Höstterminen började lida mot sitt slut och det var dags att bege sig hemåt för att fira jul. Hur mycket jag än älskar min familj, släkt och våra stunder tillsammans tog det emot vid tanken på att lämna mitt trygga bo i Lund för att under en tid återgå till att vara en del av ett hushåll. I lite mer än en vecka skulle jag bli en del av det stora julmaskineriet och behöva anpassa mig till andras dygnsrytm och agendor. Jag behövde en sysselsättning. En distraktion. En ursäkt? Jag behövde en hobby som var tillräckligt konkret och godtycklig för att smita iväg från julstöket. Samtidigt skulle den inte vara så pass seriös och mentalt krävande att det skulle bli en ersättning för plugg, då detta skulle motverka hela syftet med konceptet ‘jullov’.
Skulle jag rita mandalas? Nej, jag letade ändå efter något med tydlig utvecklingspotential. Kanske baka? Nej, det är redan folk i köket så här års så det räcker och blir över. Eller vad sägs om att läsa? Nej usch det är alldeles för pluggigt och alldagligt. Det var då det kom till mig. Pappas medelålderskrispresent som började samla damm i vardagsrumshörnan. En ukulele. På lillejulafton började Jingle Bells sitta riktigt bra och vid annandag jul började jag få sms från andra sidan huset om att jag var skyldig resten av hushållet öronproppar om jag spelade Jason Mraz ukulele-hit I’m Yours en gång till. Besattheten och blåsorna på fingrarna efter intensivt spelande var ett faktum.
lillejulafton substantiv ~en -aftnar
• skånska för ”dan före dopparedan”
Efter ett tag upptäckte jag att jag inte var ensam med denna idé om jakten på en mysig och givande hobby. Kompisar som tidigare uttryckt hur skönt det skulle bli med ett ’chill’ jullov där man skulle göra ’ingenting och sova’ började sticka frenetiskt, lägga pussel timmar i rad eller passionerat brygga kombucha. Under en lång tid under min uppväxt kändes det som nästintill varenda en av mina klasskompisar hade en hobby, om inte flera, som upptog mycket tid, energi och var grunden till ett rikt socialt liv. Jag började fundera på om jag identifierat en hobbyernas återkomst, och kom fram till att det till viss del var samma fenomen som reinkarnerats men denna gång med ett mer individualistiskt förhållningssätt. Känslan av och strävan efter att skapa något fanns fortfarande kvar men de klassiska lagsporterna och gruppaktiviteterna hade ersatts av självförverkligande projekt som man utför själv.
Kanske är det så att hobbyernas återkomst är en motreaktion mot faktumet att dagens unga vuxna vuxit upp i ett samhälle där samtliga handlingar och interaktioner kan kodifieras som prestationer med ett syfte, som ska leda en framåt i livet. Nya bekantskaper är potentiella linkedinkontakter och en instagrampost är en byggsten i ditt personliga varumärke. En hobby å andra sidan kan fylla en motsatt funktion på så vis att den inte har något annat syfte än att vara intressant, kul och stimulerande för dig själv.
Eller är det kanske så att prestationssamhället gör att vi känner att vi ständigt måste utvecklas, prestera och hålla i gång till den grad att vi är rädda för vad som händer om vi inte gör något. En hobby säter en minimigräns för att hålla sig sysselsatt, något som botar tidsfördrivet och det skamliga slöskrollandet på telefonen i vakuumet mellan för att jobba alldeles för mycket eller vara alldeles för ledig.
När jag frågade 40 ungdomar i min umgängeskrets om vad man ansåg var syftet med att ha en hobby kunde de flesta ge ett utförligt svar utan vidare eftertanke. Formuleringar som ’stimulerande’, ’avkopplande och ’njuta av livet’ var vanligt förekommande.
Det som förbryllade mig var att de ofta kom i kombination med förminskade uttryck såsom att en hobby ’bara’ gjorde en glad eller att det ’egentligen’ bara är onödigt tidsfördriv. Vad betydde detta – borde man inte tala högt om något som främjar glädje, njutning och avkoppling? Speciellt när statistiska centralbyrån uppger att var tredje kvinna och var femte man i åldern 16-29 har ett nedsatt psykiskt välbefinnande och att det således går att konstatera ett tydligt underskott av glädje, meningsfullhet och avkoppling. Hobbys kanske inte är en universell lösning på hur man ska förebygga eller bota psykisk ohälsa, men till skillnad från psykofarmaka, självhjälpsböcker och dyra psykologbesök är en hobby ett tämligen lågt pris att betala för att kanske må lite bättre.
Oavsett om hobbyernas återkomst är ett sorgligt resultat av uppfattningen om att vi ständigt måste hålla oss sysselsatta för att räknas eller om det å andra sidan är en motreaktion och kritik mot ett prestationsfixerat samhälle, verkar de flesta må bra av att ha en kravlös liten sysselsättning. Jag vet inte om jag började spela ukulele för att jag kände ett krav på att hålla mig sysselsatt och utvecklas under min ledighet eller om jag bara ville ha ett kravlöst tidsfördriv. Oavsett vet jag att det är något som jag tycker är kul och som jag mår bra av, det räcker. Jag kommer fortsätta spela på min lilla ukulele tills grannarna klagar.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
