När Dag Hammarskjölds plan kraschade i Nordrhodesia den 18:e september 1961, skapade hans död ringar på vattnet som än idag lyfter frågor om Hammarskjöld liv, insatser och förolyckande. Den lista som han hamnat i, över framstående personer som för den goda och onda saken fallit offer för en alltför tidig död, kan göras lång. Martyrskap är ofta smittsamt, ofta historieförvanskande och ofta grundat på personliga intressen. Jag beundrar Dag Hammarskjöld, men är det genuint förankrat i något eller har jag omedvetet fastnat i en post mortem-hyllning utan grund? Kan jag genom en personlig reflektion möjligtvis uppnå en bild av ett liv vars låga sen länge har släckts? Att genom sig själv försöka se en människa man aldrig mött. Det är iallafall värt ett försök.
I en gammal fabrikslokal i den lilla byn Bästekille på Österlen ställs en unik samling bilder ut. För första gången visas offentligt Dag Hammarskjölds egentagna fotografier – en världssensation. FN och otaliga ambassader har jagat utställarna för att lägga hand på fotona tagna under Hammarskjölds sista 20 år. I den röriga kronologin framträder tempel i Burma, fjälltoppar i Sverige och ökenlandskap i mellanöstern. På ett fåtal bilder framträder upphovsmannen själv.
Jag står och tittar på ett litet foto i originaldimension 19×19 cm. Det är ett tidigt färgfoto från 50-talet. Dag Hammarskjöld solar på stranden i bar överkropp. FN:s generalsekreterare sitter i en solstol med bena i kors, badbyxorna högt uppdragna och pipan stabilt vilande i mungipan. Kontrasterna är suddiga och mättnaden så dålig att bilden nästan ser redigerad ut. Det hade kunnat vara ett sedan länge bortglömt minne från någon resa, på någon strand under någon sommar. Med fånigt öppen mun stirrar jag på en person som liksom oss andra levde ett avslappnat privatliv, men som professionellt tog sig an världen med liv och lust. Jag märker att jag är fascinerad och börjar tankfullt bena ur min beundran samtidigt som jag rör mig vidare i utställningen.
Skörheten i det själsliga livet. Där måste jag ändå börja. Hammarskjöld som person är inte på något sätt en stereotyp av den idealiserade människan. Få vänner i sin ungdom, aldrig någon känd livspartner och en ständigt föränderlig tro. En lysande karriär ja, men med ett relaterbart privatliv i tvivlets korridorer. Än tydligare blir skörheten när man läser de texter, citat och maximer som hittades efter Hammarskjölds död i hans bostad med namnet “Vägmärken”. Ett stycke ur boken lyder: “Vänskap behöver inga ord. Den är ensamheten befriad från ensamhetens ångest”. Bakom orden skönjer en längtan men med ett accepterande av hopplösheten. En viss hopplöshet som alla nog kan relatera till, känslan av ofullständighet. Ibland är den påträngande tydlig, ibland inte mer beständig än en flyktig tanke. Men den finns där – att ingenting någonsin kan bli fullgjort, och att det ändå är okej. När jag känner för Hammarskjöld är det inte frågan om villkorslöst avgudande, utan om genuin empati för tankarna hos känslomänniskan bakom kostymen.
Politiken och människan. På utställningen finns en liten tv-installation med ett tal av Hammarskjöld där han jämför FN:s mål och arbete med Beethovens 9:e symfoni: oroväckande till en början, bråkig till sin karaktär men så i den sista satsen ändå fylld av hopp i sin hyllning till människan. Hammarskjöld konkluderar att musiken liksom FN är “a jubilant assertion of life and all that it gives us when we meet it, joined in faith and human solidarity”. För att vara en person som samtidigt styrde Förenta Nationerna och satt i Svenska Akademien borde det inte komma som en chock att Hammarskjöld kunde fläta samman politiska analyser med kulturella motiv. Men sammansmältningen visar också på en förståelse av hur effektivt flera vetenskaper kan komplettera varandra. Hur de mest ambitiösa politiska målsättningarna kan representeras i den enkla njutningen av ett vackert musikstycke. Tätt kopplad till kultur blir samhällsanalysen en vetenskap för och inte enbart av människan. Något som förenar grupper över nationella och territoriella gränser. FN kan liknas vid en stor orkester i vilken skön musik endast kan uppstå när dess enskilda parter spelar i harmoni under Hammarskjölds dirigerande. Dag Hammarskjöld kunde konsten att göra världspolitik mänsklig och mänskligheten världspolitisk.
Den benhårda viljan att stå kvar. “Livet kräver av dig bara den kraft du har. Bara en bedrift: att inte fly”. När Dag Hammarskjöld valdes till FN:s andre generalsekreterare 1953 var den generella uppfattningen att han, liksom sin företrädare Tryggve Lie, kunde tjäna stormakternas personliga intressen. Men Dag Hammarskjöld visade mått på större personlig integritet än vad någon ensam global aktör tidigare gjort. Han förde en aktiv kamp för alla länders rätt att hävda sig, oavsett storlek eller samhällsstruktur. Han införde de fredsbevarande styrkorna som ett medel för FN att kunna garantera effektivitet i sina globala insatser. Han retade gallfeber på stormakternas befälhavare när han istället för att foga sig till konfliktens enkelhet valde att stå upp för de afrikanska koloniernas rätt till självständighet. Jag fylls av glättig beundran, och varför inte? Beundrar vi inte alla människor som mot alla odds överträffar förväntningarna och beslutsamt står kvar oavsett hur turbulent omgivningen må vara? Människor som helt självmant väljer att göra rätt, istället för lätt. Hammarskjöld förblev in i döden den han var, även i sina sista ögonblick som entreprenör i fred och samverkan var hans liv på intet sätt ofärdigt, utan ett komplett bevis på gränslösheten i mänsklig drivkraft.
I slutet av utställningen visas en del av Hammarskjölds personliga ägodelar upp. Jag stannar och tittar på ett par manschettknappar med FN-loggans motiv som jag också har. Dag Hammarskjöld och jag befinner oss ljusår ifrån varandra. Skilda av tid, ålder, ursprung och livsbana. Ändå finns där samma samhörighetskänsla som en bra bok eller en bra skiva kan uppbringa – skörheten, passionen och den hårda viljan. Kanske är det så att vi lär känna andra genom oss själva, och i de personer som trotsat alla gränser inser vi både bristerna och potentialen i vår egen uppenbarelse. Ett äkta martyrskap måste inte vara idealt, utan enbart igenkänningsbart. Jag ser en sista bild på Dag Hammarskjöld och säger hejdå som till en gammal vän.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
