Under de senaste veckorna har det stormat kring Arbetsförmedlingen. Myndigheten ska nämligen reformeras i grunden. En riksdagsmajoritet är dock emot förändringen (M, KD, V och SD) och Vänsterpartiet försöker därför samla oppositionen för att stoppa reformen. Om det lyckas återstå att se.
Reformen är mer spännande än det kan tyckas. För vad reformeringen innebär mer specifikt är privatisering och i viss mån även kommunalisering, på de platser privata företag inte vill eller klarar att förmedla arbeten. Arbetsförmedlingen ska bli en arbetsmarknadsmyndighet och privata aktörer ska sköta allt arbetsförmedlande – matcha arbetssökande med arbetsplatser. Och fort ska det gå. 2020 startar omgörningen som ska vara fullt genomförd under 2021.
Detta beslut är förvisso inte helt nytt, utan fanns med i 73-punktsprogrammet, vilket är ett av namnen på överenskommelsen mellan S,MP, C, och L som gjorde att regeringen Löfven kunde sitta en ytterligare mandatperiod. Reformeringen kan ses som en i ledet av de kompromisser som 73-punktsprogrammet består av. Just denna kompromiss gladdes framförallt Centerpartiet över att ha fått igenom. Martin Ådahl, tidigare chefsekonom för partiet och nuvarande arbetsmarknadspolitisk talesperson bör betraktas som förslagets nyckelperson.
Men vilken omfattande förändring detta faktiskt handlar om, och hur mycket myndigheten måste förändras – har aktualiserats i samband med en intern rapport som Arbetsförmedlingen har skrivit på uppdrag av regeringen som presenterades 1 november. Mycket anmärkningsvärt är hur genomgripande förändringen är. I princip ska en ny verksamhet byggas upp. De kompetenser som kommer att krävas saknar myndigheten till stora delar i dag.
Och fort ska det alltså gå. Två år är kort tid i sådana här sammanhang. Vanligtvis utreds större förändringar av det offentliga maskineriet i flera år.
Redan innan beslut togs rådde svåra tider för Arbetsförmedlingen. M/KD-budgeten, framröstad under förra höstens parlamentariska instabilitet, minskade anslagen kraftigt och S,MP,L,C gjorde inga justeringar i vårändringsbudgeten.
Myndigheten bryts ner snabbt. I januari varslades 4 500 personer om uppsägning, och många har valt att gå frivilligt. Mer än hälften av alla kontor –132 stycken– ska läggas ner. Stämningen är kaotisk, konsekvenserna av neddragningarna är tydligt märkbara på myndigheten. Arbetsförmedlingens generaldirektör skriver i ett internt brev (som läckt till Aftonbladet) att myndigheten ”ligger mycket nära sin kapacitetsgräns.”
Vem kan göra ett bra jobb i den situationen? Och framförallt, lyckas omorganisera en hel myndighet på mindre än två år? Självklart blir processen att privatisera, nej förlåt –“reformera”, än mer kaotisk av budgetneddragningarna och personal som lämnar – antingen frivilligt eller för att de måste. I ett läge där Arbetsförmedlingen behöver kompetens mister de den.
Att ta på sig rollen som Arbetsförmedlingens försvarare är inte speciellt tacksam. Det finns både politiskt och folkligt missnöje mot myndigheten. Finns ens något att förlora? kanske några undrar. Kan det bli sämre än vad det redan är? Ja, om nuvarande förslag realiseras finns den risken.
I vissa politiska läger presenteras privatisering som den ultimata lösningen på utmaningarna offentlig sektor står inför. Skolan, vården och nu även arbetsförmedlandet. Forskare och forskningen är mer tveksam till huruvida en privatisering av arbetsförmedlande är effektivt. Lars Calmfors, professor emeritus i ekonomi, är kritisk. Till bland annat DN och SR har han uttryckt sin skepsis. Han är även en av de ansvariga för en rapport som handlar om just detta. Rapporten publicerades av den liberala tankesmedjan Fores (som förresten Martin Ådahl tidigare varit chef för). Den visar att privata arbetsförmedlare ofta snarare utför ett sämre jobb. En relativt färsk SOU, Arbetsmarknadsutredningen, ställer sig också tveksam.
Australien åberopas av förslagets anhängare som ett föregångsland. Där finns ett system med privata utförare av arbetsförmedling. Men det är stora skillnader mellan Australiens och Sveriges arbetsmarknad och ersättningssystem. Och kanske ännu viktigare: det tog tio år innan det någorlunda fungerade som man hade planerat. Tio år, inte två år som är tidsplanen i Sverige.
Hur ska det svenska systemet se ut? Hur ska ersättningen utformas? Regeringen gav Arbetsförmedlingen i uppdrag att utreda detta. Men på många frågor finns inga svar. Flera problem saknar i nuläget konkreta lösningar.
Vad händer om privata utförare inte vill etablera sig? Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark vill utreda om kommunerna ska gå in och ta ansvar. Något som inte ens är förenligt med Kommunallagen idag. Behöver belastade kommuner ännu mer att sköta om? När företagen inte lyckas sköta uppdraget blir det i slutändan (som vanligt) det offentliga som behöver täcka upp. Sannolikt får de större städerna erfara privatisering, medan de mindre kommunerna får erfara kommunalisering, vilket riskerar att bli en ytterligare börda för dessa kommuner.
Det måste även utvecklas ett mycket omfattande kontrollsystem för att motverka fusk. Problem med oseriösa och kriminella aktörer finns redan i andra skattefinansierade välfärdsbranscher. Exempelvis inom skolväsendet och LSS. För i viss mån finns en inbyggd paradox i privatisering – att privatisera delar av offentlig verksamhet innebär ofta att ett ännu starkare offentligt kontrollsystem behöver byggas upp. Alla vet att man behöver ha konstant uppsikt om man släpper en bångstyrig hund lös. Att utforma tydliga granskningsmetoder kommer kräva resurser, tid och kompetens. Annars är risken extra stor att oseriösa aktörer dras till branschen – vilket är mycket sannolikt här. Något som ingen skattebetalare borde vilja.
Självklart bör Arbetsförmedlingen förbättras. Problemet är alltså inte att man ska reformera Arbetsförmedlingen, det är hur det ska ske och i vilken takt. En radikal förändring av myndigheten kräver stor kompetens, resurser och, ja, mer tid. Tid som inte verkar vara värd att prioritera för vissa politiker, de ser detta som en chans som kanske inte kommer igen.
Förutsättningarna för denna typ av experiment är inte heller ideala. Både interna faktorer såsom kraftiga nedskärningar, kompetensflykt och turbulens inom myndigheten och externa faktorer såsom kommande lågkonjunktur och många nyanlända som behöver extra stöd gör att en omfattande förändring bör få ta tid.
Och omfattande förändring i all ära, men kanske inte just denna? Oavsett tidsplan. Trots att det finns många andra sätt som Arbetsförmedlingen kan reformeras (vilket t.ex presenteras i SOU:n Arbetsmarknadsutredningen) riskerar ideologisk naivitet gå före. Naivitet som i att önsketänkande går före fakta. Varför tillåta denna typ av experiment när empirisk data från andra länder inte ger stöd för att privatisering fungerar?
Kritiken växer dock allt starkare, även högerut. Anders Borg anser reformeringen olämplig, Moderaterna är kritiska. Även en röst inom uppgörelsen, Nyamko Sabuni, tycker nu att det går för fort fram. Om en riksdagsmajoritet lyckas stoppa förslaget vet vi inte än.
Vad kritikerna verkar ha gemensamt är insikten om att det är ytterst oansvarigt att göra sig av med nuvarande system när det inte finns ett annat att ersätta det med, varken nu eller om två år. Människor hamnar i kläm och det kan stå oss dyrt
Som en insändare i DN skrev finns skäl att lyssna på Bondeförbundets gamla partiledare Gunnar Hedlund: Sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten. Och om jag får lägga till: Ska björnen ens skjutas?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
