Kära dagbok,
En vanlig dag i mitt liv ser ut som följer:
Jag vaknar av att min högtalare börjar spela morgonradio, eller ibland är det min Spotify-spellista. Bara några minuter innan jag somnade igår kväll avgjorde jag vad som skulle spelas via en app i telefonen. Jag känner efter hur skönt det är i sängen lite för länge och somnar om, som jag alltid gör, och vaknar till när en låt jag känner igen når sin refräng. Jag tar upp min mobil som har spenderat natten på en stol bredvid min huvudkudde och kollar klockan: 09.05. Jag måste inte gå upp förrän 09.45, allra senast 10.00 eftersom det är akademisk kvart. Jag svarar på en snap som skickats till mig på kvällen efter att jag somnat/på morgonen innan jag vaknat, scrollar Omni via min webbläsare (för när jag tillät mig själv att ha appen scrollade jag mycket mer), och kollar kanske också några gif:s från Reddit. Telefonen stannar kvar i handen tills telefon-alarmet jag har på för säkerhets skull ringer (för tredje gången), eller till dess att jag får ont i min tumme.
Jag stiger upp och ställer mig i duschen det första jag gör. Eller så brukar jag tänka mig det i mitt huvud i alla fall. I verkligheten sitter jag ofta på toaletten och scrollar en stund till. Innan jag kliver in i duschen sätter jag på min spellista på Spotify, den här gången via telefonens egen högtalare. När jag duschat, klätt på mig och packat min väska fortsätter musiken att spela genom mina hörlurar medan jag promenerar till Eden.
Föreläsaren är tjatig. Har jag fått några nya likes på min senaste instagram-bild? Handen letar sig ner i högerfickan och fram till instagram.com i webbläsaren. Jag kommer på mig själv med att tycka att föreläsaren ändå är mer intressant än instagram. Upprepa förhoppningsvis bara två gånger till under föreläsningen.
Lunch. I mikrokön tar jag upp Twitter (i webbläsaren) för att se vad ungdomsförbundare och tyckonomer har att säga om dagens nyhetscykler, och läsa kommentarer om demokraternas primärval. En amerikansk filosofistuderande skriver att all politik är identitetspolitik – det kommer jag att grubbla på resten av dagen. Pling! Maten har inte blivit varm ännu. Jag tar ett varv genom mina övriga sociala medie-appar för att fördriva tre minuter till: nästan inget nytt har dykt upp i flödet.
När jag sätter mig vid lunchbordet utbyter jag dubbelhakeselfies via Snapchat med de vänner som inte dök upp på föreläsningen. Jag får en notis från messenger som tillåter mig att läsa meddelandet utan att det markeras som ”läst”. Jag går in i appen för att kolla läget och påminns om att jag har sex andra konversationer jag behöver ta tag i att svara på, sedan lägger jag undan mobilen och tar min första tugga mat.
När lunchen är över går jag upp och sätter mig i tysta rummet. Fram med datorn, in på Live@Lund och kolla vad som ska läsas den här veckan. Jag laddar ner artiklarna, men innan jag öppnar dem fångar mitt öga upp att personen vid bordet framför mig kollar sin Facebook, så jag gör detsamma. Sedan kollar jag Twitter också: tydligen har Trump avslöjat ännu ett brott som kan ställa honom inför riksrätt. När jag har scrollat ner till de tweets som jag läste i förmiddags känner jag att det är dags att börja läsa litteraturen. Artikeln är intressant, jag behöver googla vissa begrepp, men den har en otydlig röd tråd. Inte mycket motstånd i läsningen behövs för att jag instinktivt ska växla tillbaka till Twitter. När jag gjort så ca tre gånger inser jag att jag måste ta till krafttag för att finna fokus, så jag aktiverar min distraktionsblockerare (som ersätter Twitter, Facebook, Instagram, Omni med ~inspirational quotes~) fram till kl. 17 då jag tänker mig att jag ska gå hem.
När jag vandrar hem sätter jag på en podcast, och plöjer kanske tre–fyra avsnitt från olika poddar under kvällen. När jag lagar middag googlar jag fram något spännande recept för inspiration, när jag käkar kollar jag på Youtube, när jag går till gymmet googlar jag styrketräningsövningar (men möts mest av extrem machokultur). När jag går och lägger mig är min hjärna uppe i varv på grund av all snabb information jag konsumerat och det är inte lätt att bli lugn och sömnig. Så jag ger upp på att försöka somna i tystnad, tar fram en skärm och kollar, eller lyssnar, på Youtube-videor tills jag nickar till. Om jag vaknar till igen ställer jag in ett alarm på min mobil.
❑
Vem är jag? Vad är mitt livs syfte? Vilka relationer är viktiga i mitt liv? Vart är jag på väg?
Jag behöver aldrig vara ensam med mina tankar längre, sådär som man var när man var liten och hade tråkigt och en timme kunde kännas som det längsta man någonsin upplevt. Det var knappt så tiden förflöt. Idag tänker jag sällan på att tiden förflyter: har jag några minuter, sekunder, utan att göra något fördriver jag den tiden med världen som bor i min ficka. Jag konsumerar någon annans i text, ljud, bild, meme, uttryckta tankar för en stund.
Majoriteten av tiden jag spenderar på internet är jag bara passiv konsument – sällan kreatör av något. Processen det innebär att välja ut en bild till Instagram stressar mig – är den bra, cool, smickrande, prestigelös nog? För att inte tala om att skriva en caption – ska det vara på engelska eller svenska, vad vill jag säga om det här, var den här formuleringen rolig eller är jag töntig? Oftast ger jag upp och scrollar vidare. På anonyma sociala medier, internetforum och liknande, hyser jag ingen illusion om att det skulle göra någon skillnad om jag kommenterade. Någon har förmodligen redan skrivit samma sak. Vem bryr sig om vad jag har att säga? Tänker någon ställa mig till svars för det jag skriver?
Internauter upplever större kollektiv än mänskligheten någonsin tidigare formerat sig i. En av åtta miljarder på en uppkopplad planet. Alla har något att säga; ingen har tid att lyssna på allt. Svenskar lägger i genomsnitt en hel dag om året på att välja film på Netflix.
❑
“Have you maybe noticed that… …our lives are no longer feeling like stories?”
De orden står på ett i övrigt tomt uppslag i boken The Age of Earthquakes. A Guide to the Extreme Present och frågan kunde inte kännas mer som ett slag i magen.
Boken, som handlar om ”the post-analog condition”, skildrar hur vårt uppkopplade liv på flera vis är väsensskilt från våra förfäders. Att använda internet har förändrat strukturen i våra hjärnor: vi upplever tiden annorlunda, det är som att den krymper, och något har hänt med hur långtidsminnet fungerar som gör det svårare för oss att se sekvenser och en övergripande mening i våra liv.
Är det kanske på grund av det fragmenterade sätt vi konsumerar information? – en kattvideo är mycket mindre av en berättelse än vad en roman är. Jag förstår inte exakt hur det fungerar, men jag har märkt att livet inte längre känns som en berättelse.
Bara några veckor innan jag läste The Age of Earthquakes sa jag till en vän att ”livet är ju bara en serie diskreta händelser” och ”det finns ingen inneboende mening”. Jag sa det med en skämtsam ton och trodde nog inte riktigt att jag menade det jag sa, men när boken konfronterar mig om det så inser jag att, jo, känslan av att livet inte längre är en berättelse skvalpar där under ytan.
Jag tror att jaget till stor del är den övergripande berättelse vi har författat om oss själva. När vi träffar någon ny och ska introducera oss själva är det ett kapitel ur vår berättelse vi berättar. Detsamma gäller när vi behöver (bort)förklara ett beteende eller motivera ett livsval för oss själva. Vår berättelse är vår identitet. Vi kan inte förstå oss själva om vi inte klarar av att foga samman våra upplevelser till en narrativ.
Jag kommer att tänka på ”the danger of a single story”. Chimamanda Ngozi Adichie:s kända TED-talk som vi såg på engelskan i högstadiet introducerade idén för mig: ”the danger of a single story” är att människovärdet glöms när individers berättelser inte syns för att de skyms av en ensidig, enträgen berättelse om det land eller den grupp de kommer ifrån. Om vi inte har några berättelser om våra liv, hur kommer vi se på varandra och vårt eget värde då? Vad är ”the danger of no story”?
Jag, internaut. Det bor en paradox i de orden. Många skulle nog säga idag att internet både formar och utgör en del av deras identitet. Samtidigt blir det svårare att skapa en identitet, att se sitt liv som en berättelse där man själv är huvudpersonen, när man använder internet mycket. Att vara internaut är att vara lite mindre av ett jag.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
