Vem är du, vem är jag, levande… ja, ni kan resten. Arja Saijonmaa ställde frågan vi ställer oss själva livet ut, vilka är vi? Ja, vem är jag egentligen? Hur vi väljer att definiera oss själva tror jag säger mycket om samtiden vi lever i. Idag är vi våra åsikter, inte våra intressen, hemorter eller vår musiksmak. Jag märker själv hur jag kategoriserar människor efter deras åsikt i specifika frågor. Den klassiska bilden av high school-matsalen där sportkillarna, nördarna, de populära och punkarna sitter vid olika bord är på sätt och vis passé. Jag sitter inte längre med de andra hästtjejerna, utan med de som anser att individens handlingar visst spelar roll i klimatfrågan.
Som resultat av globaliseringen och internetrevolutionen har vi blivit globala medborgare istället för lokala, och därmed är det logiskt att vi vill hitta nya gemenskaper med hjälp av universella egenskaper. Att vara hästtjej blir inte längre relevant, utan först när jag uttrycker min åsikt kring klimatfrågan finner jag min tillhörighet. Det är egenskaper som inte kräver så mycket förkunskaper eller erfarenheter utan endast känsla och intuition.
När man talar om identitet brukar man nämna “den andre”, som en slags bekräftande motpol till det egna jaget. Utan dig, inget mig. Men en tendens som jag noterar allt mer är hur man manifesterar den egna gruppen genom att demonisera den andre och peka ut dessa som fiender till alla som tycker samma som en själv. Detta är egentligen en fullt naturlig reaktion, och dessutom behöver vi verkligen inte alltid hålla med varandra. Men jag ser två stora problem med detta fenomen.
Det första är helt enkelt: en värld där åsikter ses som definierande för vem du är som människa i samtiden skapar en lustig vardag att leva i. Dels för att åsikter är komplexa och sällan svart-vita. Det blir alltså svårt att kategorisera en människa utifrån hennes åsikter utan att simplifiera dessa, vilket innebär att man måste ta till förutfattade meningar för att kunna sätta in en människa i ett fack som hen kanske inte ens känner att hen tillhör.
För det andra så finns det en stor risk för att man i sin demonisering också lyfter upp sin egen karaktär, för att stärka argumenten för att den andre är dum i huvudet. Man börjar alltså profitera på att säga att andra har fel, vilket bara är ett oskönt beteende som skapar ett slutet samtalsklimat, där endast ”rätt” åsikt i den kontexten får uttryckas. Om du säger något fel riskerar du plötsligt att hamna utanför gruppen du tidigare har identifierat dig med.
Och då kommer vi till frågan: hur löser vi detta problem? Ja, det kanske inte är något problem egentligen, det här med att koppla ihop identitet med politisk åsikt. Det som är positivt med denna trend är att vi kommer ifrån tankesättet “du är var du kommer ifrån”, och därmed blir mer fria i vårt identitetsskapande. När våra åsikter definierar oss får vi själva makten att skapa vår identitet såsom andra faktiskt ser den. Ifall jag inte alls kände någon relation till min hemstad (räds ej, mor och far, det gör jag), så behöver jag inte förknippas med eller ses som “Norrköpingsbon” av mina nya kamrater här i Lund. Ifall alla accepterar premissen att åsikter – likt våra identiteter – är flyktiga och lätta kan ändras, så finns det få problem med fenomenet.
Men det som har skett är att ens åsikter istället ses som permanenta. Alltså, ifall jag någon gång har lagt ut på Facebook att jag stöttar ett visst parti, så kommer jag alltid att dömas utifrån det påståendet, tills det att jag förklarat min förändrade ståndpunkt i ett minst lika långt inlägg. Friheten förgås och kvar står man med slutna läppar. Jag föredrar en verklighet där man kan uttrycka sig ocensurerat, spontant och rätt från magkänslan. Det är ju inte alltid en åsikt är väl genomtänkt och bearbetad när den tas upp i samtal. Och om den nu skulle vara det så kommer det högst troligt komma något som får dig att byta åsikt igen.
Det som krävs är kanske att vi tar ett steg tillbaka och ser uttalanden och uttryckta åsikter för vad de faktiskt är – ombytliga och gråskaliga. Och att vi låter åsikterna organiskt få växa fram, vändas och vridas på, förintas, och växa fram på nytt, via diskussion. Så slipper vi sätta människor i onödiga fack där de egentligen inte hör hemma.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
