Jag darrar. Svettas. Flyktinstinkten slår till igen. Jag vill gömma mig under närmsta täcke med en säker serie på Netflix för att känna mig trygg igen.
Deadline-veckan är här. Igen.
Hemtentan som en gång kändes så rolig är nu smutsig att skriva. Jag gör det ändå. Kämpar mig igenom trots att ordens otillräcklighet klibbar sig fast i mina fingrar, smutsar ned nästa stycke också.
”Fortsätt bara.” viskar den lilla ängeln på axeln. “Det är snart över.” Hen gör sitt bästa för att hålla mig glad och få mig att inse att livet inte är hänger på inlämnandet av detta arbete. Om jag ändå bara kunde inse det.
Människan är en av få varelser med en socialt inbyggd tidsuppfattning. Tid för andra djur blir något den instinktivt måste förhålla sig till; är det höst måste maten samlas inför vintern, är det vår blir det vårkänslor. Bara hos mänskligheten är tiden något som måste upprätthållas.
Tiden blir en omnipotent närvaro: den styr när vi träffar vänner, när vi vaknar, när vi arbetar, när tentan ska in. Det är inte en naturlig tid vi förhåller oss till. Istället är det en styrd av samhället, en befallning vilken instruerar oss att vara effektiva. Vi ska inte slösa på tiden.
Greenwichtiden har vi att tacka för det. Denna förbannade klocka vilken användes i Storbritannien för att alla skulle hinna med tåget. År 1852 var det den officiella brittiska tiden, där det fanns en ”normaltid” och andra tidszoner. Redan i namnet börjar man ana gökur i mossen. Kulturhistorikern Eric Hobsbawm menar att detta är ett resultat av den industriella revolutionen, där all produktion anpassades till ”normaltiden” för effektivitetens skull. Innan dess hade alla byar och samhällen en egen klocka anpassad efter sina omständigheter; fiskare var uppe på natten och sov på dagen för att följa havets ebb och flod. För att vi ska kunna vara effektiva och prestera finns det en rätt tid, en korrekt uppfattning om en dimension av vår verklighet. ”Normaltiden”.
Det är denna verklighet jag vill fly. En verklighet som mäts i ekvationen “tenta ✕ tid = deadline”. En ekvation jag försöker lösa genom att försvinna längre in Netflix och Youtubes arkiv. Sekunderna rinner iväg, flykten lyckas. Men tiden försvinner inte. Tentan försvinner inte. Ekvationen är konstant. Deadlinen är det enda utfallet.
Jag fick höra från en kursare att skippa en inlämning är som en drog: när man väl börjat är det svårt att sluta. Känslan är överväldigande. Man vill ha mer. Kanske är det denna frihet, denna brytande av ”normaltidens” bojor som framkallar beroendet. Det lockar.
Jag sätter mig framför tentan igen.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
