Tåget rullar ut genom Mariaberget, Riddarfjärden ligger blank, Västerbrons valv suddas ut. Tittar på mobilens klocka, vi tycks anlända i tid. Det är mörkt där ute, men Stockholm är upplyst. Genom fönstret till höger ser jag mitt gamla hem, där bodde jag hela högstadiet och gymnasiet. Husets fasad är grann. Men jag längtar inte tillbaka in i tonårsrummets mörker.
Mamma och pappa möter mig på perrongen. Jag blir glad av att se dem. De öppnar sina famnar och vill fånga in mig i familjefållan. Men jag backar, av skräck inför en sjuk jul. Illusionen om den goda julen sprack runt Linköping i ett sms: “Din bror kräktes i natt. Hoppas det inte är vinterkräksjukan.” För min inre syn ser jag kaskadkräkningar hagla över julskinka och sillar. Kramarna får vänta tills det finns en frisk lägesrapport.
Många beger sig hem för att fira. I juletider kliver vi av ett tåg eller buss i en stad eller by som inte längre är riktigt hemma. Kallpratet varierar med årstiderna. Under oktober och november: den obligatoriska förvåningen över mörkrets och kylans intåg. (Vem hade kunnat ana att det skulle bli både mörkare och kallare?). I slutet av december: jul, jul, jul. När åker du hem över jul? Torsdag? Fredag? Lördag? Visst ska det bli skönt med julledighet?
Visst ska det bli skönt med julledighet. (Om man nu kan tala om ledighet med tenta i mitten av januari…)
Ja, jo, visst. Och jag menar det!
Men…
Förutom att jag behöver plugga…
Förutom att jag behöver…
Förutom att…
Där andra ser möjligheter ser jag problem, LADOK visar A i Negativt tänkande 30 hp, och ambivalensläran är min specialitet.
Att åka hem över jul är också ett oundvikligt möte med det gamla jaget och det gamla livet. Det behöver inte vara traumatiskt för att kännas dubbelt. En slags regression är lika ofrånkomlig som vintervirusen och julegröten.
Det börjar redan på stationen. Mina föräldrar skulle inte behöva möta mig. Jag är hyfsat berest och betraktas i samhällets ögon som vuxen. Några minuter med tunnelbana, eller en lite längre promenad, sen skulle jag kunna träffa dem, hemma. Inte heller är packningen alltför otymplig eller väskorna oerhört tunga. Ändå erbjuder de självklart hjälp och jag tar reflexmässigt emot. Jag kan allt detta själv, men skulle ändå bli snopen om ingen ville möta mig.
Regressionen fortskrider, som ett långsamt insjuknande. Jag är hungrig, säger jag. Vad blir det för mat ikväll? Klockan är mycket, ska du inte lägga dig snart? frågar mamma några timmar senare. I relation till föräldrar förblir man barn.
Även om det kan vara mysigt att hela familjen är samlad under samma tak igen, dröjer det inte länge tills gnället och gnabbet är tillbaka. I små doser, förvisso. Men likväl närvarande.
Men det finns också ett annat mönster som ibland kan komma tillbaka, ett som känns väldigt mycket värre.
Jag regredierar dessvärre inte bara inför mina föräldrar, utan också inför känslorna. Inte för att barndomshemmet känns otryggt, snarare för tryggt. I trygghetens omfamning kan det som annars inte får plats i vardagen plötsligt hälsa på igen. Det blir en slags urladdning, likt när man efter en stressig period kopplar av och då drabbas av en infektion.
Liten inför livet.
Liten i staden.
Staden som symbol för frihet. Men: upplevelsen av staden som en slags instängdhet.
Oavsett hur stor en stad är så var jag ändå liten i den. Inklämd i en trång barndom. Inte för att den var dålig. Men för att det tillhör uppväxtens natur.
Tonårstidens tafatta försök att försöka bli en del av det som händer utanför fönstret. När det känns som att världen, pulsen, ligger precis på andra sidan glaset men jag ville, vågade, lyckades inte vara en del av det? Och även när man är en del av det känns det inte så. Det är det bagaget jag ofta ofrivilligt packat med mig i resväskan. Och undrat om det är så det kommer kännas att vara tillbaka nu också.
Den objektiva blicken har inte så mycket att anmärka på. Fin stad! Mycket vatten och luft, en hel del träd. Överlag lite dyrt, men finns billiga barer. 4/5 stjärnor!
Men det har alltid varit med subjektiv måttstock bedömningen sker. Allt är för intrasslat. Förut har jag nog ogillat den här platsen, till och med föraktat den – för att jag har föraktat den här platsen i mig.
Det verkar dock vara nya tider nu. Efter en veckas utvärdering är omdömet: det känns knappt. Har jag förvandlats till en distanserad tripadvisor-recensent? En neutral besökare?
Promenaden från stationen är lite längre än den brukar, tio minuter har blivit trettio minuter, på grund av familjens flytt. Annars är det mesta sig likt. Rör mig i ungefär samma cirklar som förut. Slussen är fortfarande ett hål, ett oplåstrat sår i marken. Att dricka matcha latte verkar fortfarande vara en “grej”. De flesta människor som passerar är främlingar. Allting känns välbekant. Ingenting känns hemma. Gatorna känns inte obekanta, men obetydliga.
Den här staden borde betyda mer än vad den gör. Det är ju härifrån jag kommer. Men det behöver inte vara sorgligt att den inte gör det. Det kan vara bra. Förutom familjen och några vänner finns inget tydligt sammanhang. Det finns platser av viss betydelse. Men så många fragmentariska minnen och ingen övergripande “historia”. Förut har det känts ledsamt. Men nu är det lite skönt. Att jag inte känner sig mig så präglad av stan och inte längtar till den är kanske en frihet. Att vara fri är också att inte bry sig. Frihet i form av obundenhet.
Det blev ingen vinterkräksjuka eller nedstämdhet, utan en rätt trevlig jul. Här finns egentligen ingenting att fly ifrån.
Så småningom bokar jag en tågbiljett hem till Lund. Säger hejdå till Stockholm för den här gången. Jag tror vi skiljs åt som vänner.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
