Jag sitter i en mörk och rökig hydda i Kenya. Mörkret och lerväggarna dämpar den höga utomhustemperaturen. Röken dödar insekterna. I hyddans ena hörn ligger en ung flicka och vilar. Vi är i en massajby i närheten av Masai mara. Framför mig sitter en massajman med helt andra värderingar och erfarenheter än jag. Massajmännen har ett flertal fruar, ofta tiotals. Fruarna bygger hus och tar hand om byn medan männen jagar. Massajmännens vederlag för sina fruar är kor. När jag sitter i hyddan vandrar mina tankar till böckerna Den vita massajen och En blomma i Afrikas öken som båda tar upp sedvänjan att könsstympa unga flickor.
Kvinnlig könsstympning innebär att de yttre kvinnliga genitalierna avlägsnas. Könsstympning inkluderar flera olika ingrepp. Vid den mildaste formen som kallas för klitoridektomi avlägsnas enbart klitoris. Vid den grövsta formen som kallas för infibulation avlägsnas klitoris samt både de yttre och de inre blygdläpparna. Därefter sys huden ihop. Endast en liten öppning på omkring en millimeter lämnas kvar för att kroppsvätskor såsom blod och urin skall kunna passera.
Varje år könsstympas över två miljoner flickor. Över tvåhundra miljoner flickor och kvinnor i världen bedöms av UNICEF ha blivit utsatta för någon form av könsstympning. Vanligtvis genomförs könsstympningen i hemmet eller i ett mer ceremoniellt sammanhang av en äldre kvinna. Sedvänjan praktiseras framförallt i Mellanöstern och Afrika men förekommer även i andra delar av världen. Det är en vanlig missuppfattning att kvinnlig könsstympning har en religiös anknytning. I verkligheten nämner inte någon av de större världsreligionernas skrifter kvinnlig könsstympning. Sedvänjan är istället snarast kulturellt betingad men skiljer sig beroende på såväl geografi som demografi. Religiösa ledare inom de stora världsreligionerna förespråkar ett slut på praktiken.
I olika kulturer används olika instrument för ingreppet. Till exempel används glasskärvor, rakblad eller glödande kol. Kvinnlig könsstympning påverkar kvinnor och deras psykiska och fysiska hälsa i hög grad. Det är ett av de mest seglivade och förtegna brotten mot mänskliga rättigheter. Ingreppet medför fysiska problem såsom infertilitet, infektioner och död.
Under de senaste decennierna har många arbetat förebyggande för att stoppa ingreppen såväl som opinionsbildande för att hjälpa drabbade individer som lever med konsekvenserna av könsstympning. I FN:s Agenda 2030 lyfts frågan om kvinnlig könsstympning under mål 5 (Jämställdhet), mål 10 (minskad ojämlikhet) samt mål 16 (fredliga och inkluderande samhällen).
Waris Dirie är en av dem som höjt sin röst. Vid ung ålder utsattes hon för den grövsta formen av kvinnlig könsstympning, infibulation, vars konsekvenser plågat henne under hela livet. Hon är främst känd för sin karriär som toppmodell och genom böckerna och filmatiseringen av hennes liv. Hon har senare blivit FN-ambassadör och för kampen mot kvinnlig könsstympning. I sitt manifest mot kvinnlig könsstympning lyfter Waris Dirie att hon anser att könsstympning bör räknas in som ett skäl till asyl. Hon skriver: — “I want all European countries to regard genital mutilation as equal to political persecution and as grounds for asylum.”. Som opinionsbildare och hälsokommunikatör riktar sig Dirie till makthavare i hopp om förändring.
Är det bättre att vända sig till det internationella samfundet och dess makthavare för att driva fram en strukturell förändring eller är det en bättre strategi att motverka könsstympning där sedvänjan utövas? Hur förändrar vi en djupt förankrad kulturell tradition? Hur övertygar vi fäder och mödrar att inte stympa sina döttrar trots att det i kontexten innebär att döttrarna blir svåra för att inte säga omöjliga att gifta bort och att både föräldrar och döttrar får leva med skammen? Vilken skam känns värst? Könsstympad eller ogift? Vad tycker flickorna? Hur hjälper vi bäst flickorna och kvinnorna som vill fly från könsstympning?
Många av EU:s medlemsländer anser att kvinnlig könsstympning är ett brott mot mänskliga fri- och rättigheter. Trots detta görs ofta bedömningen att könsstympning inte räcker som skäl för asyl. Även i Sverige görs denna paradoxala bedömning att könsstympning är ett brott mot mänskliga rättigheter men ändå inte räcker som asylskäl. 2017 rapporterade medier om tonårsflickorna Sara och Nora som hade kommit till Sverige och genomgått återställningsoperationer i Sverige och som sedan utvisades tillbaka till Somalia där de riskerar att åter bli könsstympade. Socialstyrelsen bedömer att det finns omkring 38.000 könsstympade kvinnor och flickor i Sverige. Under asylskälen som migrationsverket presenterar återfinns kategorin “alternativt skyddsbehövande”. Kategorin beskrivs bland annat enligt följande: “Som alternativt skyddsbehövande bedöms den som löper risk att utsättas för kroppsstraff, tortyr, annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”. Kvinnlig könsstympning är både en omänsklig och förnedrande behandling som även kan betraktas som ett form av kroppsstraff. Det är därmed paradoxalt att bedöma könsstympning som ett brott mot mänskliga rättigheter men ändå inte bedöma det som asylskäl. Alla individer bör ha friheten att bestämma över sina egna kroppar. Likaväl bör alla individer ha möjlighet att fly från hot om stympning.
När jag samlar mina tankar och mentalt återgår till att vara helt närvarande i hyddan känner jag, och tänker jag, att vi måste lyfta massajflickans röst när hon själv inte har möjlighet till det. Massajerna är bara en av många grupper som upprätthåller denna brutala sedvänja. Vi som redan lever i frihet måste stötta alla flickor och kvinnor som inte gör det. Det gäller både i Sverige och i världen. Det är vår medmänskliga plikt att höja våra röster för alla som har det sämre än vi och inte själva har möjligheten att höras och skapa förändring.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
