Ideologier, bland annat. Vi kommer aldrig undan dem. Det sägs i media att den svenska politiken har blivit ideologilös. Att allas strävan mot mitten har gjort att konservativa så väl som socialister övergivit sina ideologiska strävanden i jakten på fler väljare, och nog kan man hålla med om det. När en regering med gröna och röda rötter avskaffar värnskatten. Men om politiken idag är ideologilös, vilken roll hade de i historien? Ideologier har varit avgörande i världskrigen och inte minst det kalla kriget, som var en konflikt mellan ideologier så väl som supermakter. Men vad är det egentligen som gör att vissa ideologier blir så stora och påverkar världshistorien så väl som kommunpolitiken i Sverige när andra faller i glömska?
De tre jättarna bland ideologier är liberalismen, konservatismen och socialismen. Alla partier i den svenska riksdagen erkänner sig i olika grad till någon, eller flera, av dessa. Det är också dessa tre som i olika former som påverkat den moderna historien. Dessa tre finns i en mängd olika varianter, grupper och subgenrer, från nyliberalism till stalinism.
En ideologi glöms dock ofta bort, nationalismen. Trots det menar Antropologen och nationalismforskaren Ernest Gellner att nationalismen är den mest lyckade ideologin någonsin. Detta fastslår han eftersom alla politiska ideologier har adopterat nationens imperativ: alltså att nationalstaten accepteras som den enda formen av statlig organisation av alla politiska ideologier. Till och med kommunistiska stater har accepterat nationalismen, som vi kan se i det gamla Sovjet och dagens Kina. Kommunister såväl som ultrakonservativa agerar alltså inom nationens gränser, så visst ligger det något i Gellners tankar.
Trots detta är nationalismen lite utav en doldis i politiska sammanhang och kopplas främst till populistiska och konservativa partier, så som Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna och deras gelikar ägnar sig åt en romantisering av en väldigt enkelspårig konstruktion av nationen och dess historia. Att nationen i sig är en konstruktion av ganska nytt slag är ingenting som en sverigedemokrat vill kännas vid. Men alla partier i vår riksdag är en del av en nationalistisk ideologi, eftersom alla erkänner nationalstaten.
Ett exempel på en ideologi som inte fått lika stort genomslag i historien är skandinavismen. Skandinavismen var en rörelse som startade bland studenter vid Lunds- och Köpenhamns universitet och som spred sig till alla de stora lärosätena i Skandinavien under 1800-talet. Skandinavisterna ville se ett förenande av de skandinaviska länderna på grund av deras gemensamma kultur och för att bättre kunna stå emot de europeiska stormakterna. Skandinavismen brukar dödförklaras i och med det andra Tysk-danska kriget år 1864. Då unionen Sverige-Norge inte bistår Danmark i kriget trots att kungen av Sverige och Norge och den danske kungen lovat varandra att alltid stödja varandra i väpnade konflikter. Unionsupplösningen mellan Norge och Sverige 1905 ges också ibland som exempel på det skandinavistiska misslyckandet. Visst upphör skandinavistiska drömmar på den allra högsta politiska nivån 1864, men historieprofessor Ruth Hemstad har visat att skandinavismen inte dör 1864. Den fortsätter inte främst som politisk ideologi utan som kulturell företeelse med mängder av skandinaviska möten om allt från konst till läkarsamarbeten över skandinaviska gränser.
Skandinavismen uppkom när den moderna nationalismen höll på att formuleras i Norden, och hur en förening av de skandinaviska länderna skulle gå till debatterades vilt. Vissa menade att man skulle förenas i en union likt den som redan fanns mellan Norge och Sverige, men vem skulle vara kung i den unionen? Den danska eller kungen över Norge och Sverige? Det fanns inga enkla svar. Problemet för skandinavisterna var att de nordiska länderna redan var etablerade stater, även om de ännu inte hade blivit nationalstater.
Men vad är det då som gör en ideologi lyckad? Vad är det som ger den genomslagskraft som i vissa fall varar i århundraden? Jag tror att det är om ideologin lyckas med att skapa ett trovärdigt och långlivat ”vi och de”. I den socialistiska ideologin är arbetarklassen ett ”vi” medan ”de” är kapitalägarna och i den liberala ideologin är alla deltagare i ekonomin ett ”vi” och de som inte arbetar eller står utanför det ekonomiska systemet är ett ”de”. Jag tror detta är varför nationalismen är den mest lyckade ideologin, eftersom alla av en nationalitet per definition är ett ”vi” medan alla utanför nationen är ett ”de”. Skandinavismen å andra sidan lyckades aldrig skapa ett trovärdigt ”de” utan försökte bara skapa ett skandinaviskt ”vi”, och jobbade dessutom emot de relativt stabila statsformeringarna i Norden. Ideologier skapar stora narrativ kring vilka ”vi” och vilka ”de” är och beroende på vilken ideologi vi bekänner oss till förändras dessa båda grupper. Att svartmåla och göra ”de” till främlingar är farligt vilka ”de” än kan tänkas vara. Ideologier behöver ändå ett motstånd, ett ”de” för att kunna skapa ett fungerande narrativ, men trots allt är det ”vi” som är det viktiga. Är det här som dagens politiska partier tappar bort sig? Rädslan av att skapa främlingskap och viljan att locka så många väljare som möjligt har gjort att man lämnat partiets ideologiska grund. Men istället för att vara rädd för vilka eller vem ”de” kan tänkas vara, måste vi fokusera på vi.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
