Har du någonsin varit med om en diskussion där allt flyter på utan problem, men plötsligt kommer det fram ett påstående som du inte kan hålla med om? Det är så sakligt osant, kanske till och med så moraliskt fel, att du måste utmana det. Du säger att du inte håller med. Kanske du börjar mjukt, man vill inte vara den där jobbiga personen som gör varje konversation till en debatt, men den andra fortsätter. Du lyfter fram fakta som säger emot, ingen skillnad. Konversationen blir till ett gräl. Volymen höjs, skällsord vrålas, knytnäven flyger upp och ner och dagen efter så blockas konton, telefonnummer raderas och vänskaper är evigt förstörda. Nä, inte jag heller.
Det där var förstås en ganska extrem situation. Förhoppningsvis är det lika främmande för dig som för mig, men att inte hålla med någon har de flesta säkert varit med om. Att ha en debatt med någon som endast resulterar i irritation men inte nya insikter är säkert också bekant. Varför är det så svårt att övertala andra när åsikter är skilda? Hur kommer det sig att vissa kan vara så intellektuellt envisa, även i fall där deras påståenden har extremt svaga faktuella stöd att luta sig mot?
I boken The Righteous Mind förklarar Jonathan Haidt, amerikansk forskare inom moralpsykologi, hur man når sina slutsatser och varför andras åsikter kan verka så ologiska. Den första förklaringen kanske går emot ens intuition: logiskt tänkande är inte vad som leder oss till våra slutsatser.
För att demonstrera detta fenomen använder Haidt sig av olika exempel. Pröva att läsa dessa och observera hur du reagerar.
Exempel 1: En familjs hund dog av en bilolycka. Familjen har hört att hundkött är utsökt och näringsrikt, så de styckade hunden och åt den till middag. Ingen annan såg eller vet om det här.
Exempel 2: En man går till mataffären varje vecka och varje gång köper han en kyckling, men innan han lagar den så har han samlag med den. Sedan lagar han och äter kycklingen.
Vad är din reaktion? Förmodligen känns det otäckt. Det finns något förnedrande, något skamligt med vad dessa personer gör, men innebär detta att vad de gör är omoraliskt?
I första exemplet kan man säga att det är fel att äta ens döda hund på samma sätt som det är fel att äta en död släkting, men rent praktiskt så skadas ingen. Hunden känner ingen smärta och familjen blir inte tvingad utan väljer att äta den. Man kan säga samma sak för det andra exemplet, vem såras egentligen av mannens veckovana? Beroende på faktorer, som ens politiska ställning eller religiösa tro, så utgår man ifrån olika etiska ramar för att göra moraliska bedömningar, men jag skulle nog påstå att de flesta har en gemensam reaktion: det känns fel.
I nästan varje fall där man behöver göra en bedömning så har
man instinkter som signalerar om man gillar eller ogillar någonting. Detta är
magkänslan som alla känner till. När man läser om familjen som äter sin hund
får man en magkänsla som säger: “Oj det där var otäckt. Det tycker vi inte om.”
Väldigt ofta lyssnar vi på dessa instinkter, på våra magkänslor och det
påverkar vad vi gör och vad vi tänker efteråt.
Detta är något Heidt kom på var sant när han reflekterade över en lögn till sin
fru. Heidt höll på att skriva en artikel i hans hemmakontor när hans fru Jayne
gick förbi och bad honom att inte lägga sin disk på köksbänken där hon fixade
barnmaten med tillägget: “Som jag har bett dig att göra hundra gånger”.
Plötsligt, utan att tänka, började han beskriva för Jayne en stressfylld morgon
med ett nyvaket barn och hunden som behövde en promenad vilket ledde till att
han la ner frukostdisken där han kunde. Det var sant att han hade ätit frukost,
tagit hunden på en promenad och gett barnet sin första flaska, men det var
separata händelser. När Heidt kände sig kritiserad ville han av instinkt att
försvara sig själv och endast då blev dessa tre separata händelser till en hög
av samtida uppgifter för en stressad pappa med endast två händer. Heidt ljög så
snabbt och övertygande att både hans fru och han själv trodde på lögnen.
I boken beskrivs detta av principen “Intuitions come first – Strategic
reasoning second”. Principen innebär att vår intuition bestämmer vad vi tycker
först och vårt logiska tänkande används efteråt för att komma på anledningar
till varför det är rätt. Även i situationer där det inte finns logiska argument
(åtminstone som man känner till) för ens åsikt så kommer hjärnan på vad som
helst för att rättfärdiga sig själv.
Som exempel kan man ta experiment från boken där Heidt med sin kollega Thalia
Wheatley använde hypnos på olika personer. Alla under hypnos blev instruerade
att känna avsky när de läste särskilda ord. Sedan skulle de läsa sex olika
berättelser om personer som gör något omoraliskt och svara hur omoraliska dessa
personer var. Det visade sig att de som läste berättelser med deras “hypnosord”
gjorde hårdare bedömningar, men ett överraskande resultat kom från den sista
berättelsen, en sjunde berättelse som Heidt och Wheatley la till som en
eftertanke.
Denna sjunde berättelsen handlade om elevrådsrepresentanten Dan som schemalägger diskussioner mellan elever och lärare. I denna berättelse gjorde Dan inget uppenbart fel, men berättelserna inkluderade “hypnosorden”. Heidt och Wheatley tänkte att detta skulle bevisa att intuition har sina begränsningar och att läsarna måste gå emot sina magkänslor. För det mesta var denna hypotes rätt. De flesta svarade att Dan gjorde inget fel, men en tredjedel gjorde motsatsen.
Tacksamt nog inkluderade Heidt och Wheatley en sektion där man fick skriva och förklara sin bedömning. Det blev några intressant svar som “Dan är en snobb som vill bli populär” och “Jag vet inte, men det känns som att han håller på med något dåligt”. Detta är ett observerbart fenomen även utan hypnos. Om man ber folk göra moraliska bedömningar bredvid en väldigt illaluktande soptunna, så kommer deras bedömningar vara strängare än när soptunnan har precis har tömts.
När vi upplever någonting otäckt så behöver vi ha en anledning till känslan. Om den otäcka känslan sker i samband med något annat, låt oss säga att det är en person, så kan hjärnan resonera att känslan är orsakad av denna person. Våran intuition förknippar personen med en dålig känsla och det behöver finnas en anledning för denna korrelation: det måste vara så att vi inte tycker om personen. När vi behöver försvara våra åsikter eller påståenden (som har sitt ursprung i intuition) så vänder vi oss till det logiska tänkandet, men argumenten som uppstår är inte alltid starkt. Det kan också hända att man vill tro något trots motstridigt bevis, även då har hjärnan sina trick.
Kognitiv dissonans är den psykologiska stressen man får av motstridiga idéer. När man bemöts av fakta som säger emot ens förra uppfattning så uppstår dissonansen och precis som med andra former av stress och smärta vill man göra något för att minska den. Detta kan man göra antingen genom att ändra sin uppfattning, vilket sker sällan, eller genom hitta en anledning att förkasta den motstridiga informationen. Som Heidt beskriver i sin bok: när man bemöts av nåt man inte vill tro på frågar man sig själv “måste jag tro på detta?”, men när det finns något man vill tro på frågar man sig själv “kan jag tro på detta?”. I båda fall letar man efter stöd för ens önskade åsikt och man kan nöja sig med även det mest pseudo-vetenskapliga bevis. Detta eftersom man sänker kraven för ens önskade åsikt samtidigt som man höjer kraven för ens oönskade åsikt. Den ökända konfirmationsbiasen.
Intuition kommer före logik. Betyder det att vi inte kan
övertyga någon om något? Är det hopplöst att föra dialog med dem som man inte
håller med? Det är inte orimligt att tänka så. Det är till och med intuitivt. Men det är egentligen
motsatsen!
Vi människor är usla på att hitta fel i våra påståenden. Särskilt usla är vi på
att hitta bevis som talar emot det vi tror på, men att göra det för andras
åsikter är vi mycket bättre på. I dialog med andra personer finns möjligheten
att lära sig något nytt, något som kan utveckla ens världsbild. Det viktiga är
att dessa interaktioner sker på ett bra, fredligt sätt. Om diskussionen blir
fientligt så säger våra instinkter att vi borde sluta lyssna och istället
förbereda att försvara oss själva. Om det istället är en atmosfär av tolerans
och strävan efter förståelse så ger man alla anledning att vara öppna. Ifall
man tycker om eller har respekt för den andra personen så är man mycket mer
benägen att vilja höra och se sanningen i deras ord.
Så varför lyssnar inte de på oss? Inte för att de är idioter och inte för att de är onda. Vi har alla olika förutsättningar och livsomständigheter som gör att vi lutar mer mot det ena än det andra. Vi kan bli blinda för olika aspekter, men med hjälp av andra kan dimman lyftas. Tänk dig denna situation: Du har en konversation med någon, plötsligt sägs något du inte håller med om. Du säger att du inte håller med, men du vill gärna veta varför den andra tycker så. Konversation blir till en dialog. Perspektiv utvidgas, kunskapsluckor fylls och därefter är vänskapen mer dynamisk och givande.
Eller något i den riktningen.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
David Alexanderson, skribent
