Hans supporters betraktar honom som en behövlig revoltör. Hans motståndare anser att han är en opportunistisk bedragare. När Alexander Boris de Pfeffel Johnson nu äntrar scenen som innehavare av ett av västvärldens viktigaste ämbeten är förhoppningarna stora om en radikal förändring. På bordet ligger löften om ett kvickt EU-utträde och ett återställande av nationell suverän enighet. Men faktum kvarstår att Storbritanniens nya premiärminister har och fortsatt kommer att splittra ett land i djup kris.
Biografin om Boris Johnson kommer att utgöra en av de mest intressanta och symboliska berättelserna över 2000-talets politiska historia. Pojken som med rysk-turkisk-fransk-litauiskt arv i tidig ålder sade sig vilja bli “kung över hela världen”. Universitetsstudenten som efter en dekadent tid i Oxford grämde sig över den akademiska andraplatsen efter skolkamraten David Cameron. EU-korrespondenten som i vanära sparkades efter att ha förfalskat komprometterande citat. Borgmästaren som blev omåttligt populär som en lättsam ledare och frekvent tv-gäst. Och så slutligen – Brexitförespråkaren som kom att dela det konservativa partiet och i ett karriärkliv värdigt Frank Underwood ta steget över tröskeln in på 10 Downing Street. Trots ett fartfyllt och stundvis bekymmersamt förflutet, så är inte Boris Johnsons saga all, långt ifrån. Men det som väntar i vår samtid och framtid kommer att bli betydligt mera svårsmält än de kriser som premiärministern tidigare gett upphov till.
Under sina senaste år i rampljuset har Johnsons huvudsakliga slagträ mot etablissemanget varit Brexit. I valrörelsen 2016 kampanjade han intensivt för LEAVE-sidan med det djärva påståendet om att 350 miljoner pund varje vecka försvinner från Storbritannien in i ett byråkratiskt EU-maskineri. Ett påstående som visade sig vara falskt. Valresultatet som med stor säkerhet inte hade det varit detsamma utan Johnsons medverkan, splittrade det konservativa partiet i två falanger: EU-vänliga f.d. Cameron-supportrar och Brexit-ivrande Johnson-supportrar. Den inre klyftan har inte minskat med tiden som förflutit utan alltjämt kommit att definiera det brittiska regeringspartiet som internt bräckligt. När Theresa May tidigare i sommar gav besked om att hon avgick som partiledare var det ett resultat av att hon under tre års tid haft lika stora problem att ena sitt eget parti som det brittiska underhuset. Conservatives gjorde ett katastrofalt lokal- och EU-val och i ridån har Boris Johnson rört sig vakande och lägligt för att kunna kritisera utträdet utan att själv behöva ta ansvar.
Först i opposition mot EU, sedan i opposition mot det egna partiet och slutligen i opposition mot den egna regeringen. Boris Johnson har liksom så ofta i sitt liv befunnit sig i ständig opposition mot allt och alla. Men såsom statsvetaren Stig-Björn Ljunggren beskriver det så “är ständig opposition ofta ett tecken på avsaknad av egen agenda”. Liksom hans idol Winston Churchill är Johnson en beräknade pragmatiker som inte låter vare sig skrupler eller sanning stå i vägen för politisk framgång – partilojalitet är inte huvudsakligen prioritet. Där slutar dock likheten mellan de två statsmännen. För där Churchill använde pragmatism för att realisera sina idéer så använder Johnson pragmatism som en språngbräda till makten. Utan en plan, utan en ideologi att följa så är det svårt att kunna åstadkomma något politiskt konsekvent. Johnson vill kanske vara Winston Churchill, men i relation till Brexit liknar han betydligt mer Neville Chamberlain, den vankelmodige premiärministern som blåögt sade sig ha bevarat den Europeiska freden efter att ha gått på Hitlers lögner i München 1938.
Vad Johnson lovat är på intet sätt lika ödesmättat men på vissa sätt lika orealistiskt som Chamberlains förslag: Att på tre månader ta Storbritannien ur EU, med eller utan ett avtal. Med ett avtal innebär en övermänsklig insats för Storbritannien och EU att kunna åstadkomma något som under de tre senaste åren inte varit möjligt. En avtalslös Brexit skulle vara direkt förödande för den brittiska ekonomin, något som underhuset till varje pris har lovat att undvika. Därför innebär en avtalslös Brexit att Johnson knappt kommer hinna göra sig hemmastadd i sitt nya liv innan flytthjälpen kommer behövas igen. Oddsen är med andra ord inte särskilt goda för något scenario, men talande för en tid där politiska löften står som spön i backen utan att på något sätt kunna förankras i verkligheten.
Det som väntar Storbritanniens nye premiärminister är ett politiskt mirakel eller en av de mindre lyckade mandatperioderna i modern tid. Personligen har jag alltid varit skeptisk till mirakel. När Katarina den stora reste till Krim såg hennes älskare furste Grigorij Potemkin till att kulisser byggdes längs hela hennes resväg för att dölja den misär som annars skulle uppenbarat sig. På ett sätt har Boris Johnson använt sig av samma tillvägagångssätt i sin resa mot premiärministerposten. Men 10 Downing Streets väggar är inga kulisser och bakom dem förväntas handfasthet, ett visst mått av historiskt ansvar och en förstående för verklighetens förhoppningar.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
