LUPEF-kickoff: Lillsjödal

Text: Tim Isaksson

Den 23:e oktober samlades så äntligen de många hjältarna, sammanförda av sitt samvete. Iförda sina vardagsmaskeringar – allt ifrån de små rundbågade och kavaj till overaller och teologiska byxor – anlände de en efter en, glada i hågen. Sammankomstens mål: att bilda en oslagbar kraft, så stark och mäktig att det humana blir det enda rätta.

Begynnelsevis åstadkoms de långa kliven mot denna kritiskt viktiga föresats medelst brandtal på torget, livsnödvändiga folkomröstningar, världens bästa kramar och pedagogiska demonstrationer i resursslöseri för massorna på gatan, allt i den akademiska stadens hjärta. Denna hjältarnas hemvist blev emellertid snart föga tillräcklig för kvällens ambitioner, så efter det ofelbara wurstintaget rullade den därför snart bort bakom kraftiga axlar. I den nobla springaren smiddes planer för världsövertagande föreställningar och kampsånger för slagfältet komponerades, alltmedan landskapet blev allt mörkare och ogästvänligare utanför tittgluggarna.

Vilda bestar i mörk päls mötte kämparna när de avsteg, men nedkämpning visade sig inte nödvändig då kreaturen nöjde sig med enklare offergåvor som tecken på fredliga intentioner – så varför spilla blod i onödan? Efter ytterligare, effektivt utförd rekognoscering av detta outforskade land med dess inbjudande boning startade så de traditionsenliga tornerspelen, för även frälsare måste få roa sig. Baserat på sina plagg tävlade de ärorika i grenar som antik byggnadskonst, kast med ofödd kyckling, trefingerskroppslyft, juicehävning med tillhörande återvinning, snurr runt liten pinne, värsta rövarhistorien samt lökinmundigande. Nivån på tävlingarna var så skyhög att all dokumentation beslutades förintas, av hänsyn till de olympiska spelens fortsatta sevärde – ett lätt pris att betala för våra gladiatorer, som älskar kärlek och önskar social rättvisa för alla globens bröder och systrar.

Mot all logik var våra hjältar fogligt nog på toppnivå även efteråt, trots de enorma fysiska påfrestningarna. Kanske berodde det på att blickarna snabbt igen vändes åt styrketårarna, detta av belackarna kallade prestationshöjande medlet. ”Förhärligande”, skulle de modiga själarna ha rättat den som yttrade sig så förhastat, men självfallet var ingen sådan närvarande; bortskrämda av sällskapets otvivelaktiga, stora aura var de.

En period av kollektiv meditation och ansamlande av universums visdomar följde, krönt av en orkesters installation och superba, subtila, ceremoniella spelande i bakgrunden – i själva verket bara förberedande plinkande mot vad som komma skulle. Samtidigt började mästerkocken i dem alla förbereda festmåltiden, eller snarare: Måltiden. Aldrig tidigare hade något sådant skådats, smakats, upplevts. Till glasens vackra klirrande samtalades det om och löstes världsproblem på löpande band, och ens innan efterrätten var serverad hade gruppen kunnat ge sig av och göra enorm nytta varthän den än anlände. Men ”enorm” räckte inte för dem, så kvällen fortgick. Med den förvånansvärt rena disken borttrollad inleddes så kvällens uppvisningar, de så kallade skloghischk (i allmänhetens i folkmun kallade spex om en etikett är nödvändig, här något bättre, något mycket större). Satiren användes som den var menad och ynkliga fenomen från vardagslivet visades ingen nåd när den komiska muskeln spände upp mungiporna på vid gavel.

Samtidigt hade saunan värmt upp sig själv med sin tacksamhet över att kanske eventuellt få hysa dessa legender till människor (?) inom sina väggar, halvnakna till råga på allt! Tacksamma för detta var gruppen och beviljade dess önskan. Värmen gjorde gott i kropparna som så sällan annars hade tid för sådan vård, och det eftersträvansvärt vackra anslutande vattendraget delade med sig av sin svalka när saunan blev alltför exalterad.

När värmen i sig inte längre lockade lika mycket som viljan att nyttja den i form av förberedda muskler, begav sig folket tillbaka till boningen, där nu dansbanan skulle få sig en svängom. Och vilken svängom! Golvplankorna nöttes ner till farliga nivåer och decibelnivån och den musikaliska kvalitén var så höga att till och med de vilda bestarna syntes förnimma viss uppståndelse, sina medfödda svårigheter till trots, dock utan att visa det. Stolthet, ack denna svåra stolthet, suckade hjältarna där de fortsatte svänga de lurviga till historiens höjdpunkter och annat.

Vissa kände nu att det var dags att dra sig tillbaka för diverse annan rekreation. De kvarvarande var förstående men inte riktigt redo än, varför fler lekar spontananordnades där alla fick sina lystmäten. Mer tilltugg och dryck ordnades och trots den sena timmen syntes inga tecken på avmattning än på länge – det är ju hjältarna vi pratar om. Allt roligt har dock sitt slut, och detta kom snabbt. De vilda bestarna hade spetsat bålen – vilket de förläts för under omständigheterna, i sitt eget land (ta seden dit ni kommer är hjältarnas eviga motto) – så sällskapet slocknade hastigt och lustigt för ett par timmars onödig men icke desto mindre välgörande återhämtning. Enbart ett fåtal undkom turligen giftet för att kunna vakta gränserna mot industrispionage.

Morgonen efter var allt faktiskt renare än de hade funnit stället, för det är lite så de jobbar. Men nu alltså utan att jobba. Så skötsamma är de att inte en nachosmula, inte en tedroppe, inte ett gruskorn, inte en lerig sko hade vidrört varken golv, bord eller tak. Städningen tog faktiskt minustid, tekniskt sett. Fascinerande. Så fascinerande faktiskt att den nobla springaren lät vänta på sig, men räds ej – hjältarna utnyttjade naturligtvis tiden på bästa sätt genom att utan ånger eller ångest reminiscera över det gånga jordvarvet. Slutsatsen: det här kommer bli bra.

Och nästa gång följer DU med, så är det bestämt.