Den 31 oktober är det brittiska utträdet ur EU schemalagt och lagom tills dess, den 9 september, bjöd således LUPEF:s samhällspolitiska utskott in till en gästföreläsning med tema Brexit. I talarstolen denna sensommarkväll stod Peter Ruskin, ansvarig för Brexitfrågor vid den brittiska ambassaden i Stockholm, inför en fullsatt Pufendorfsal. Och som alltid när LUPEF anordnar föreläsningar fanns givetvis Panorama på plats bland åhörarna med pennan i högsta hugg!
Till en början sammanställde Ruskin händelseförloppet sedan omröstningen 2016 och de största problemen det stundande utträdet innebär: kampen i det brittiska underhuset med att komma överens om en plan för hur utträdet ska gå till; problemen med utformandet av den nya irländska-nordirländska gränsen samt hur rättigheterna för britter bosatta i EU-länder kommer att förändras.
För den gemene nyhetsläsande svensken var den här informationen ingenting nytt, särskilt inte för en publik bestående av mestadels pol.kand- och freds- och konfliktstudenter, men en definitivt matnyttig recap. Efter det här segmentet gick Ruskin däremot vidare till frågedelen av föreläsningen, där en hel del intressanta, och för mig nya, synvinklar togs upp. Jag tänkte därför härmed sammanställa de frågor och åsikter som jag tyckte var mest intressanta.
En av frågorna som ställdes gällde vad Peter Ruskin hade för tankar angående det svenska bemötandet av Brexit. Han svarade att enligt hans åsikt hyser svenskar generellt en förundran över att Brexit kunde röstas igenom och att gemene svensk gärna ser ner på brexitörerna; de anses outbildade och inkompetenta. En anledning till den här attityden bland svenska folket kan vara att svenska medier är bland de internationella medier som rapporterar flitigast om Brexit, vilket gör att svenskarna generellt har större förståelse för Brexit än andra icke-britter.
Däremot tolkar vi all den info vi får från media genom en lins av vår egna politiska tradition — det tycks orimligt för oss att de brittiska partierna inte skulle kommunicera med varandra, och att det ska vara så svårt för underhuset att komma överens om en plan för utträdet, tack vare vår egna kultur av konstant konsensussökande. Faktum är att 17,4 miljoner människor röstade för ett brittiskt utträde ur EU. Det är orimligt att anta att alla de miljoner människorna inte visste vad de röstade på.
Efter Brexit-omröstningen har stödet för ett svenskt EU-medlemsskap ökat bland svenska folket, och idag distanserar sig svenskarna gärna från de ‘inkompetenta’ britterna. Men Ruskin påpekade att Sverige och Storbritannien historiskt sett varit mer lika varandra än vi kanske anser idag. Enligt Ruskin har bägge länderna ett annat synsätt på syftet med EU än syd- och centraleuropeiska länder — de präglas av ekonomiska faktorer, där EU betraktas som främst ett ekonomiskt projekt, medan exempelvis Tyskland betraktar EU främst som ett integrationsprojekt. Ytterligare ett exempel är att varken Sverige eller Storbritannien är medlemmar av den monetära unionen. Man får heller inte glömma att när Sverige 1994 röstade om EU-medlemskap blev resultatet att 52,3 procent röstade för ett medlemskap, 46,8 procent röstade emot och 0,9 procent röstade blankt — siffror som påminner om resultatet i Brexit-omröstningen 2016, men med motsatt resultat.
En annan intressant synvinkel Ruskin valde att belysa var britternas brist på europeisk identitet. Storbritannien i sig är redan en union, vars framtid även den på senare tycks oviss — jag tänker på den ökade decentraliseringen och framförallt på den skotska självständighetsomröstningen 2014. Ruskin förklarar den brittiska mentaliteten genom att peka på att Storbritannien är en önation, dess gamla institutioner samt att det fortfarande finns en monarki. Kanske kan det, enligt Ruskin, finnas en liknande mentalitet i övriga Nordeuropa? De skandinaviska länderna ligger också geografiskt avskilt från Centraleuropa och har kungahus. Sverige har förvisso starkt stöd för EU-medlemskapet idag, men har tidigare visat ett svalare intresse. För att inte nämna Norge, som inte är med i EU till att börja med. Å andra sidan etablerades de äldsta institutionerna i Sverige inte förrän på 1840-talet, så det är frågan om liknelsen håller. Dessutom har det skotska folket i kontrast till engelsmännen visat på en stark europeisk identitet. När jag läste statsvetenskap i Glasgow läsåret 2017-2018 pratade föreläsarna ofta om det vikingatida arvet i Skottland och likheterna mellan Skottland och Skandinavien. Frågan är då: om det finns en nordeuropeisk mentalitet, är den kanske tvärtemot vad Ruskin menar, en EU-positiv mentalitet?
Avslutningsvis är Peter Ruskin noga med att påpeka att ett brittiskt utträde ur EU inte innebär slutet för internationell dialog mellan Europa och Storbritannien och att även om förändring stundar lär den inte bli så omvälvande som vi svenskar kanske fått för oss. En lärorik, välplanerad, och oerhört intressant föreläsning har nu tagit slut. Pufendorfsalen töms så småningom för den här gången och vi åhörare går hem med en hel del nya idéer snurrandes i huvudet. Det återstår att se hur Brexit-cirkusen slutar, men jag känner åtminstone att jag fått en bättre förståelse för britternas resonemang och framförallt att vi svenskar måste kliva ner från våra höga hästar — det kunde lika gärna varit vi.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Malin Ridström, skribent
