Efter utdragna debatter i Europarådet och i Europaparlamentet röstades Ursula von der Leyen den 16 juli fram som Europakommissionens nästa ordförande. Går allt enligt planerna kommer hon efterträda Jean-Claude Juncker, den nuvarande innehavaren av befattningen, den första november senare i år. Hon kommer då ställas inför den enorma utmaningen att bringa ordning i unionsstyret i en tid av växande interna politiska motsättningar. Det kan därför vara på sin plats att försöka skapa sig en förståelse för vem von der Leyen är och vad hon har för vision för det europeiska samarbetet.
Den Europeiska unionen har under den gångna mandatperioden varit hårt ansatt. Ett tvivel har slagit rot hos en allt större del av unionsbefolkningen gällande de solidariska och demokratiskt inkluderande ideal som pläderas i Bryssel. Resultatet av valet till Europaparlamentet tidigare i år avspeglar denna misstro då både den kristdemokratiska EPP-gruppen och den socialdemokratiska S&D-gruppen backade så pass mycket att de inte längre tillsammans har egen majoritet. Detta samtidigt som snabbt upptornande orosmoln, i form av klimatkrisen och en allt nyckfullare världspolitik, gör behovet av ett sammansvetsat och handlingskraftigt unionsstyre större än någonsin tidigare.
Som ordförande för den Europeiska kommissionen har man i närmaste samma uppgifter och befogenheter som ett statsöverhuvud har inför sin regering. Detta innebär att man som ordförande beslutar om det politiska riktlinjer som ska styra kommissionens arbete och dessutom fördela givna ansvarsområden mellan kommissionsledamöterna. På så sätt medför befattningen ett inflytande över vilka lagförslag som presenteras av kommissionen. Som ordförande får man således en central roll i skapandet av ett fungerande ledarskap för unionen de kommande fem åren.
von der Leyen kommer gå från att ha varit Tysklands första kvinnliga försvarsminister och medlem i kristdemokratiska CDU, till att bli första kvinna som kommissionsordförande. Hon har inför detta nya steg i karriären angivit de politiska frågor som hon kommer ge särskild uppmärksamhet under den kommande mandatperioden. Bland annat uttryckte hon tidigt en önskan att forma mer solidariska regler kring mottagandet av flyktingar. Samtidigt vill hon utföra strategiska förstärkningar av den yttre gränsen. Vidare vill hon genomföra betydande gröna satsningar för att bekämpa klimatkrisen. Hon har också uttryckt en önskan att intensifiera arbetet med att förbättra situationen för kvinnor och bekämpa fattigdom, i synnerhet för barn.
Utöver dessa politiska målsättningar har von der Leyen en övergripande ambition att göra EU mer demokratiskt och inkluderande. Allt detta låter givetvis enastående positivt och precis i linje med de nödvändiga politiska krafttag som krävs för att återupprätta förtroendet för unionen och bemöta det kritiska världsläget. Det finns dock de som skarpt ifrågasätter von der Leyen och hennes förmåga att driva en politik som på allvar kan frambringa en positiv utveckling av unionssamarbetet.
I Tyskland verkar man under hennes långa politiska bana haft svårt att placera henne i ett tydligt politiskt fack. Som arbetsmarknads- och socialminister gjorde hon sig känd för att driva frågor om internetcensur och en strävan att öka antalet dagisplatser. Det starka intresse som hon visade dessa frågor gjorde att hennes kritiker började beskriva henne som en liberal feminist i konservativ förklädnad. När hon sedermera år 2013 blev försvarsminister fick hon istället rykte om sig att vara en bossig karriärist som också var nära förtrogen med Angela Merkel. Denna inhemska skepticism verkar också existera hos partigrupperna i Europaparlamentet.
von der Leyen fick endast 383 röster av ledamöterna i Europaparlamentet. Detta är endast nio röster över gränsen för den absoluta majoritet som krävs. Hennes stöd är med andra ord mycket lågt. En av anledningarna till detta är att det gröna partiet i parlamentet (G/EFA) valde att avhålla sitt stöd. Motiveringen till detta var att man inte ansåg att von der Leyen hade tillräckligt tydliga miljöpolitiska mål. En av ledarna för G/EFA-gruppen, Phillipe Lamberts, skrev i ett pressmeddelande att ”She is ignoring the climate emergency and even wants to aim for lower climate targets than previously agreed by the European Parliament.”
Hon fick inte heller stöd av den vänsterpolitiska partigruppen GUE/NGL. Detta motiverades med hänvisning till bristande engagemang för demokratiska frågor. Gruppledaren, Martin Schirdewan kommenterade deras val genom att säga,” She does not have a vision that is based on social justice and on human rights. She will perpetuate the neoliberal policies that have led to the economic crisis and unprecedented poverty and inequality among Europeans”. Denna kritik hördes också från den socialdemokratiska gruppen som var mycket internt splittrat inför att ge sitt stöd. Tveksamheten kom också främst från tyska socialdemokrater.
Det finns således en tydlig misstro mot von der Leyen och hennes förmåga att adekvat genomföra sina plikter som ordförande. Detta trots att hon, vid flertalet debatter och offentliga tal, har gjort uppenbara försök att appellera till politiker på vänstersidan. Under de fyra timmar långa slutdebatterna lovade hon exempelvis att öka stödet till utsatta unionsinvånare genom en europeisk minimilön och a-kassa. Hon sa sig också stödja idéen om könskvotering i bolagsstyrelser. Senare under samma debatt utryckte hon också med ett starkt patos en önskan att leda in unionen på en ny ”grön väg”. Som del av detta åtagande utlovade hon att presentera EU:s första klimatlag redan inom de första 100 dagarna efter sitt tillträde på ämbetet. Hon uppvisade också vid flertalet gånger en tydlig vilja att skapa europeisk integration och internationellt samarbete.
Det går också att ana hur det uteblivna stödet från vänstersidan i viss grad stammar från en ilska mot reglerna kring den utnämningsprocess som föranleder valet till kommissionsordförande. I dagsläget ges EU:s stats- och regeringschefer i det Europeiska rådet, på bekostnad av ledamöterna i Europaparlamentet, stort inflytande i frågan. Detta system har vid flertalet gånger kritiserats för att vara djupt problematiskt eftersom regeringscheferna inte behöver ta hänsyn till de toppkandidater som på demokratisk väg har nominerats av de europeiska partierna. Denna decennielånga debatt, som ytterst handlar om synen på federalism kontra mellanstatlighet, ställdes återigen på sin spets när populära kandidater, såsom Frans Timmerman och Manfred Weber, blev avvisade.
Flera politiker på vänstersidan har givit uttryck för skarp kritik mot de rådande reglerna kring utnämningsförfarandet. Detta verkar ha spelat in när det kommer till det låga stödet för von der Leyen eftersom flera vänsterpolitiker i protest avhöll sig från att ge henne sitt stöd. Detta medförde att hon, trots upprepade försök att gå vänstern till mötes, istället fick tacka konservativa partier i Polen och Ungern för deras stöd. Det ska också nämnas att också det italienska högerpopulistiska partiet Femstjärnerörelsen relativt oväntat gav sitt stöd. Detta skulle dock eventuellt kunna förstås som ett försök till att undgå bestraffning för att inte ha minskat underskottet i de egna statsfinanserna.
Ursula von der Leyen har onekligen en ofantligt stor uppgift framför sig. Det framstår exempelvis som en reell risk att regeringen i Storbritannien under Boris Johnson kommer lämna unionen utan avtal. Detta uttåg skulle i så fall, enligt rådande tidsplan, ske endast en dag innan von der Leyen tillträder som ordförande. Det känns i dagsläget som en omöjlighet att överhuvudtaget föreställa sig de tumultartade följderna av en sådan separation. Man kan dock konstatera att en person som frivilligt accepterar ett centralt uppdrag i hjärtat av detta ovissa kaos rimligtvis måste drivas av en genuin passion för ett fungerande europeiskt samarbete.
Det är med detta i åtanke som jag ändå, måhända naivt, känner mig försiktigt optimistisk inför de kommande fem åren. I bästa fall blir den förestående mandatperioden de år som vi vänder blad och på allvar lämnar destruktiv och inskränkt populistisk retorik och en plågsam Brexit-process åt historien, för att istället blicka framåt mot en gemensam, hållbar och solidarisk europeisk union.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Arvid Habermann, skribent
