Är det sättet han dansar på? Eller hur han skrattar när man förväntar sig tårar? Är det hur han röker ciggen tills bara filtret är kvar? Hur han dödar alla som inte är snälla?
Ja, något är det som gör filmen Joker väldigt framgångsrik och hyllad. Något slår den an.
Filmens regissör Todd Philips har tidigare gjort exempelvis Baksmällan 1,2 och 3. Det är filmer som känns platta i relation till porträttet av Arthur Fleck i Joker. Den gemensamma nämnaren mellan Philips filmer kan vara att båda handlar om män som ”tappar det”. Bara att den ena ska vara rolig och den andra anti-rolig. För Joker är allt annat än rolig.
Joker är en film om när den enda som skrattar är den som håller i pistolen. Punchlinen är ett skott.
Under filmen blir Arthur succesivt Jokern. Han är en plågad man som lever i utkanten av samhället. Han får medicin men ingen terapi, bor hos sin schizofrena mamma och har skapat en identitet byggd på falska historier hon berättat. Men han bär på en dröm om att bli en del av samhället, av viet. Genom att vara rolig, tänker han, genom att få folk att skratta kan han bli välkommen in i samhället. Med en identitet som komiker kan han accepteras och till och med uppskattas.
Problemet är att han inte är rolig. Och att han inte är som andra, han är en av dem, de som inte är vi. Då han inte blir insläppt i viet, måste han identifiera sig i en tillhörighet utanför samhället, som den ensamma outsidern, en galning bland galningar. Det är då Arthur målar sitt clownansikte, färgar håret grönt och tar på sig sin färgglada kostym. Han gör det inte med sorg eller ilska, utan med befrielse och dans. Han dansar in i galenskapen, och in i identiteten som dem.
Man vill bli älskad, i brist därpå fruktad, i brist därpå föraktad, man vill ingiva människor någon slags känsla, som Hjalmar Söderberg menar i Doktor Glas. Arthur lyckas till slutet av filmen ingiva känslor. Han mördar det viet som ignorerat honom. Han blir föraktad av samhället och just därför älskad av alla de som är utanför samhället.
Första gången jag såg filmen blev jag bländad. Joaquin Phoenix briljanta skådespel och det där tv-spelsskimret som omger alla påkostade filmer, där tårar ofta är konstgjorda i datorn, gjorde att jag älskade filmen. Filmen skapade en härlig stämning, där de mest obehagliga och blodiga scenerna inte gav mig obehag, utan snarare någon slags sjukligt mysig känsla, där jag myste lika mycket i min biostol som i Arthurs lidande.
Andra gången jag såg filmen tänkte jag på skolskjutare. När Arthur sminkade sig till clown tänkte jag på Columbineskjutarna som tog på sig trenchcoats. När det spreds i Gotham att en clown mördat några överklasskillar och horder av män gjorde uppror i clownmasker tänkte jag på hur Columbineskjutarna spred allt de gjorde på internet. Deras dagböcker finns publicerade där, deras skratt när de test-skjuter inför dådet, iklädda trenchcoats, finns också. Det spred sig på olika forum över världen, där andra unga, oftast killar, som också kände att världen var i maskopi mot dem, som också ville ha revansch mot allt som gjort de ont, kunde finna ett sammanhang. Ett sammanhang med alla som alltid blivit kallade ”dem”, ett vi i ”dem”. Istället för att fortsätta försöka bli en del av ett vi som inte släppte in dem, förstärkte de sin identitet genom att vara ”dem”. De som tar på sig trenchcoats, de som går till sina skolor och gör revansch på det vi som svikit.
Columbinemassakern skedde 1999, men den sker om och om igen. Det har aldrig varit så många skolskjutningar i USA som nu. Precis som Arthur i filmen påstår de att de är nihilister, att de inte bryr sig längre, och därför kan döda. Men det argumentet är en mask. Riktiga nihilister hade inte brytt sig om att döda andra. De förväxlar nihilism med frihet. Arthur och skolskjutare har gett upp, men inte gett upp livet, utan gett upp att försöka bli älskad av andra, av viet, och i det finns frihet. I den friheten målar Arthur sig till Jokern och andra tar på sig trenchcoaten, de iklär sig rollen som ”dem”. För man vill bli älskad, i brist därpå föraktad.
Ger Joker en rättvis bild av de som är ”dem”?
Kanske. Filmen porträtterar ett offerskap. Men det slutar där. När Arthur blir förövare och mördare betraktas han inte som förövare, utan snarare som hjälte – ett offer som lyft sig ur sin utsatthet. Och jag kan fatta det. För det är mycket lättare att tycka om ett offer än en förövare, och det gör att man som åskådare är på huvudkaraktärens sida. Det är därför jag slipper känna obehag när han blir galen, det är därför den kan spela hem så mycket pengar.
Risken med Joker är att den möjligtvis romantiserar offerskapet. Filmen slutar med att Arthur, nu Jokern, skadad reser sig och av andra socialt utsatta, clownmaskerade Arthurs, blir hyllad som han vore Batman. Det är en vacker syn att se offret bli hjälte. Men är det inte en lite för vacker bild av ett livsfarligt problem?
Så, ja, det är något med hans dans, han sätt att röka, hans sätt att döda, som aldrig blir så obehagligt som det borde vara, som gör filmen framgångsrik. Den porträtterar en verklig utsatthet, men en overklig förövare.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Nils Pernebo, skribent
