Flyget från Stockholm till Kyiv tar drygt två timmar, ungefär lika långt som till Bryssel eller London. Ändå känns det som om Ukraina ligger bra mycket längre bort. Rapporteringen om situationen i Ukraina har begravts under andra mer eller mindre viktiga nyheter, och i många fall har den rapportering som kommit fram gett en missvisande bild av konflikten.
När jag kom till Kyiv trodde jag mig ha hyfsat bra koll på situationen i landet. Jag hade läst artiklarna och sett dokumentärerna, men det går inte riktigt att greppa läget utan att vara på plats. Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som gör konflikten så tydlig i Kyiv. Kriget har ju trots allt till största del utspelat sig i öst, och många menar att konflikten inte ens märks av Kyiv, vilket inte är helt fel. Men samtidigt kan du fortfarande se skotthål i lyktstolpar från dödsskjutningarna av obeväpnade demonstranter under Euromaidan och väggar fyllda med information om politiska fångar och de som satt livet till under konflikten.
Maidan och kriget märks även på andra mindre uppenbara sätt. Kyiv kryllar av nyöppnade fik, barer och restauranter och folk vågar leva på ett helt annat sätt än innan 2014. Även om många har blivit något desillusionerade efter fem år av långsam utveckling, krig och fortsatt korruption finns det fortfarande ett synligt politiskt engagemang och samhället blir mer och mer öppet.
Men det som slog mig mest var hur mycket av situationen som gått under radarn i svensk media. Än värre har det lilla som rapporterats i många fall visat en väldigt vinklad bild. SVT fick hård kritik från Ukrainaexperter när de valde att sända en fransk dokumentär om konflikten, Ukraina, revolutionens mörka sida. Filmen förklarar konflikten i Ukraina som en strid som startats av ukrainska neofascister som gett sig på en ryskspråkig minoritet och menar att västvärlden blundat för de högerextrema gruppernas enorma inflytande, vilket även är det narrativ rysk media har spridit.
Det här är så falskt och historielöst att det är svårt att förstå vem som fått för sig att det ska sändas på TV. Utöver att det alltid är bra att vara kritisk när en auktoritär stormakt kallar demonstranter för fascister, något vi kan se idag i Hong Kong och Moskva, har Ryssland använt narrativet om ukrainska fascister i drygt hundra år för att underminera ukrainsk identitet och rätt till självstyre. Även om fascister har haft en roll i konflikten, framförallt i kriget i öst, så är deras roll snarare väldigt överspelad i väst. I valet för ett par veckor sen kom två högerextrema parlamentariker in, långt många färre än säg Front National.
Nästan ännu mer slappt är att stor del av journalistkåren helt svalt Rysslands casus belli, att det finns en ryskspråkig minoritet som utsätts för förtryck av ukrainska fascister. I Ukraina, en före detta Sovjetrepublik, är chansen större att folk inte pratar ukrainska än ryska. För de som glömt utsattes Ukraina för en ”russifiering”, som bland annat innebar orkestrerad massvält, deportation och avrättningar. Självklart finns det antagonism mot Ryssland i Ukraina, och även om många i Ukraina är väldigt tydliga med vad de tycker om de som stridit för Yanukovich och Ryssland är inte det samma sak som ett systematiskt hat mot ryssar. Det är en fråga om värderingar, inte etnicitet, och att en stor del av västerländsk media har valt att sprida Kremls narrativ om revolutionen som en fascistisk revolution är väldigt oroväckande.
Det ryska narrativet om konflikten har även haft stora konsekvenser för hur Ryssland har agerat i konflikten. Eftersom Ryssland menar att annekteringen av Krim är legitim då Krim historiskt varit del av Ryssland och för att befolkningen är ”ryssar” blir det problematiskt när kritiska röster höjs bland de rysktalande. Oleg Sentsov har blivit något utav ansiktet utåt för de ukrainska medborgarna som fängslats av Ryssland. Som rysslandskritiker och internationellt erkänd filmregissör fann han sig redan i riskzonen, men att han också tillhörde den grupp människor som ryska staten menar vill vara en del av Ryssland gjorde honom till ett hot för hela det ryska narrativet. Alltså behövde han tystas, vilket Ryssland försökt göra genom att spärra in honom på 20 år för påstådda terrorplaner. Anklagelserna är så klart falska och både Sentsov och de som vittnade mot honom blev torterade för att kunna fälla en dom.
Lika tufft har det varit för krimtatarerna. Krimtatarerna har bott på Krim långt längre än både ryssar och ukrainare, vilket återigen underminerar ryska statens argument för annekteringen. Ryssland har torterat och fängslat de krimtatarer som inte rättat sig efter direktiven från Moskva och många har tvingats fly regionen. Situationen för krimtatarerna blir ännu tyngre med tanke på att det bara gått 30 år sen de fick återvända från Centralasien dit de deporterades av Stalin.
Det är verkligen synd att rapporteringen från Ukraina målar upp en så negativ bild av Ukraina. Det finns förstås problem i landet, men problemet är inte att Ukraina styrs av högerextrema grupper eller att landet är delat mellan ryssar och ukrainare. Problemen är samma som de var för sex år sen innan Maidan. Politiken och media styrs av oligarker som i många fall har kopplingar till Kreml. Stor del av staten, från beslutsfattande till förvaltning, präglas av korruption och bristande legitimitet. Vidare är det fortfarande ett krig där folk dör dagligen i landet och Ryssland fortsätter försätta ett redan ömtåligt land i gungning. Att allt det här dessutom utspelar sig i Europas fattigaste land gör situationen ännu mer påtaglig.
Ändå är det inte den bilden som rapporteras, utan skulden läggs i allt för stor grad på civilbefolkningen som utsatts för grova övergrepp från både den egna och ryska staten. Den här rapporteringen skadar också Ukrainas väg till att bli en modern, fri och välfungerande stat. För det finns enormt många ambitiösa och motiverade människor i Ukraina som tror och hoppas på att kunna leva det typ av liv vi har i Sverige. Men så länge som politiker och media fortsätter att se Ukraina som en realpolitisk bricka och fortsätter blunda för de strukturella problem som håller landet tillbaka kommer inte Ukraina få det stöd landet behöver. Det vore oerhört synd om de tusentals som satt livet till för EU och demokrati i slutändan säljs ut för att hålla Ryssland på gott humör.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ossian Hamberg, skribent
