När vi pratar om globaliseringen är det oftast i god ton. Digitaliseringen har lett till en mindre och intimare värld där vi alla dras närmare och närmare varandra. Det ständigt ökande utbytet mellan olika kulturer och nationer har också gjort oss mer och mer beroende av det globala samhällets lingua franca, engelska.
Och visst kan det låta rätt chickt med en värld där alla kan kommunicera med varandra oavsett var i världen de än må befinna sig. Men språk är så mycket mer än att bara kommunicera i ord. Varje språk är unikt, med sina egna egenheter som speglar talarens historia, identitet, melodi, humor. Allt vi säger, gör och tänker sker inom ramen av ett språk, en egen utgångspunkt, men globaliseringen hotar att lämna oss med enbart en handfull språk att förstå världen genom.
Problematiken kring språk och lingvistiskt uttryck kanske låter något högtravande, men verkligheten är snarare tvärt om. Kulturellt utövande har alltid varit något som hållits i elitens klor, men det är inte för att kulturellt utövande är en syssla för de priviligierade. Språket har och fortsätter att spela en viktig roll i motstånd. Som Hong Kong, utan autonomi, en flagga att stå bakom eller en stat att lita på, har satt sin identitet i kantonesiskan. Kanton, ett unikt språk fyllt med humor och liv som så sakteliga tystas för att kväsa varje rop på egenhet och pluralitet. Som i Uigur, där ett av världens äldsta språk har russo- och sinofierats för att hålla Uigurernas identitet fast i ovisshet om sin historia och rot. Som Bluesen blev en röst som ständigt motbevisade dehumaniseringen från staten, att med orden beskriva de mänskligaste av känslor, i kärleken och i sorgen. Samma kamp som sker världen över i fängslade kurdiska författare och bortviftade Tzotzil poeter.
Men de som försvarar rätten till språk, rätten till att uttrycka sig efter sina egna regler, riskerar att falla för döva öron. Att jordens snart åtta miljarder invånare är olika varandra blir ett hinder när det borde vara vår styrka. Vad är poängen med en sammanlänkad värld om vi alla önskas vara en och samma? För språk är mycket mer än ord som kan översättas i en app, varje språk är sitt eget och språket är ett vapen. Med vässade pennor har de utan röst gjort sig hörda, alltid i strid mot de som vill tysta.
Men globaliseringens framfart i gemenskapen av de likas namn riskerar att dränka alla de språk som inte passar, en utrensning av språk som varken deporteringar, tvångssteriliseringar eller kulor lyckats med. Hälften av världens språk är på väg att falla i glömska under 2000-talet och varje gång ett språk dör ut tar språket också med sig ett sätt att förstå världen på. Hälften så många sätt att förstå kärlek, fred, frihet och rätt på. Hälften så många språk att göra motstånd på, att uttrycka identitet på. Globaliseringen för oss närmare genom att göra oss alla till en. En westfalisk nation, ett språk, en väg. Inte vad världen är, tusen tungor som alla försöker förklara och förstå.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ossian Hamberg, skribent
