När jag skriver det här, skakar mina fingrar fortfarande. Jag sitter på nattbussen hem, efter mitt livs kanske mest kaotiska halvtimme någonsin. Jag har skakat och gråtit, fått andnöd och skrattat, för att sedan börja gråta på nytt igen. Men, dit kommer vi så småningom. Vi börjar i en annan ände, på en annan buss.
9 oktober
En mulen onsdagseftermiddag samlas ett glatt gäng på Lunds central. Det har blivit dags för terminens första LUPEF-resa. Denna gång styrs kosan mot rättvisans Haag och frihetens Amsterdam. 20 peppade LUPEF:are sätter sig på tåget till Köpenhamn för att där stiga på nattbussen söderut. Vid ettiden på natten är det bussbyte i Hannover. Energin tryter när vi tillbringar en dryg timme på McDonalds i stationshuset. Alla är måna om att vara redo för morgonmötet. Självklart träffar vi ett tyskt, artonårigt krökgäng på hållplatsen och naturligtvis ska de med samma buss som vi. Ganska snart måste Lucas självklart hjälpa sin ”mate” Connor att spy i en påse och givetvis sitter de på platserna snett bakom mig. Jag skruvar upp volymen i lurarna till max och sluter ögonen. Överväger att sätta de medtagna öronpropparna i näsan.
10 oktober
I rättvisans namn blir det dags för vindarna att vända när vi anländer till Haag strax efter sju på morgonen. Morgonsolen och den friska luften ger ny energi. Efter en snabb tur förbi vårt hostel för att lämna väskorna väntar en vacker promenad till det ännu vackrare Fredspalatset, där vi välkomnas av en informatör på International Court of Justice (ICJ). Det är en varm kvinna som visar oss ner till källaren och vi slår oss ned vid samma stolar som användes när domstolen upprättades efter krigsslutet 1945. Vi får lära oss om deras verksamhet och hur de spelar en viktig roll i mellanstatligt problemlösande. Hon berättar om hur saker ständigt förändras i deras verksamhet. ”We’re going green”, förklarar hon, och exemplifierar med hur allt fler miljörelaterade konflikter börjat tas upp till rätten. Främst handlar det om föroreningar. I slutet av mötet får vi smyga ut bakvägen. Det vankas nämligen ett officiellt besök.
Därefter äter vi lunch på en solig uteservering, innan det är dags att besöka University of Leiden, och närmare bestämt deras Institute on Security and Global Affairs som har campus i Haag. Där får vi en något rörig, men likväl intressant, föreläsning om skillnaden mellan ”security” och ”safety”, om Fake News, och om hur det är att studera i Haag. Efteråt bjuder universitetet oss alla på Camembert (holländsk ost), öl och vin, som serveras i baren i foajén. Kanske något för Eden att ta efter?
På kvällen har vi svårt att hitta en restaurang med plats för 20 personer som inte bokat bord. Vi får dela upp oss, men återförenas när det blir dags för något att dricka på ett torg i närheten. Vi slår oss ner under värmelamporna på uteserveringen och småpratar om dagens bestyr. Efter ett tag traskar vi hemåt, flera timmar tidigare än vi först planerat, men det tar på krafterna att resa, och det är ju – som varje förälder alltid tjatat om – en dag imorgon också.
11 oktober
Fredagen tillbringas först på Eurojust med EU-juristen och internationella åklagaren tillike svensken Lars Ågren. Han ger oss en god bild av de praktiska aspekterna av EU-samarbetet när det kommer till brottsutredning över nationsgränserna. Eurojust, får vi lära oss, är ett EU-organ vars främsta uppgifter består i att hjälpa nationella myndigheter med rättslig samordning och samarbete, bland annat i form av samordning mellan polis, åklagare och domstolar. Syftet är att gemensamt effektivisera bekämpning av organiserad gränsöverskridande brottslighet. Verksamheten sträcker sig även utanför EU:s gränser och de har flera samarbetspartners världen över.
Därefter besöker vi European Climate Foundation (ECF) där de berättar för oss om sina ansträngningar för att minska koldioxidutsläpp i Europa. De menar att Europa är en bra arena för att bedriva klimatrelaterade frågor, eftersom där finns demokratiska förutsättningar som saknas på många andra ställen världen över, och för att Europa kan fungera som förebild genom att ligga i framkant. Vi får även veta att holländarna inte tycks vara oroade över det stigande havet, trots att en tredjedel av landet är beläget under havsnivån. De har alltid levt med risken om översvämning, och klarat sig bra tack vare förnyandet av landets vattenbarriärer på 50-talet. I Nederländerna finns gott om resurser – både praktiska och ekonomiska – för att hantera den stigande havsnivån. Jag slås av det absurda i hur något som för vissa människor betyder skillnaden mellan liv och död, ses som något av en bagatell i ett rikt EU-land.
Sist på dagens agenda står ett möte med Roy Kramer som är politisk rådgivare för det socialliberala regeringspartiet D66. D66 har länge varit en drivande kraft i många frågor som ofta anses känneteckna holländsk politik. De står för en mycket liberal anti-förbudspolitik och förespråkar bland annat legalisering av droger, prostitution och eutanasi. Vi slår oss ner runt ett jättelikt bord under ett praktfullt, mörkt trätak i den sal där partimötena brukar äga rum. Utanför, i regnet, protesterar kurder mot Turkiets invasion i Syrien, och Kramer börjar berätta om holländsk drogpolitik. Han förklarar hur man på 60-talet ville förbjuda droger, men kom fram till att det var bättre att först se om samhället faktiskt tar skada av droganvändandet. Idag tolereras försäljning och bruk av cannabis i Nederländerna, men produktion och distribution är strängt förbjudet. Kramer berättar om ett nyligen uppstartat experiment där även produktion och distribution av cannabis ska legaliseras i fem städer. Målet är att reducera både den svarta marknaden och befolkningens hälsorisk, genom att med laglig produktion öka kontrollen över drogernas innehåll.
Naturligtvis kan vi inte låta bli att fråga om hur de ser på prostitution. Han svarar att de har lite samma inställning där som de har till droger. Prostitution är förbjudet på många ställen världen över, men trots det existerar det i stort sett överallt. Endast genom legalisering, menar de, kan man förbättra villkoren för de prostituerade kvinnor som på olika sätt far illa. I Nederländerna finns till exempel flera fackförbund som arbetar för de prostituerades rättigheter.
Efter mötet går meningarna isär. Någon instämmer med argumenten, en annan är strängt emot. Andra har svårt att bilda sig en åsikt. Jag kan någonstans, på ett teoretiskt plan, förstå Kramers argument om att laglig prostitution under mer kontrollerade former skulle vara gynnsamt för kvinnorna i branschen. Jag ser också självklart problematiken i hur prostituerade idag fullkomligt ignoreras i samhällsdebatten medan det sitter gubbar och stiftar lagar över deras huvuden. Och ja, jag tycker nog också att, i den bästa av världar skulle alla kunna sälja sex till alla, om de så ville. Trots det, så kan jag inte rå för att tanken på män som går på stan och fönstershoppar kvinnor, gör mig illa till mods.
12 oktober
Lördag morgon checkar vi ut från hostelet och åker vidare till Amsterdam för att få en guidad tur genom bland annat Red Light District. Oavsett var folk står i frågan om lagligt reglerad prostitution så tycks de allra flesta av oss märkbart berörda. Det är surrealistiskt att vandra omkring i en storstad, över mysiga broar, bland vackra hus och träd i höstens alla färger, för att sedan plötsligt stå en meter ifrån en halvnaken, prostituerad kvinna. Vi går på kullerstenen, genom ett moln av cannabisrök, och vet knappt var vi ska titta någonstans. En barnfamilj passerar på höger sida, och till vänster skymtar en man som smiter in till en av kvinnorna. Efteråt mår någon illa, en annan är arg, och en tredje känner sig illa berörd. Jag kan inte reda ut mina tankar, och har ännu inte kommit fram till precis vad jag tycker. Men jag minns känslan, och vet att jag inte vill känna så igen.
Amsterdam bjuder på mycket annat också. Det är en trivsam stad, fylld av god mat, imponerande husbåtar och vackra fasader. Jag tar flera fina bilder med kameran, trots lite grått och regnigt väder. På kvällen samlas vi för gemensam middag innan avfärd. Vi äter vietnamesiskt och småpratar om alla intressanta möten och platser. Viktor nämner hur förvånansvärt bra och komplikationsfritt resan gått. Han vet inte då, vad som väntar alldeles runt hörnet.
En kort tågresa senare står jag i butiken där vi ska köpa snacks till bussresan, och tänker att jag ska ta några sista bilder innan det bär av hemåt. Då inser jag det: kameran hänger inte runt halsen där den ska. Bussen hem går om en halvtimme. Jag blev kommunikationsansvarig för fyra dagar sedan. Viktor menar att vi hinner ta tåget tillbaka till restaurangen. Eleonora ropar att det hinner vi inte alls det. Restaurangen svarar inte när vi ringer.
Jag sliter med mig Viktor och vi störtar ner för trapporna. Nästa tåg går om fyra minuter. Viktor beställer en Uber och vi rusar upp igen. I bilen försöker Viktor lugna mig. Han säger att det i själva verket är hans fel. Att han ropat hej för tidigt. Jag tänker att det argumentet inte håller på första styrelsemötet på tisdag. Väl framme väntar en lång springtur till restaurangen och min kondis sviker. Viktor springer det snabbaste han någonsin gjort medan jag ber till en gud jag aldrig trott på. Holländarna utanför Coffeshop Central tittar undrande på tjejen som går runt i cirklar och mumlar i panik på ett främmande språk, innan de troligtvis avfärdar mig som ytterligare en missbrukare.
Samtidigt står Viktor, med andan i halsen, och bankar på restaurangens låsta dörr. Servitrisen tecknar till honom genom rutan att det är stängt, och bussen hem går om 14 minuter. Jag svarar på en tiondels sekund när han ringer och jag hör att det är knäpptyst i andra änden. ”Fan”, hinner jag tänka, innan han flämtande får fram:
”Jag har den”. Vi hittar varandra och springer flåsande tillbaka till Ubern som lovat att vänta på oss. Den är borta, så vi kastar oss in i en taxi. Fem minuter tills bussen avgår. Vi kommer missa den. Väl framme strular kortautomaten och köpet går igenom först på tredje försöket. När vi till sist svänger runt hörnet till busshållplatsen, genomblöta både av regn och svett, möts vi av 18 LUPEF:are som alla jublar och applåderar. Klockan är 20.32 och bussen är sen.
Väl på bussen, med kameran hårt i famnen, får jag en efterchock. Benen skakar och armarna likaså. Jag gråter och skrattar om vartannat. En holländare hade kanske erbjudit mig något lugnande, men istället (och i enlighet med LUPEF:s drogpolicy) räcker Sara mig en hörlur och sätter på Paradise Hotel. Det funkar ganska bra. Avsnittet är slut och mina händer har nästan slutat skaka.
Vi lämnar nu Nederländerna efter en lugn resa som fick ett oväntat, men trots allt, gott slut. Jag tar med mig mycket därifrån. Den här resan har fått mig att ägna tankar åt saker jag tidigare sällan tänkt på, och den har gett mig större förståelse för en politik som ännu inte lyckats övertyga mig. Jag bär med mig flera minnesvärda stunder med fina vänner, som alla nu har somnat på sina säten omkring mig. Vi har nyss kört in i Tyskland och jag släcker ner för den här gången, övertygad om att det inte är det sista jag sett av Nederländerna. Dit ska jag tillbaka.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Klara Gustavsson, skribent
