På LUX har jag spenderat många tentaperioder, ett fåtal nätter och nu – sedan terminsskiftet – är det också platsen där jag inhämtar det mesta av min nya kunskap. Över byggnaden har konstnären Annika Ström strött en rad textfragment. I oväntade vrår möter de oss studenter när vi vandrar, halvt planlöst, utan någon plan på att interagera med textraderna. Och min gard har inte varit uppe; Annikas fragment har nästlat sig in i min hjärna så till den grad att de dök upp i huvudet när jag öppnade ett tomt dokument i söndags och började skriva.
Nåväl, det var bara två av fragmenten jag kom ihåg på egen hand. Men en begränsning kan vara en inspiration när det kommer till poesi, så jag bestämde mig för att skriva dikter utifrån alla sex fragment som statens konstråd menar finns utplacerade på LUX (jag har inte sett alla själv). Här har ni resultatet:
Veckan lång
försöker jag ta tag i vardagen
den väntar runt hörnet,
och sen nästa
och sen nästa
Stopp!
Tidens gata är enkelriktad
underdimensionerad,
en grusväg på landet
var är hastighetsregleringarna när man behöver dem?
allt går så fort!
Hånar du mig, huset?
Du har väl inte att göra med
min dödlighet.
Jag stickar på en socka
garnet är av sanning
När jag är klar ska jag vandra
Långt!
I stövlar med grova sulor
sockorna ska dämpa stötarna
Allt kommer att bli bra
Men gruset i skon tär ett hål
tids nog
En tå letar sig fram
genom min lösa maska
Jag stickar under tidspress
hundratjugo veckor kvar
Allt kommer nog att bli bra
Tåren svider till
mot läppen som
jag gnagt på
Den här tillvaron
är en labyrint
brödbiten
åt jag upp
det går snart över
med idomin-salva
tor mundi
Men
vänta
nu
Vänta på mig
jag vill följa med
jag vill
vänta nu
jag vill följa
med halsduk och
uppknäppt jacka
viner andedräkten genom
rakat hår
Men vänta nu
var är vinden?
Jag trodde att jag hittade här, är jag
vilse i din famn
i mina skor
prova att springa i dem
men vänta
nu
Pekar med hela handen
mannen som vet vad han vill
med betoning på
…. …
Jag ska fly det ansvaret
att berätta för världen
vad man har bestämt sig för
att tro
inte idag
Ge mig mer tid
att göra avtryck
Håll andan vicka på tårna
Känn efter att du känner att
du finns
Jag känner alltså
finns jag alltså
är jag
här
nu
bara nu
Jag skalar min clementin och
tänker att
om doften stannar
står tiden still
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
