Klockan tickar och det närmar sig midnatt. Vad tar ni med er från det gångna årtiondet? Jag tar med mig en härlig cocktail av livslust, meningslöshet, glädje och förtret. Jag vill höja ett varningens finger, för texten som följer nedan är inte särskilt munter på sina ställen, för trots att jag (om någon) avskyr domedagsretorik och negativ attityd så har det ändå inträffat händelser som inte varit hundra procent najs. Men jag lovar, slutet är positivt!
I sann Norrköpingsanda väljer jag att fråga mig själv: 10-talet, var tog du vägen? Du har lämnat mig strandsatt på en ö mellan två stormiga hav och jag vet ej åt vilket håll fastland är. Men som politiskt intresserad vill jag ändå tacka dig, 10-talet, för de spännande händelser som skett. Kanske inte för att allt har gått enligt planerna eller så som jag hade velat, men det har bjudits på flertalet spännande uppvisningar, inte minst inrikes.
Januariavtalet, Alliansens begravning och en politik vars klimat har svängt fram och tillbaka har erbjudit både skratt, tårar och ångest. Nu menar jag inte att detta är en drömsituation för mig som svensk medborgare, men som student på den statsvetenskapliga institutionen är det ju kul! Som medborgare är jag nödvändigtvis inte lika munter över det politiska klimat som verkats fram genom häcklande politiker och troll på nätet. Polarisering känns som ett uttjatat ord vid det här laget men det är ju ack så passande.
För två läger har skapats – det rätta och det felaktiga, det goda och det onda. Gråskalorna pryder nu den urtråkiga vinterhimlen istället för åsiktsspektrumet. Man bör välja läger kvickt, svart eller vitt, och måla sina färger utefter det.
Är du vänster måste du tycka att Jonas Sjöstedt är gullig, undvika att ifrågasätta kommunism (för det är ju faktiskt bättre än fascism och nazism!) och ha vida jeans. Är du höger måste du både tycka att muslimer är lite läskiga och samtidigt uppa för ökat inrikesflygande samt ogilla Greta Thunberg. Sociala medier blir ett slags Colosseum för en ny identitetspolitik. Allt detta har skapat en känsla av kaos i min socialliberala kropp, som jag för övrigt inte vet om den var socialliberal från början eller om den blev det för att jag är konflikträdd.
De högervindar som rör om Europa likt ett ovälkommet högtryck har bara förstärkts av de till synes meningslösa våldsdåd som drabbat kontinenten i betydligt högre grad under 10-talet än tidigare. I Sverige har vi sett vad detta gör med människor. Vi har sett det onda, kalla, hämndlystna, förstärkta gränser och vit makt-rörelser på våra gator.
Men vi har även sett det goda, varma, förlåtande, bukettklädda polisbilar och händer som möts, portar som öppnas, sängar som bäddas för främlingar utan skydd. Jag tror även att närhetsprincipen till trots har vi blivit mer medvetna om de som faller offer för terrorismen på andra sidan jorden, de som styrs av misären och måste ducka för den var dag.
Men trots ett nedbrunnet Notre Dame, Brexit, stränder där 3-åringar spolas upp, ett ökat stöd för kärnkraft, folkmord i flertalet länder, övervakningssamhällen, mördade journalister, och härjande skogsbränder minns jag ju även ljuskällorna från dessa tio år.
Som ung tjej var hösten 2017 och hashtagen som följde med den det jordskalv som jag hört om från 70-talets grupp 8, 1910-talets rörelse för demokrati, det jordskalv som jag på sätt och vis längtat efter att få uppleva. Trots att #metoo inte var felfritt, så gav det en känsla av gemenskap, enighet, styrka och att allt är möjligt. Det drabbade mig.
Utöver detta har jag upplevt och sett tillväxt: allt fler människor tar sig idag ur extrem fattigdom, vi hittar allt fler vaccin och mediciner på dödliga sjukdomar, allt fler barn går i skolan och ännu är inte civilsamhället dött –det lever och det rör sig och det stampar i golvet. På det personliga planet har jag gått från plattbröstad, högljudd idealist till en aning mer eftertänksam, dock fortfarande högljudd, idealist med a-kupa. Utveckling sker alltså på alla plan i vårt samhälle.
Ja du, 10-talet. Du har varit god och du har varit svår. Framförallt har du varit en virvelvind, ett stormigt hav. Jag tror vi kommer se detta decennium som en första kärlek. För det är ju trots allt under denna tid som de flesta av oss, i nuet, studerande blivit politiskt medvetna och engagerade i vad som händer runt om i världen. 10-talet var härligt och läskigt, och det tände något hos oss.
Vad tar vi då med oss in i 20-talet? Förhoppningsvis medmänsklighet, fortsatt engagemang, nyfikenhet och förståelse. Öppenhet och faktabaserade diskussioner. Så att vi kan skapa ett klimat där vi vågar ha fel och vågar ha rätt, där vi lyssnar och hyser förståelse för varandra. Där vi fortsätter förundras och förvånas. Där vi inte bara väljer att se glaset som halvtomt eller halvfullt, utan även hittar medel för att fylla på själva. Om alla hänger med, tror jag det kommande decenniet kan bli minst lika spännande som detta. Absolut att jag känner en viss meningslöshet. Men jag bygger en eka och jag ror rakt ut, för jag når nog land till slut ändå. 20-talet – låt mig svepas med!
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
