November har kommit och det med ett regnigt besked. Javisst att det är urtråkigt och dötrist, men räds inte! Jag har räddningen på all er tristess: romaner. Om inte allt för lång tid så kommer de flesta av oss att åka till våra hemstäder för att ta det lugnt över julen, och det är det bästa tillfället att djupdyka ner i en roman med spännande intriger, romantiska möten och drömlika miljöbeskrivningar. Allting som är så långt borta från den gamla vanliga kurslitteraturen som möjligt är värt – nej, viktigt – att läsa under denna tid. Så, därför har jag listat fem böcker som ni bör läsa i vinter. Förhoppningsvis blir ni lika berörda, glada och inspirerade som jag blivit av dessa. Njut, men framförallt – LÄS!
Arv och Miljö av Vigdis Hjorth
Boken cirkulerar kring Bergljot, det näst äldsta barnet i en syskonskara på fyra, och en arvstvist angående två stugor ute på Hvaler i Norge. Allt eftersom denna arvstvist pågår luckras familjens relationer upp, dissekeras skamlöst och blottas för läsarens blick. Den främsta anledningen till varför jag plockade med mig den från bokhandeln var citatet på baksidan: “Att ingen av er någon enda gång har frågat mig om min historia, har jag upplevt och upplever jag som en stor sorg.” Denna bok – nej – denna bok. Hjorth har med denna bok skapat en plattform där hennes fantastiska språk får ta förstaplatsen. Hon låter oss komma in i Bergljots hjärna på ett sätt som gör att hon känns både som min bästa väninna och som jag själv på samma gång, där gråten blandas med medlidande. Hjorth är skoningslös, skamlös och skriver som att det är hennes sista roman. Men, för allas vår skull, hoppas jag innerligt att så inte är fallet.
Maken av Gun-Britt Sandström
I denna roman får vi följa Martina, en ung och politisk student, och hennes förhållande med den lite yngre och mycket mer pryda Gustav i Stockholm stad under slutet av 1960-talet. Denna bok är en sådan som jag lånar ut till alla mina kompisar och ber de läsa fort för att sedan kunna sitta och diskutera i timmar. Sandström lyckas främst med två saker: 1) att få mig att önska att jag var student i Stockholm under 1960-talet och 2) att på ett roande och berörande sätt beskriva komplexiteten av ett förhållande. Hur gör man för att leva ihop med en annan person? Går det att ha ett förhållande och ändå behålla sin integritet? Jag har en känsla av att denna bok går att läsa tio gånger om utan att tröttna, och varenda gång hitta nya perspektiv på dessa frågor. Om ni vill starta bokklubb – börja med denna!
Min Kamp av Karl-Ove Knausgård
I somras läste jag äntligen den första av sex delar i Knausgårds självbiografiska serie och jag blev golvad. Knausgård tar oss igenom minnen av hans barndom, hoppar mellan dået och nuet och gör det tydligt att det förstnämnda påverkar det senare. Han har onekligen varit med om en del skit som de flesta av oss inte upplevt, men ändå är igenkänningsfaktorn i hans historier hög. Anledningen? Känslorna. Känslan inför döden när den kommer alldeles för nära, hur man som tonåring aldrig blir bekväm oavsett hur mycket man än vrider och vänder på sig, hopplösheten i att allt i livet verkar vara flyktigt. Hans beskrivning av skam är en av de bästa jag läst, och hans desperation en av de mest hjärtknipande.
Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij
Den unge och fattige Raskolnikov har en strävan efter att vara en extraordinär varelse som ska befria världen från onda och värdelösa människor, och bestämmer sig för att mörda en pantlånerska i tron om att även mord kan rättfärdigas om det är för ett högre syfte. Denna bok är en klassiker som ingen annan, där Dostojevskij tar oss rakt in i hjärnan på huvudkaraktären, och den ryska mentaliteten. Beskrivningarna av ett 1800-tals Sankt Petersburg och människorna som lever i staden är fantastiska, Raskolnikovs resonemang och tankebanor likaså. Höjdpunkten blir när Dostojevskij på ett otäckt och mardrömsliknande sätt tar oss igenom en feberyra fylld med misstro och förvirring. Perfekt läsning under mörka kvällar på en mörk bar medan piskande vindar viner utanför fönstret!
De Oroliga av Linn Ullmann
Linn Ullmann beskriver i denna bok sin barndom tillsammans med sin mamma, Liv Ullmann, och hennes far Ingmar Bergman. Utan att namnge någon av de tre vid namn så tar hon oss genom hennes liv som kantats av en kroppslig oro, både hos henne själv och hennes föräldrar. Jag läste denna bok på en tolv timmar lång tågresa mellan Belgrad och Bar, och kunde inte släppa den. Jag har fortfarande inte släppt den. Kanske att jag aldrig tidigare har markerat ut så många formuleringar och stycken i en bok som i den här. Några av de finaste delarna är hennes inspelade samtal med sin far, med hoppet om att få ned så mycket som möjligt innan hans minne sviker de båda helt och han försvinner. Jag varnar er – det finns en stor chans att ni börjar gråta. Detta är en roman om ett barn som som inte kan vänta med att växa upp, om föräldrar som vill vara barn, om berättelser och minnen som utgör ett liv – och rädslan över att glömma alltihop.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
