Före skotten i Sarajevo fanns det en annan bild av människan som varelse. Den konsensus som rådde bland den internationella vetenskapliga och artistiska eliten var att människan är rationell och i grunden god. Man hade skapat en föreställning om att människan med hjälp av sitt förnuft, och lite god uppfostran, kunde utplåna det onda i sig själv och i samhället. Det är av denna anledning som den europeiska eliten menade att det stora europeiska kriget aldrig skulle komma. Vi är helt enkelt för smarta i denna del av världen. Så när det small i Sarajevo och konsekvenserna blev första världskriget blev de allra flesta förvånade. Men inte Sigmund Freud.
Freud menade att han förstod den allmänna bestörtningen när det gällde de hemska konsekvenserna av kriget. Han förstod sorgen över alla de unga män som dött i strid, över de massiva förlusterna och söndertrasade städer. Han delade bilden av att de västerländska folkslagen hade skapat stor förståelse för det gemensamma och lika stor tolerans för det som skiljde folkslagen åt. Med den självbilden, menade Freud, var det inte konstigt att den västerländska, kulturella världsmedborgaren tappade fattningen i mötet med detta fasansfulla krig. Självbilden hade krockat med verkligheten. Men Freud menade att den tidigare nämnda föreställningen om att människan är god och rationell är felaktig. Psykoanlaysen hade lärt Freud att hela människans väsen består av drifter och impulser, och att människan varken är god eller ond. Istället är vi goda i ett sammanhang och onda i ett annat. Människan är först och främst mänsklig, fylld av fel och drifter och instinkter. Det farligaste som kan ske den mänskliga rasen är när vi förnekar det elementära som existerar hos varje människa.
Det är just detta som, enligt Freud, är den västerländska – och i detta sammanhang kanske främst den europeiska – människans svaga punkt. Vi är så bländade av våra egna civiliserade triumfer och liberala diplomati att vi överskattar oss själva. Det är därför vi blev så bestörta efter skotten i Sarajevo. Det är därför vi blir så chockade och besvikna när det sker, eller är nära att uppstå, konflikter i vår del av världen. Vi ställer oss frågan: hur kan vi ha sjunkit så lågt att krig och konflikt helt plötsligt inte bara är en möjlighet, utan ett faktum? Freud menar att sorgen inför ett krig är berättigat, däremot inte chocken och besvikelsen. Den västerländska människan har inte helt plötsligt sjunkit så lågt, för hon har aldrig stigit så högt som hon först trodde.
Det verkar som att västerlänningar ibland glömmer bort sin historia, eller att de alternativt har vinklat den så mycket att de börjat tro på den egna lögnen om att dess framgång inte delvis har varit baserad på kolonisering, våld och ren och skär slump. Vår vinklade historia talar gärna om hemskheter, men inte på våra gator. I mina studier i socialantropologi pratar vi mycket om skillnaden mellan civiliserade regioner och ociviliserade. Den grova, och hårda, översättningen av denna indelning är även européer och vildar. Herregud, det är en diskussion som jag har tagit upp redan på gymnasiet, på andra kurser på universitetet och i vardagliga diskussioner. Det är en uråldrig indelning mellan oss och dem, och jag vill hävda att den sitter djupt rotad i oss alla.
Jag var en av de som fick turen att åka med LUPEF till Jerevan i Armenien. En fantastisk resa fylld med spännande möten, god mat och vacker miljö. Under flera möten får vi höra samma sak: “we’re like every European country, we have no problems here.” Det jag framförallt fastnar vid är att de hänvisar till Europa. “Vi är som ni, européer”. Det är som att de vill visa upp sig för oss, visa att vi är av samma sort genom att lyfta vår egen del av världen. Europa är målbilden som man strävar efter. Det kanske borde vara smickrande, men jag får mest en dålig smak i munnen. Såklart att man kan sträva efter att efterlikna Europa; vi har det onekligen bra. Fria från krig, liberal politik, progressivitet, god ekonomi. Jag förstår att det lockar. Den fräna smaken kanske kommer från faktumet att jag på senaste tiden blivit överväldigad av hur ociviliserade väst har varit genom historien.
Västvärlden har varit så bra på att helgonförklara sig själv, och egentligen utan någon som helst anledning. Här är vår historia det främsta beviset. Vi har koloniserat mer än halva världen, vars konsekvenser har varit slaveri, inbördeskrig och folkmord. Vi har skapat två världskrig. Vi har producerat fascism, nazism och kommunism, och med det Mussolini, Hitler och Stalin. Vi har mördat sex miljoner judar för att de är just judar. Vi har producerat terrorister, extremister och våldsmakare. Vi har sålt vapen till auktoritära stater och stöttat ockupationer i Kaukasus. Vi har skickat två atombomber till andra sidan världen som påverkar människor än idag. Vi tar stolthet i en industrialisering som gör att människor arbetar i hemska förhållanden för hemskt låg lön. Vi förflyttar våra egna fabriksutsläpp till Sydostasien för att själva slippa utsättas för konsekvenserna av exempelvis smog. Med facit i hand så har vi inte varit några helgon, och vi har inte räddat världen. Ändå blir vi förvånade när vi inser skadan vi gjort och skadan vi fortfarande gör.
Självklart har vi gjort goda ting. Det gör alla. Som Freud sade: vi är goda i ett sammanhang och onda i ett annat. Jag tror att västvärldens nya generationer förstår detta, i alla fall bättre än tidigare generationer. Vi vill reparera skadorna, sy igen de öppna såren, och försöka se till att det inte händer igen. Jag tror att ett av de främsta redskapen för detta är att se tillbaka på vår historia, dissekera och analysera den, och se vad som har hänt sedan dess.
Hur civiliserad man är kan inte mätas efter antalet krig och olyckor, utan efter hur man lärt sig av sina misstag. Om västvärldens misstag var att se sig själv som civilisationens mitt och ursprung, hoppas jag att vi idag lärt oss att så inte är fallet, och att vi vågar bli mer och mer ödmjuka för omvärlden. I slutändan är vi inget mer än civiliserade vildar.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
