De som känner mig vet att självreflektion inte är något jag brukar lägga så mycket tid på, både på gott och ont. Men för några veckor sedan blev jag ändå tvingad till en del inåtblickande. Den första examinationsuppgiften på masterprogrammet i historia handlade nämligen om att fundera över sin roll som historiker i förhållande till det rådande forskningsläget. Jag förhöll mig till en början ganska kritisk till uppgiften. Jag tycker att mitt yrkesval redan blir konstant ifrågasatt, måste jag nu argumentera för mitt val även bland andra med samma aspirationer?
Som ung blir man allt som oftast frågad vad man ska bli när man blir stor. “Vad studerar du? Vad arbetar du med?” och så vidare. När jag då svarar att jag studerar historia, måste jag följa upp med; ”Nej, jag vill inte bli lärare.” Då blir istället nästa fråga vad man kan jobba med som historiker om man inte är lärare. För gemene man är historia något som berättas i skolan; från Kalmarunionen och drottning Margareta till Gustav Vasa, vidare till världskrig och Per Albin Hansson. Historia verkar sällan vara något som är av betydelse och lärs ut så som det alltid har gjorts. Alla har någon gång gått i skolan, och det har inte förändrats nämnvärt sedan man själv gick där. Så visst har jag suckat lite innan jag kastar mig in i förklaring av historievetenskapens finare detaljer, historia som något som alltid ligger i förändring och att våra uppfattningar om historien ständigt skiftar.
Varför behöver vi då historiker? Många menar att vi kan lära av historien. Att lärdomar från fruktansvärda händelser, såsom förintelsen, kommer att hindra oss från att begå samma misstag igen. Det är en fin tanke, men folkmord har skett och sker fortfarande, så vi har inte lärt oss av historien. Idén om att historievetenskapen finns för att vi ska kunna lära oss något av historien utesluter också nästan all äldre historia. Förutsättningarna för människor innan modern tid, alltså ungefär efter år 1800, var så olika från hur vi har det idag att det är mycket lite vi kan lära oss av deras erfarenheter. Ändå fortsätter vi att studera antiken, medeltiden och den tidigmoderna tiden. Historia är ett väldigt nutidsorienterat ämne, vad som beforskas bestäms mycket utifrån nutida trender och politiska och kulturella händelser.
Alltså kan vi inte lära oss av historien, men historia kan säga något om vår samtid. Krigen på Balkan under 1990-talet hade inte gått att förklara utan historia och med förkunskapen att historia är viktigt för människor. Uppdelningen mellan Nord- och Sydeuropa idag skulle vara svår att förklara utan reformationen, liksom vi inte skulle kunna förstå dagens filosofer utan att först lära oss om det antika Grekland.
Historiker måste likväl bli bättre på att synas i samhället och ge sina förklaringar till skeenden i dagens värld. En historiker kan till exempel säga att förslaget om att ta bort antiken från skolundervisningen inte är det första av den sorten. Debatten om vad som bör läras ut i skolan och vilken historia som är viktig för att fostra nästa generation har böljat fram och tillbaka sedan 1800-talet. Oftast har debatten inte varit till historieämnets fördel.
Inom universitetet finns det som kallas för ”tredje uppgiften”, alltså att universiteten ska dela med sig av sin kunskap till allmänheten. Att det kallas för den tredje uppgiften innebär att det är den uppgift som anses minst viktig, både av universitetsledning och anställda. Att åka runt och föreläsa eller sitta i olika TV-soffor är ingenting som universitetet betalar övertidslöner för, men det är en viktig uppgift för att ny forskning inom ämnet ska nå ut. Historiker har negligerat den uppgiften mer än många. Men liksom historiker bör bli bättre på att ta plats i det allmänna samtalet måste också allmänheten komma ihåg betydelsen av historien och historiker
Ifrågasättandet jag har fått uppleva när det gäller mitt studieval på universitetet har ändå tvingat mig, vare sig jag vill eller inte, till självreflektion. Hur irriterande det här tvivlandet än är så slipas argumenten lite för varje gång, och valet att studera historia framstår som mindre och mindre främmande. Irritationen jag känner inför andras tveksamhet visar också på min egen passion för historia. En passion som jag vågar hävda att alla historiker delar. Det är den passionen som är historieämnets största styrka.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
