När jag var åtta år gammal fick vi en ny familjemedlem, mitt första husdjur. Hon hette Leia. Under sina elva år med oss blev hon en självklar del av familjen med en egen personlighet och sovplats. De första veckorna fick Leia springa löst men så småningom var det dags för henne att lära sig att gå fint i koppel. Men att ryta ifrån och dra i kopplet när Leia fick syn på eller sniffade upp något kändes inte rätt.
Vi hade köpt Leia på samma sätt som vi skulle ha köpt en bil eller en soffa. Samtidigt var hon lika levande som övriga familjemedlemmar med egna känslor och ett eget medvetande. Detta förvirrade mig och jag fortsatte reflektera över hur jag skulle förhålla mig till denna paradox under hela Leias liv. Vad hade gett min familj rätten att, trots våra goda intentioner, äga och dominera över en varelse? Det som gnagde i mig var inte om vi hade gjort fel i att skaffa Leia. Nej, Leia var en ögonöppnare och symbol för principen om att människan har rätten att dominera över andra arter.
När vi var jägare levde vi i direkt kontakt och tillsammans med djur, men under historiens gång har människans förhållande till naturen skiftat och idag är många av oss distanserade från det levande vilda djuret i sitt naturliga tillstånd. De flesta möter djur genom gosedjur, en skärm eller med ett galler emellan – vi tar del av djur genom olika filter där vi har makten vilken inger känslan av att djuren är beroende av oss för att kunna överleva, och inte tvärtom. Det är kanske därför som jag alltid haft större respekt för jägaren som kan kolla djuret i vitögat sekunden innan den avslutar dess liv, än den vanliga köttätaren som obrytt steker på några färdigköpta köttbullar till middag.
Det var inte förrän mitt besök på Fotografiska museet i Stockholm förra veckan som jag för första gången kände att någon annan på ett träffsäkert sätt bekräftade och satte fingret på de ambivalenta tankar jag haft kring människans relation till djur. Det nyanserade och mörka budskapet bakom den norska konstnären Christian Houges utställning har cirkulerat i mitt huvud långt efter att jag lämnade utställningssalen. Houge förmedlar, genom bilder på brinnande och uppstoppade djur, att människan brutit kontakten med naturen och djurvärlden. Detta menar Houge har lett till en negativ påverkan på hur vi resonerar kring och förhåller oss till ämnen såsom klimatförändring och konsumtionskultur. Det finns en väletablerad och livlig debatt om hur våra vanor och konsumtionsmönster påverkar människan, speciellt i frågan om framtiden. Men den ökade distansen till djur gör det lätt att förbise att vår livsstil faktiskt har en påverkan på arter och system som sträcker sig förbi vår antropocentriska världsbild.
Människan har alltid levt med och speglat sig i djur. Det är när vi iakttar och jämför oss med djur som vi ser dels vad vi är, dels vad vi inte är. Innan vi lär oss prata är det vanligt att vi lär oss olika djurläten – ‘hur låter kon? muuuuuu’ – innan vi lär oss gå kryper vi runt på alla fyra och många av de första symboliska uttryck vi lär oss är rena reflektioner av djur – ‘stark som en björn, listig som en räv’. Djuren blir ett verktyg för att förstå oss själva och världen.
Houge och hans verk kan ses som visselblåsare, ett rop på hjälp för att kunna återskapa människans förlorade förhållande till djur och natur. Vi bör eftersträva att leva i symbios med och inte att ständigt försöka dominera, kontrollera och höja oss över de varelser vi delar planeten med. När jag först såg bilderna kändes det barbariskt, destruktivt och stötande av Houge att sätta eld på uppstoppade djur för att sedan se hur dem sakta med säkert förtvinar och på sätt och vis dör en andra gång. Men efter att ha grubblat vidare över mitt besök började jag se fotografierna som Houges sätt att befria djuren från människans överhöghet, och peka tillbaka på att det barbariska och ifrågasättbara kanske istället ligger i att människan känt ett behov av att döda och sedan stoppa upp djur som troféer för att bekräfta sin dominans.
Det var i och med Leias tillkomst till familjen som jag för första gången började reflektera över min och människans knepiga relation till djur. Men det var inte förrän mitt besök på Houges utställning tolv år senare som detta grubblandet konkretiserades till den grad att det gick att skriva en artikel om det. Visst, att gå ut med en kopplad Leia är inte lika brutalt och barbariskt som att fotografera brinnande döda djur. Vi tände inte eld på Leia, men vi hade i allra högsta grad kontroll över hennes liv. Houges utställning och Leia har en gemensam nämnare i att de är exempel på hur människan kontrollerar och dominerar över andra varelser. Kanske behövs det förstnämda exemplet i en större utsträckning för att få flera att tänka till om vilka negativa konsekvenser vår strukturella och ständiga dominans över djur har fått. Kanske är det just det brutala och kontroversiella som behövs för att väcka tankar om hur dominans kan ersättas med respekt och samexistens för de vi delar planeten med.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
