Åh, jullov! Det är nu vi åker hem, tar djupa andetag och känner lugnet som kommer med ett par veckors uppehåll från studier och annan slit. När jag själv sitter på tåget upp till Norrköping känner jag hur det nästan spritter i mina trötta, sega lemmar av tanken på att få lägga mig i mitt flickrum och sova ut. Jag ser framför mig hur jag vaknar upp på morgonen och möter doften av nybryggt kaffe, hör hur mina föräldrar bläddrar i tidningen och sorlet från radion.
“Åh, denna fantastiska ledighet – vad jag ska ta tillvara på den!” tänker jag när jag sänker ner huvudet på kudden och somnar som ett trött litet barn. “Gå långa promenader, läsa skönlitteratur, träffa gamla vänner och verkligen dra ut på allt detta sköna och lugna. Vad oerhört bra jag kommer må!”
Jag tänker att det brukar vara så här för alla andra studenter, också. Men vi vet alla att det ändå, i slutändan, oftast inte blir så. Istället ser dagarna alltjämt ut på följande sätt:
Dag 1: Sover ut till 12, äter en lunch bestående av knäckemackor och fil, sover lite till och träffar sedan kompisar för att dricka öl.
Dag 2: Ännu mer öldrickande med kompisar.
Dag 3: Julafton! Detta ser ju olika ut för alla, men i mitt fall består det av att prata trams med min farmor över lunch, spela spel med släkten och sedan spendera resterande del av kvällen på toaletten som en direkt konsekvens av att jag proppat i mig tjugo kilo mat på femton minuter.
Dag 4: Som invånare i en mellanstor stad är det den klassiska hemvändarkvällen. Man blir alldeles för full alldeles för fort och måste spendera tiden på klubben med att undvika bekanta som man inte vill stå och kallprata med. Om man kommer från Stockholm stöter man väl bara på kursare exakt hela tiden och försöker undvika dem för att slippa prata om den där tentan man har i januari.
Dag 5: Sover halva dagen, och istället för att läsa någon av de där böckerna man har “sparat till ledigheten” så tittar man på Holiday in The Wild för att fördriva tiden.
Dag 6-10: Se “Dag 5”. Någonstans här ska man lyckas fira nyår också. Kanske på en hemmafest där man halvkänner alla, eller att man (som jag) åker till huvudstaden där alla Lundabor huserar för att känna att man faktiskt gör något “lite speciellt” (hur speciellt det nu är att ta en förmiddagsöl i Snälltågets bistro).
Dag 11-14: I brist på annat att göra plockar man upp Statistisk Verktygslåda och börjar plugga – igen.
Ledigheten är SVÅR. Även fast det är en möjlighet till vila har vi svårt att släppa bilden av den perfekta ledigheten och prestationskraven. För även om man inte har några krav på sig själv så ska man ändå hitta på roliga och intressanta saker hela tiden. Man ska passa på att se den där konstutställningen som alla tidningar hyllar, åka på utflykter, vara i skogen och träffa gamla vänner över intressanta samtal. Allt ska vara så himla bra och skönt och härligt och glatt. Man ska lägga upp en bild av sig själv när man sitter och dricker kaffe på någon bergstopp eller har rest till någon annan stad, och ska gärna ackompanjeras av en text som lyder “tacka vet jag jullov!” eller “längtar inte direkt tillbaka till studierna nu…”.
Men när man istället spenderar denna svåra ledighet med att agera klubbad säl i en soffa blir det svårt att känna sig stolt över hur man spenderat denna möjlighet. För ja, i alla fall jag kan känna mig lite skamsen när jag inser att det inte är så där mysigt och härligt och bra exakt hela tiden. Man tjafsar med päronen om småsaker, känner sig ful och uppsvälld av all mat man passar på att trycka i sig och man känner sig korkad för att man väljer att titta om på Vänner istället för att läsa Dostojevskij (som man hade lovat sig själv att göra denna jul!).
Om du känner igen dig i allt detta så har jag här ett litet meddelande till allmänhetens studenter och övriga dödliga: det finns ingen vinnare i ledighet. Det är inte OS i Sotji, och ingen av oss är Charlotte Kalla som spurtar ikapp 30 sekunder för att sedan vinna hela skiten.
Så försök släppa på kraven! Ligg lodrät i fjorton dagar, eller gå och vandra i Alperna, eller gå ut och festa varenda dag. Det spelar ingen roll. I slutändan är det ingen som bryr sig egentligen. Dessutom är den snart över, denna svåra tid! Då kommer alla vi förlorare i ledighet återgå till vår studentikosa vardag och fortsätta gnälla över kortgränsen på Café Eden. Låter inte det helt underbart?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
