Hanna Nyberg reflekterar kring internetanvändande och hur vi inte bara existerar i våra kroppar, utan också i större grad, utanför den i en digital verklighet.
Jag sätter mig på nattåget från fjällen och ska för första gången på tio dagar ta fram min telefon för att låta tummen veva över skärmen. Det är rent tvångsmässigt jag krafsar efter mobilen längst ner i ryggsäcken – inte ens klockfunktionen har jag använt (att gissa tiden utifrån var solen står har känts sexigt). Jag öppnar Instagram och möts av en lysande skärm och information som kan intas i en hissnande fart. Jag överrumplas av en illamående känsla, huvudet börjar dunka och jag måste skynda mig till toaletten för att häva ur mig hela veckans frystorkade ranson.
Jag vet vad ni tänker – ”hon är el-allergiker”. Och jag håller med, på sätt och vis – och inte bara på grund av min lätt hypokondriska läggning. Efter att ha varit i naturen en längre tid kan mötet med teknik, utan vidare förklaring, ge utslag. Självklart kan min spya ha berott på en rad andra saker (som infekterade tår och ett skakande tåg). Men, trots allt, var det var ändå sociala medier som fick spyan att rinna över.
Det är inte endast chockartat, utan också ett bestående sjukdomstillstånd, att använda digitala skärmar. Som bakgrund till hur ”Existentiellt” numer bör användas är hur modeordet för ett par år sedan, ”Problematiskt”, i sig blev problematisk. Eller hur den något smalare efterföljaren ”Det är ideologiskt” fick sin peak med debatten mellan Žižek och Peterson. Nu är ”Det är existentiellt” hur vi borde avsluta våra diskussioner; det är vad allt kan kokas ner till.
Journalistiken handlar om samtidsspaningar (min senaste samtidsspaning) och det har smittat mina vänner som lägger vikt vid hur gammal man var när internet tog sig in hemmet. Även om det bara skiljer ett par år mellan två personer kan det innebära en hel generation i digitala mått mätt. Det är ofta jag hör någon oroa sig för ett yngre syskon som inte har erfarit hur det är att vara uttråkad eller att man på radion berättar om sin barndoms Tamagotchi som om det vore en stenåldersklenod. Det går i en rasande, och aldrig tidigare skådad, hastighet. Ett, av många, bevis för att vår existens är sammanflätad med manicker.
När jag är utan min telefon känner jag mina konturer. Dem suddas ut när jag laddas upp i en digital struktur därför att mitt medvetna inte längre omsluts av skinn utan istället av skärmens pixlar. Jag känner mig viktigare för att min verklighet består av det jag med mina ögon kan se istället för att bli en droppe data i ett hav av siffror. Jag är en större andel av det jag kan överblicka än i sociala medier som miljon-, om inte miljardtals människor och botar använder. Visserligen är mobilen upplyst men jag undrar om detta är ironiskt i dubbel bemärkelse. Om vi släpper mobilen skulle vi förstå att vi egentligen stirrar mot skuggorna i den dunkla grottan.
Tidigare har jag som enda argument för sociala medier hänvisat till den senaste lyckoforskningen. Den säger att människor med ett narrativ generellt lever lyckligare, det vill säga man har en rad, byggande på varandra, händelser som har lett en dit man är idag. Instagram har ett format som är kronologiskt och tydligt. Det enda som krävs av användaren är att klistra in vilka personer som man umgås med, vad man tycker om att äta och ägna sig åt. Man skapar en livshistoria som man också berättar för andra. Som Sundt (i artikeln ”jag, Internaut” i detta nummer av Panorama) däremot påvisar i sina betraktelser är att många som idag använder sociala medier endast är passiva konsumenter. Därtill påverkas långtidsminnet av skärmtid och människor upplever i lägre grad sina liv som en sammanhängande följd, utan snarare som splittrade fragment. Narrativet slutar existera. Skärmtid är problematiskt, vi spenderar för mycket tid framför sociala medier. Skärmtid är ideologisk då den innebär stor konsumtion och konsekvenser för andra människor men framför allt är skärmtiden existentiell. Att vi har kommit till det här steget bådar inte gott. Och jag undrar, kan det över huvud taget finnas ett nästa steg efter de existentiella frågornas intåg i digitaliseringsdiskussionen?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
