Nyhetsflödet har under den gångna sommaren fyllts med skakande bilder och rapporter från Moskvas gator. Sedan några veckor tillbaka har den ryska huvudstaden blivit skådeplats för kaosliknande drabbningar mellan upprörda demonstranter och kravallutrustad polis. En latent förbittring verkar ha väckts till liv hos det ryska folket som nu med nyfunnen viljekraft sluter upp för att kräva rättvisa och demokratiska reformer. Vad denna strävan kommer resultera i är dock i dagsläget höljt i ovisshet.
Det började den 14 juli när flera oppositionella och oberoende politiker hindrades från att ställa upp i det lokala valet till Moskvas Duma den 8:e september. Myndigheterna pekade på att flera av kandidaterna inte hade samlat in de 5000 namnunderskrifter som enligt lag är nödvändiga för att få ställa upp i valet. Dessa regler tillämpas endast när en politisk aspirant tillhör ett parti som inte finns representerat i Duman. På så sätt utgör lagen ett hinder för de som är kritiskt inställda till styret i Kreml. Detta demokratiska underskott förvärrades sedan ytterligare av att valkommissionen avvisade samtliga oppositionella kandidater, trots att namnunderskrifterna hade lämnats in. Myndigheternas agerande blev en tändande gnista som banade väg för de största demonstrationerna i Ryssland på sju år.
De uppretade folkmassorna har under flera veckors tid samlats i tiotusentals för att skandera sitt stöd för de avvisade kandidaterna, varav flera just nu är frihetsberövade. Händelseutvecklingen i Moskva framstår som startskottet för något som i skrivande stund bäst kan beskrivas som en obetvinglig folkrörelse som spridit sig till flera större ryska städer. Lyssnar man till folket på gatan och den retorik som används av oppositionens ledare hör man den förhärskande vreden mot den ryska ledningen. Vreden formuleras i kritik mot president Vladimir Putin och den korrupta ryska statsapparaten som allt för länge har åtnjutit en hegemonisk maktfullkomlighet.
Det har blivit tydligt att denna förbittring mot den ryska statsapparaten inte ses på med blida ögon från myndigheters sida. De polisiära insatserna har varit förkrossande i sin omfattning och brutalitet. Hittills har omkring 2000 demonstranter arresterats och flera har skadats allvarligt. Omvärlden har reagerat genom med att klassificera myndigheternas ingripande som inhumant övervåld. Enligt Kremls talesperson Dmitrij Peskov är det uppskruvade tonläget i internationell media dock fullkomligt obefogat. Peskov menar att det har varit nödvändigt att ta till ”handfasta” medel för att dämpa ”oroligheterna”. Han ställer sig också mycket kritiskt till de som betecknar demonstrationerna som symtomen av, eller början på, en politisk kris.
Detta överstrykande tonläge från Kreml känns emellertid inte förenligt med den bild av verkligheten som visas upp i media. Läser man exempelvis den oberoende onlinetidningen, The Moscow Times, blir det istället tydligt att regeringen har misslyckats med att bryta ned demonstranternas övertygelse och kämpaglöd. Enligt den namnkunniga anti-korruptionsaktivisten Alexander Navalny har de hårda tagen från polisen endast ökad moralen och befäst känslan av enighet bland folkmassorna. Angreppen från polisen har också bidragit till att utvidga demonstranternas fokus från lokalvalet i Moskva till ett mer generellt missnöje riktat mot de metoder som används för att kväsa demonstranterna. Detta har medfört att manifestationerna nu görs under paroller såsom, ”End the political repression”. Det går med andra ord att finna belägg för att protesterna kommer fortsätta med samma intensitet under en överskådlig framtid.
Enligt författaren och Rysslandsexperten Anna Arutunyan kan man också se tydliga tecken på att de ryska demonstrationerna idag är betydligt mer strategiska och målinriktade än de har varit historiskt. Hon hävdar, i en intervju med World Press Review, att det ryska civilsamhället har blivit betydligt mer sofistikerat sedan massprotesterna 2011 och 2012. Under dessa år genomfördes massmobilisering kring den så kallade Bolotnajarörelsen, också kallad Snörevolutionen, för att protestera mot valfusk och korruption. Trots omfattande nätaktivism, medial bevakning och storskaliga manifestationer lyckades man inte driva igenom en demokratisering av det politiska systemet.
Detta misslyckande kan man, enligt flera politiska analytiker, tillskriva eliter inom oppositionen som utnyttjade rörelsen för att gynna egoistiska ambitioner. Idag är man dock, enligt Arutunyan, betydligt mer taktisk och sammansvetsad. Förutsättningarna för aktivism har också förändrats till att idag drivas genom olika horisontella organisationsstrukturer. Detta visas bland annat av förgrundsgestalter såsom Alexander Navalny som 2018 mobiliserade oppositionen genom att grunda partiet Russia of the Future. Navalny har idag extensiva samarbeten med jurister och frivilliga akademiker som har kunskap om det ryska lagsystemet. Detta har bidragit till att oppositionen har funnit legitima metoder för att föra kampen för demokrati.
Anna Arutunyan konstaterar vidare att flera protester tidigare i år har varit relativt framgångsrika. Detta gäller exempelvis när staten försökte bygga en kyrka i Yekaterinburg och när man fängslade journalisten Ivan Gulonov. I båda dessa fall visade sig demonstranterna mycket skickliga i att förhandla med myndigheter. Det var också dessa förhandlare som lyckades nå fram till myndigheterna, inte aktivisterna som skanderade på gatan. Dessa exempel visar att det ryska civilsamhället har blivit starkare och att regeringsmotståndare har upptäckt fungerande kanaler för att nå fram till myndigheterna.
De senaste veckornas manifestationer har dock ställt styret i Kreml inför ett svårt dilemma. Om man gör för stora eftergifter och går proteströrelsen till mötes riskerar man att undergräva den egna legitimiteten. Samtidigt tolkas valet att slå ned demonstranterna med eskalerad polisiär brutalitet som ett tecken på svaghet, vilket i sin tur undergräver regeringens auktoritet.
Det är på så sätt troligt att regeringen försöker blidka folkmassorna genom att låta vissa kandidater få möjligheten att ställa upp i valet den 8:e september. På detta sätt skulle man kunna visa sig samarbetsvillig utan att egentligen visa någon undfallenhet för de mer generella kraven på ökad demokrati. Skulle proteströrelsen ebba ut efter lokalvalet har Kreml således lyckats med att desarmera den laddade situationen. För att undvika att detta händer blir det avgörande för proteströrelsen att lyfta blicken från specifika kortsiktiga krav. Istället måste fokus ligga på att liera sig med flera oppositionella grupper för att på sätt skapa en bredare kampanj mot Putin och den ryska statsapparaten.
Sommarens demonstrationer har, oavsett utgång, visat att det finns en strategiskt skicklig opposition i Ryssland som är beredd att ta kampen för att vinna politiskt utrymme. Enligt Arutunyan kan man se att förtroendesiffrorna för Putin, och hans visionslösa politik, dalar allt snabbare. I detta läge kan auktoriserade demonstrationer och kunskap om det ryska rättssystemet skapa ett momentum åt de oppositionella krafterna att driva igenom betydande förändringar.
Detta kan i sin tur skapa förutsättningar för ett mycket intressant utgångsläge inför valet år 2024. Detta val markerar slutet på Vladimir Putins andra mandatperiod, vilken också enligt artikel 81 paragraf 3 i den ryska konstitutionen, måste vara den sista. Det kan visserligen idag kännas som ett mycket otroligt scenario att Rysslands nästa president blir vald genom en öppen politisk process. En allt djärvare och politiskt taktisk opposition skulle dock, med ett okuvligt folkligt stöd, på allvar kunna utmana om statsmakten. I en sådan hoppfull framtidsbild skulle Ryssland en gång för alla kunna göra upp med sitt totalitära arv, och röra sig mot demokrati.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Arvid Habermann, skribent
