Illustration: Victoria Källström
Ord är makt, sägs det. Inte sällan används uttrycket avseende politik och yttrandefrihetens kraftfullhet. Att rätten, och lagstödet för, att säga vad vi tycker innebär en enorm frihet. Eller att skicklig retorik ofta är en väg till samhällets toppskikt. Men, jag tänker att orden i första hand inte är ett politiskt verktyg, utan ett socialt. Det är ju det primära medlet för mellanmänsklig kommunikation. Dessvärre har det sina brister; avsikt, förmedling och mottagande klingar inte alltid lika. Vad är det som ibland går snett?
För ett tag sen frågade en bekant mig om jag tänkt på att jag var lite som Jonas från, den numera nedlagda, youtube-gruppen Random Making Movies. Det hade jag inte. Jag minns Jonas som en rolig men lite raljant typ, och frågade min bekanta ifall han menade att jag var ironisk. Svaret: “ja, man vet liksom aldrig vad av det du säger som är sant eller inte”. Den meningen träffade en öm punkt. På sistone har jag nämligen reflekterat mycket över hur personer i min omgivning uppfattar mig. Det känns som att missförstånd uppstår allt oftare.
Många har säkert hört svenskans motsvarighet till benämningen “generation X” – nämligen den ironiska generationen. Uttrycket syftar till att beskriva de födda under 60- och 70-talet som mer kapabla att förstå, formulera och uppskatta ironi, än sina föregångare. Huruvida detta stämmer vet jag inte – jag var ju inte född då – men min pappa var det däremot och han hävdar att det gör det till punkt och pricka.
Generationen efter brukar kallas för “generation Y” och den därefter “generation Z” – vilken jag, och andra födda efter 1995, sägs tillhöra. Det som anses unikt med oss är att vi växt upp med en informationsteknologi som genom digitala medel varit tillgänglig på ett helt annat sätt än tidigare. Men jag tycker det finns ytterligare ett starkt utmärkande drag: generation Z förstår inte ironi.
Med risk för att skriva någon på näsan följer här en kort bakgrund, så att vi alla är med på vad vi talar om: Ordet ironi kommer från grekiskans eironeía och betyder direkt översatt “att förställa”. I praktiken används ironi som ett retoriskt grepp, innebärandes att det finns en skillnad mellan det som sägs (eller på annat sätt uttrycks) och det som faktiskt menas. Syftet kan vara att skapa en komisk, stämningshöjande effekt, eller att underlätta samtal om sånt som egentligen känns lite för seriöst och jobbigt.
Ofta förstås ironi genom att man säger något som mycket uppenbart är raka motsatsen till det man vill förmedla. Som att säga “åh, ett sådant vackert väder!” när man drar upp rullgardinen och möts av en gråmulen regnhimmel. Därtill förtydligas det i många fall med hjälp av kroppsspråk och tonfall.
Min personliga favoritvariant är, med risk för att låta aningen nöjd, lite av en avancering; nämligen den så kallade dubbelironin. Det går ut på att man ironiserar själva ironin – man säger vad man faktiskt tycker men på ett ironiskt vis. Kanske lite överdrivet eller retsamt. Jag skulle exempelvis kunna utbrista “jag hatar kärlek!” efter ett mindre nederlag på killfronten, trots att jag i själva verket tycker att kärlek är det finaste som finns. Eller om man, som jag, är lite av en besserwisser avseende grammatik och gärna rättar folk som inte uttrycker sig korrekt kan det, hoppas jag, göras lite mindre ocharmigt och istället mer harmlöst, med ett tonfall som dämpar seriositeten.
Men huvudsakligen använder jag mig av ironi för att jag tycker det är roligt. Problem uppstår dessvärre ibland; då det jag menar som ett skämt inte mottas som ett skämt. Eller då det jag kanske faktiskt tycker men uttrycker kraftigt överdrivet tolkas bokstavligt. Förut tänkte jag att det helt enkelt handlade om att vi människor har olika humor och att alla därför inte vibrerar på samma våglängd. För mina kompisar förstår mig ju och tycker, förhoppningsvis, jag är rolig. Men tänker jag efter har det faktiskt för flera av dem tagit rent utav ÅR att förstå när jag skojar och inte. Och på sistone har allt fler jag bara känner perifert vittnat om samma sak. Är det mig eller dem det är fel på?
Vissa menar kanske att en person som konstant använder sig av ironi inte tar saker på allvar. Men så är verkligen inte fallet, i alla fall inte för mig. Tvärtom, jag skulle säga att jag ofta tar saker på alldeles för stort allvar. Jag blir lätt för engagerad och bryr mig mer än jag borde. För mig blir ironin ett sätt att hantera och distansera mig ifrån det.
Dessutom förstår jag inte hur man annars skämtar. “Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?” har ju inte varit roligt sen man var fem. Och absolut, man kan ju lura folk, eller hoppa fram bakom en dörr och skrämmas, men det är ju inte kul! Det är ju rent av lite elakt. I min mening är ironi det enda vuxna sättet att skämta på. Dessutom visar studier att även barn generellt förstår ironi. Så jag kan helt enkelt inte komma på vad denna totala avsaknad av uppskattning för ironi i min generation beror på.
Det sägs att ord är makt. Ord kan vara ett politiskt verktyg, men är minst lika mycket ett socialt. Genom orden uttrycker vi vad vi vill och känner till våra medmänniskor. Vi tilldelar orden så stor betydelse att det som är sagt ofta inte går att ta tillbaka. Har man sagt något får man stå för det. Det är som att när man väl yttrat sig finns ingen återvändo. Jag vänder mig emot detta. Eller är det världen som vänder sig emot mig. Kanske är jag född i fel generation, eller så har jag helt enkelt dålig humor. Alternativt är det så att talar vi olika varianter av samma språk, men kan lära oss att förstå varandras.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Victoria Källström, skribent
