Sugen på att ta en paus från plugget och se en bra film ikväll?
Nämen vad roligt, då har du hittat rätt artikel.
In the Mood for Love
I dessa dagar när Hong Kong är ständigt närvarande i nyheterna kan det vara skönt att blicka tillbaka till en annan tid för den forna kronkolonin. Detta gör Wong Kar-Wai i sin film “In the Mood for Love” från år 2000, men varken staden eller politiken är i fokus här.
Istället berättar filmen om Mr Chow (Tony Leung) och Mrs Su (Maggie Cheung), som flyttar in bredvid varandra tillsammans med sina respektive partners i 60-talets Hong Kong. Chow och Su börjar på var sitt håll misstänka att deras partners har en affär med varandra och börjar så småningom utveckla en egen svårdefinierad relation.
Utöver att erbjuda en särdeles vacker cinematografi och färgpalett, talar filmen till tittaren på ett unikt och smakfullt vis genom att berätta sin handling genom känslor och anspelningar snarare än genom dialoger och “förbluffande” vändningar. Det är en svårbeskriven film som potentiellt inte berör alla till den grad den berör mig, men det är inget tvivel om att “In the Mood for Love” är en av det tidiga 2000-talets bästa filmer.
Little Women
Nu börjar hösten gå mot vinter, och då måste man självklart vara redo med julfilmer så det räcker och blir över. Min personliga favorit (trots att den väl bara delvis är en julfilm) är “Little Women”, baserad på Louisa May Alcotts bok från 1868. Den har filmatiserats ett flertal gånger, senast i år, men Gillian Armstrongs version från 1994 med bland annat Winona Ryder, Christian Bale och Susan Sarandon är svårslagen.
Berättelsen är ett slags livsporträtt på fyra systrar under 1860-talets USA och följer deras ungdomliga upptåg, romantiska intressen och krigstida svårigheter. Det är en mysig film med levande och starka karaktärer som trots att det på många sätt är ett klassiskt kostymdrama känns genuin och relaterbar. Att se “Little Women” på en mörk decemberdag med snöflingor dalandes utanför fönstret är “self-care” på en enastående nivå.
Tokyo Story
En vanlig filmkväll kanske inte ens första tanke är att sätta på en svartvit japansk film från 1953, men det är inte en anledning att avstå! Yazujiro Ozus “Tokyo Story” blev 2012 framröstad till världshistoriens tredje bästa film av “British Film Institute” och det var till stor utsträckning detta som fick mig att ge den en chans för något år sedan.
Filmen är en till synes vardaglig berättelse om ett äldre par som åker till Tokyo för att hälsa på sin son, sin dotter, samt änkan till deras andra son. Det visar sig att deras barn är väldigt upptagna och besöket blir ganska misslyckat, utan att någon konstaterar det eller att något dåligt egentligen händer.
Trots, eller kanske tack vare, denna simpla handling fångar Ozu i “Tokyo Story” karaktärernas relationer, personligheter och känslor på ett väldigt skickligt sätt. Filmen försöker inte tvinga fram känslor eller reaktioner av publiken, utan visar istället en trösterik förståelse för den mänskliga upplevelsen. Det är en film jag råder alla att se.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Johan Andersson, skribent
