Jag är 11. Springer hem från skolan, visst går man i 4an när man är 11? Aja, jag kommer i alla fall hem från en skoldag och lägger mig i sängen direkt. Tänder läslampan och begraver mig i en bok, helst någon fantasyroman, gärna med vampyrtema. Det fanns en period när jag helt ärligt tror att jag hade läst alla vampyrböcker som fanns på biblioteket i Hornstull, och bibliotekarien där började nog undra över hur många böcker den lilla blonda tjejen kunde läsa om blodsugande monster. För mig var det bland det bästa som fanns, även när mina föräldrar tvingade mig att läsa någon annan genre. Att få drömma sig bort från den vanliga världen och in i en annan kan ha varit min största hobby. En vanlig eftermiddag kom jag hem vid fyra och läste till middagen och sen läste jag från 7-tiden tills att jag somnade. Det kom till den punkten att jag fick läsförbud för att jag skulle gå ut och leka lite eller så att jag skulle kunna somna på kvällen. Mitt brinnande läsintresse fortsatte upp i tonåren, även om det började svalna av och ersattes bit för bit av en pojkvän, vänner, att vara ute om kvällarna och intåget av tv-serier i mitt liv.
Tv-serier. Gud så det är kul. Nu när det görs massor av decenniesummeringar nämns tv-serier stup i kvarten. Och ja, det är helt sant att 10-talet var seriernas årtionde. Jag kan inte ens nämna hur många timmar jag spenderat, först framför småillegala streamingsidor (och ja, jag lyckades dra på mig ett virus på familjedatorn på grund av det), men sen framför Netflix och HBO när dom kom till Sverige. Det har varit känslostormande, jag har gråtit till triangeldramat i Vampire Diaries, jag har skrattat tillsammans med gänget i How I Met Your Mother och jag har varit precis lika arg som resten av världen över sista säsongen i Game of Thrones. Det jag däremot inte har gjort är att plöja mig genom bok efter bok som jag gjorde när jag var 11. Jag har inte varit en stammis på stadsbiblioteket i Lund. Jag har haft en lista med böcker som bara blivit längre och längre.
Tyvärr är detta den bittra sanningen för de flesta av mina jämnåriga vänner. Vi alla har långa listor av böcker vi vill läsa och historier vi vill sugas in i men av någon anledning blir det inte av. Istället kollar vi om serier vi redan sett. Vi återvänder till det som känns tryggt och lättsamt (även om det ibland finns djup även i dessa serier) men utan att verkligen utmana oss. Även på semestrar känns det tungt att öppna den där boken istället för att kolla ett gammalt avsnitt av Vänner på telefonen. Jag skriver detta eftersom jag nyss läste ut en bok. Den första gången på flera år som jag läste ut en bok på mindre än en vecka. Och jag tänker: elvaåriga jag skulle tyckt att jag var den långsammaste läsaren i världen.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Thea Sandin, skribent
