Toppmötet i Köpenhamn ligger för knutarna och klimatet är hetare än någonsin. Runt matborden, i tidningar, på tv, på nätet – alla pratar om global uppvärmning och växthuseffekten. Men om man skulle försöka sammanfatta de senaste tjugo årens klimatkamp, hur skulle det se ut?
Under 00-talet ha det har skett en otrolig medvetandehöjning om den potentiellt förödande uppvärmningen av vår atmosfär. De nya rönen har snabbt nått ut till världens alla hörn och debatten angående huruvida antropogen – mänsklig – aktivitet förvärrar saken eller inte är vild. Detta beror garanterat på att frågorna som impliceras berör alla och allt på jorden: Hur kommer framtiden se ut? Kan vi göra nåt? Finns det hopp? Vad är orsaken? När ni läser detta är det bara någon vecka kvar till COP 15 i Köpenhamn, detta kritiska möte med syftet att ersätta Kyotoprotokollet. Genom att sammanfatta 2000-talets miljökamp ska mötet sättas i sitt sammanhang.
För att undvika missförstånd vill jag genast säga att det inte råder konsensus bland klimatforskare om huruvida mänsklig aktivitet verkligen påverkar klimatet. Många ställer sig skeptiska till att människan verkligen bidrar till växthuseffekten på ett så väsentligt sätt att vi ligger bakom de stigande temperaturerna eller kan göra nåt åt dem; de hävdar att de temperaturförändringar vi ser förekommer naturligt. Med det sagt är min grundinställning ändå vara att våra utsläpp av växthusgaser leder till ökad temperatur – för att agera efter andra övertygelser kan bli ödesdigert. Om vi bortser från varningarna kommer en av två saker att hända: status quo eller katastrof. Att göra allt vi kan för att minska utsläppen har även det två huvudsakliga utgångar: att vi räddar det som räddas kan eller att vi ställer om samhället ”i onödan”. Bieffekterna av det senare skulle kunna innebära en renare jord och beredskap inför när oljan börjar ta slut. De ekonomiska problemen en sådan omställning för med sig kan inte bortses ifrån och kommer också att behandlas. Det finns extremt många problem på vägen mot ett hållbart samhälle, men vad är människan om inte problemlösare?
Så oerhört mycket har hänt på miljöfronten under 2000-talet – och händer dagligen – att det vore omöjligt att täcka in allt. Urvalet blir därför väldigt snävt och förenklat. Fokus läggs på att täcka in det viktigaste ur en lekmans synvinkel, och i det ingår självklart även all kritik mot antropogen uppvärmnings existens eller storlek.
Den riktiga starten för kampen mot växthusgasutsläpp på den internationella politiska nivån var FN-mötet i Rio de Janeiro 1992, informellt kallat Earth Summit. Konferensen resulterade bland annat i Agenda 21 och klimatkonventionen United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC). Syftet med Agenda 21 är att skapa förutsättningar för hållbar utveckling i det 21:a århundradet. Vikten av lokalt engagemang poängteras. Målet med UNFCCC är att stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären till en nivå som förhindrar farlig mänsklig påverkan på klimatet. Sen 1995 träffas medlemmarna – idag 192 stater – en gång om året i Conferences of the Parties, COP. Från början innehöll UNFCCC inga obligatoriska gränsvärden för utsläpp. Detta lades till genom Kyotoprotokollet vid COP 3 i Kyoto 1997. Målet är att mellan 2008 och 2012 sänka växthusgasutsläppen med 5,2% från 1990 års nivå. Idag är protokollet ratifierat av 184 stater. Ett viktigt instrument för att efterleva protokollets mål är handeln med utsläppsrätter. Mycket kritik riktas dock mot detta system eftersom Kyotoprotokollets bindande mål inte har uppnåtts.
Naturen väntar inte
Världens per capita största utsläppare av växthusgaser, USA, ställde sig aldrig bakom Kyotoprotokollet. Skälen bakom var påfrestningen på ekonomin det skulle föra med sig samt att det var orättvist att utvecklingsländerna, särskilt Kina, som idag släpper ut mest växthusgaser i världen, och Indien, undantogs från ansvar. Symboliskt och utan hopp om ratifiering i senaten skrev Bill Clintons vicepresident Al Gore 1998 under Kyotoprotokollet. 2001 beslutade Bushadministrationen slutgiltigt att inte föra igenom ratifieringen, vilket gjorde många väldigt upprörda.
2005 hölls COP 11 i Montreal. Mötet innebar även det första Meeting of the Parties (MOP 1) – det var första gången Kyotoprotokollets medlemsstater träffades sen 1997. Här diskuterades för första gången hur ett post-Kyoto-fördrag skulle kunna se ut. Köpenhamnsmötet – COP 15/MOP 5 – är kulminationen på detta eftersom det är sista chansen att komma överens om ett avtal som kan avlösa Kyotoprotokollet genom att tas i bruk redan 2013.
En som däremot inte förstår varför sådan energi och så mycket resurser läggs ner på att bekämpa utsläpp av växthusgaser är miljöforskaren Bjørn Lomborg. I sin bok The Skeptical Environmentalist från 2001 driver han tesen att både växthuseffektens påverkan på den globala uppvärmningen och konsekvenserna av global uppvärmning är kraftigt överdrivna och menar att det därför är viktigare att bekämpa andra problem, till exempel fattigdom och sjukdomar som HIV/aids och malaria. Boken rörde upp en enorm debatt över hela världen och ledde till att olika undersökningsorgan i Danmark kritiserade allt från Lomborgs metodologi till ej underbyggd kritik mot densamma och tidigare undersökningars metodologi.
Men klimatet är tyvärr inte den enda frågan på den internationella dagordningen. Invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003 kan mycket väl ha motverkat klimatkampen. Dels för att den internationella politikens fokus skiftade (eller i alla fall mediers bevakning av den) och dels genom de skyhöga kostnaderna för krigen, som lätt kan önskeöverföras till klimatlösningar – eller finanskrisens offer. Att krigen handlar mycket om olja är också rakt motsatt energipolitik mot den som behövs. Att världens ledare inte tar på sig ledartröjan för klimatkampen är extremt kontraproduktivt.
För naturen väntar inte. Hurricane Katrina i augusti 2005 blev en ögonöppnare för många inför hur maktlösa vi är inför naturen– till och med ”världens bästa land” hade så lite att sätta emot moder jord. Att orkaner blir starkare av varmare ytvatten, att forskare tror att varmare klimat överlag kan leda till fler stora stormar och att den materiella förstörelsen närmar sig 100 miljarder dollar – varav mycket hos gulfkustens oljeindustri – borde leda till att viljan att motverka fler sådana här naturkatastrofer skulle vara stor, så vad är problemet?
Klimatet går mainstream
Att växthuseffekten kan leda till fler och större orkaner var en av många punkter som togs upp i Al Gores film An Inconvenient Truth från 2006, som fick enorm genomslagskraft: 2007 delade Gore Nobels fredspris med FN-organet Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC, vars rapport IPCC Fourth Assessment Report: Climate Cnahge 2007 filmen bygger på. Med slagkraftig retorik och effektiv presentationsteknik presenterar filmen vilka konsekvenser global uppvärmning kan få. Till de mest skrämmande hör att havsnivån kan stiga så mycket att stora delar av kontinenterna dränks och att regnvattnet kan relokaliseras så att både översvämningar och torka förvärras. När isen vid polerna och i glaciärerna smälter ökar dessutom uppvärmningen i högre takt, eftersom solstrålarna inte längre reflekteras tillbaka. Genom att visa hur befolkningsutvecklingen förväntas se ut – år 2050 förväntas vi vara 9,1 miljarder människor – och betona hur svårt det kommer vara att tillgodose allas vatten- och matbehov tar Gore även upp befolkningsproblemet. Senare delas kängor ut till mutade/inkompetenta politiker som själva tar på sig uppgiften att revidera vetenskapliga undersökningar. Slutligen får ozonhålet stå som ett positivt exempel på vad vi kan åstadkomma bara den politiska viljan finns. Gore säger att vi redan vet och har allt som krävs för att lösa klimatkrisen – förutom politisk vilja.
An Inconvenient Truth möttes av oerhörda mängder kritik och blotta nämnandet av den leder än idag till hätsk debatt. Kontroverser där skolor inte fick visa filmen förekom både i USA och i England, där ärendet till och med gick till domstol. Rättegången slutade med att domaren påpekade att allt i filmen är korrekt (brett vedertaget) förutom nio punkter, som är alltför dåligt underbyggda (för att få användas på ett så alarmerande sätt). Domaren tillät spridningen av filmen under villkoret att dokumentation som pekade ut dessa fel följde med varje exemplar. Gores medhjälpare bemötte rättegången med att bara en handfull av de tusentals fakta som presenteras i filmen valdes ut, och att de kan bemöta kritiken av dem (Associated Press 2007). Den svenske professorn i fysikalisk kemi Peter Stilbs kallade Al Gore för en cynisk lögnare och hävdade att hans film innehåller säkert 100 faktafel (Stilbs 2007). Otaliga hemsidor ägnar sig åt att ”debunka” filmen, det vill säga plocka isär den och lägga fram motbevis punkt för punkt.
IPCC-rapportens slutsatser var att global uppvärmning utan tvivel sker och att det är väldigt sannolikt att det mesta av den beror på mänskliga utsläpp. Chockerande siffror presenterades; det sades bland annat att temperaturen kan stiga med mellan 1,1 till 6,4 grader och havsnivån med 18 till 45 centimeter, vilket med stor säkerhet skulle leda till fler och större värmeböljor, tunga regnfall, stormar, torkor och extrema tidvatten.
En hetsig debatt utlöstes. Minoriteten (republikanerna) i den amerikanska senaten lade fram rapporten Over 400 Prominent Scientists Disputed Man-Made Global Warming Claims in 2007, i vilken många framgångsrika och erkända vetenskapsmän citerades för att visa att det inte alls råder konsensus i den vetenskapliga världen. I mars 2009 hade denna rapport uppdaterats till More Than 700 International Scientists Dissent Over Man-Made Global Warming Claims.
Många kritiker riktade in sig inte bara på resultaten i sig utan även IPCC som organisation. Peter Stilbs hävdar bland annat att IPCC är en politisk organisation snarare än en vetenskaplig, att svensk medias bild av det ”opartiska” IPCC är extremt glorifierad, att det är dumt lyssna på FN i vetenskapsfrågor över huvud taget och att många forskare lämnat IPCC i protest sen den första Assessment Report kom ut 1995. Vidare hänvisar han till olika rapporter som handlar om hur fel IPCC:s slutsatser är, hur forskare sparkats från IPCC för sina avvikande åsikter, hur textpassager i rapporten ändrats och hur siffror förvanskats i olika syften. (Stilbs 2007).
Andra kritiserar IPCC av motsatt anledning: att panelen presenterar alltför konservativa uppskattningar av läget. Att den data rapporten baseras på kommer från början av 2000-talet gör inte saken bättre. Bjørn Lomborg å sin sida berömde rapporten för att den försökte sammanfatta vad forskarna vet om global uppvärmning (och för att den till skillnad från Al Gore inte sprider panik), men använde sen dess slutsatser som argument för att drastiska åtgärder inte behöver göras utan att vi bör fokusera på andra problem än global uppvärmning (Lomborg 2007).
Mycket har hänt inom forskningen sen 2007 och andra siffror och rön hela tiden dyker upp, men IPCC:s rapport har blivit en slags grund som de flesta politiska debatter utgår från.
Aktuella filmer presenterar aktuella siffror
Förutom ödesdigra prognoser visade An Inconvenient Truth återigen vilken genomslagskraft filmmediet kan ha hos allmänheten. Därför presenteras några andra filmer på samma tema nedan.
Tidigare i år släpptes filmen Home gratis på internet via Youtube. Med narrativet som huvudroll och en fond av vackra flygbilder producerade av den meriterade flygfotografen Yann Arthus-Bertrand, tar filmen upp global uppvärmning, konstbevattning/grundvattensförbrukning, bekämpningsmedel, erosion, skogsskövling, svält, utländsk exploatering av naturresurser (”the resource curse”), fattigdom, klimatflyktingar och den mörka framtiden för vår planets biodiversitet. De övergripande premisserna är att världens oljekonsumtionen går upp och att vårt ekosystem inte tar hänsyn till nationsgränser. Filmen diskuterar inte närmare hur vi ska lösa planetens problem utan försöker snarare inspirera var och en att själva göra det.
Eftersom det finns så oerhört mycket statistik att tillgå, som dessutom ändras med hög frekvens, väljer jag att som illustration till hela artikeln presentera samma siffror som Home, eftersom de är aktuella och trovärdiga – de kommer från bland annat Nasa, FN, OECD och Worldwatch Institute.
Medeltemperaturen över de senaste 15 åren har varit de högsta sen mätningarna började. Islagret har förlorat 40% av sin tjocklek på 40 år. Grönlands glaciärer innehåller 20% av världens sötvatten, som om det smälter kan höja havsnivån med sju meter. Havsvattnets expanderande gjorde att havsnivån steg med 20 cm på 1900-talet. 80% av vårt eneriganvändande kommer från fossila bränslen.
70% av människans vattenkonsumption går till jordbruket. En miljard människor har inte tillgång till säkert dricksvatten. Hälften av världens fattiga lever i resursrika länder men har inte tillgång till sin egen rikedom. Hälften av världens rikedom ägs av de rikaste två procenten människor. 20% av världens befolkning konsumerar 80% av planetens resurser. Världen spenderar tolv gånger mer på vapen än på bidrag till utvecklingsländer. 5000 människor dör varje dag på grund av förorenat dricksvatten. En miljard människor går hungriga. Över 50% av det handlade spannmålet i världen går till djurfoder eller biobränsle. 40% av den odlingsbara marken har nedsatt odlingspotential. Varje år försvinner 13 miljoner hektar skog. Ett av fyra däggdjur, en av åtta fåglar och en av tre amfibier hotas av utrotning. Arter dör ut 1000 gånger snabbare än den naturliga hastigheten. 75% av fiskeriprodukterna är utfiskade eller i farozonen att bli det.
Filmen avslutas dock relativt hoppfullt: vi har fortfarande hälften av våra skogar och tre fjärdedelar av däggdjurslivet, våra hav innehåller en mångfald av okända arter och två tredjedelar av vår odlingsbara mark är fortfarande bördig.
En annan film om klimatförändringarna som kom ut 2009 är semi-spelfilmen The Age of Stupid. År 2055 ser en arkivarie genom verkliga minidokumentärer och nyhetsklipp tillbaka på dagens människor och ställer sig frågan: ”Varför gjorde vi inte någonting när vi hade chansen?” Filmen sägs vara baserad på brett accepterade vetenskapliga projektioner och tar upp ungefär samma breda spektrum av problem som Home men på en mycket närmare skala. I samma anda som An Inconvenient Truth hävdas det att mindre än 1% av forskarna i världen förnekar växthuseffektens inverkan på global uppvärmning, medan 60% av allmänheten inte tror på den. Filmen finansierades genom donationer, vilket tillät skaparna behålla kontrollen över filmens innehåll. Den största kritiken mot filmen har varit att den mest ägnar sig åt scare tactics som riskerar att skrämma oss till apati snarare än att inspirera oss till att agera – men kanske är skrämselpropaganda det som behövs.
Irreversibla klimatskiften & Satsar vi på rätt häst?
Icke-semi-fiktiva exempel på skrämselpropaganda är de irreversibla klimatskift som vi riskerar att ådra planeten om vi inte minskar den globala uppvärmningen. Så kallade tipping points är idag utbrett erkända inom vetenskapssamhället, även om sannolikheten att de inträffar bedöms väldigt olika, och tas upp både i Home och An Inconvenient Truth. En tipping point skulle teoretiskt sett kunna inträffa när omfattande issmältning leder till sjunkande salthalt i havet och därmed lättare vatten. Det värsta scenariot av detta är att Gulfströmmen stannar, vilket skulle få så omfattande konsekvenser att hela planeten på kanske så lite som tio år skulle förändras extremt radikalt. Med det i tankarna inges inte optimism av de prognoser från 2008 som visar att den grönländska inlandsisen år 2040 kommer ha smält bort till minst hälften (Illustrerad vetenskap 2007).
Ett annat, kanske troligare, katastrofalt skräckscenario vore om Sibiriens permafrost tinar och släpper ut sin metangas i atmosfären. Metangas är en 20 gånger starkare växthusgas än koldioxid. Denna atmosfäriska tidsbomb är många forskare rädda kommer gå av inom en överskådlig framtid.
Ifall vi kommer fram till att någon sådan här katastrof är nära förestående, eller om vi helt enkelt bara har närmat oss global uppvärmnings apokalyps, så har den holländske geofysikern och atmosfärkemisten Paul Crutzen en lösning som åtminstone sopar problemet under mattan för en tid. Han föreslår en form av climate engineering, klimatingenjörskonst: att spruta ut svavelpartiklar högt upp i atmosfären. Tidigare vulkanutbrott har visat att principen fungerar. Idén har väckt gehör, för när Crutzen talar lyssnar forskarvärlden. Tillsammans med Mario Molina och F. Sherwood Rowland fick han nobelpriset i kemi 1995 för att ha löst gåtan om nedbrytning av ozon i luftens övre skikt. Detta låg bakom Montrealprotokollet, som förbjöd freonerna. Idésprutan Crutzen betonar starkt att svavel i atmosfären enbart skulle vara en temporär lösning som inte får bli ett politiskt alibi för att inte göra nåt åt utsläppen. (Rose 2009).
Bjørn Lomborg har på senare tid omprioriterat problemet med global uppvärmning, men kritiken mot att lösningen ligger i politiska avtal och ekonomiska styrmedel som koldioxidskatter och handel med utsläppsrätter har han behållit, dels för att de är orättvisa mot utvecklingsländer och dels för att de helt enkelt inte fungerar. Istället omfamnar han klimatingenjörskonst och då speciellt förslaget att fartyg ska spreja vattenånga från havet mot låga moln. Molnen görs ljusare för att reflektera mer av solstrålarna. Lomborg menar att kostnaderna för sådana här lösningar är betydligt lägre än att drastiskt avveckla kol- och oljeberoendet. (Lomborg 2009).
Kanske är det verkligen bättre att pengar läggs på forskning än på koldioxidskatter och andra ekonomiska styrmedel. Men om länder inte förbinder sig att följa vissa avtal, kommer pengar då gå till forskningen? Och hur kan vi vara säkra på att forskningen kommer leverera? Och är det inte bättre att reformera utsläppsrättshandeln än att avskaffa den?
En teori som delvis styrker ansatsen att pengar bör satsas på andra lösningar än en svår och dyr utsläppsminskning ger den danske fysikern Henrik Svensmark. Ända sen 1986 har han hävdat att mängden kosmisk strålning som träffar atmosfären, vilken sen länge är känt beror på solens magnetfält, bestämmer hur stor molnbildningen blir. När solaktiviteten är hög, som nu, når mindre strålning oss och färre moln bildas, och därmed blir det mindre tillbakareflektion av solstrålar. Mätningar har visat att variationer i molntäcket stämmer väl överens med variationerna i kosmisk strålning, men det var inte förrän 2007 som Svensmark till slut lyckades lägga fram en förklaring och visa i tester varför kosmisk strålning krävs för molnbildning. Svensmark avvisar inte växthuseffektens bidrag till atmosfärens uppvärmning, men han anser att solaktivitetens roll måste tas med i beräkningarna. Stämmer hans teori saknas en viktig bricka i de klimatmodeller som ligger till grund för politiska beslut om att minska koldioxidutsläppen (Illustrerad vetenskap 2007) – boken The Chilling Stars: A New Theory of Climate Change, som Svensmark publicerade tillsammans med journalisten Nigel Calder, spelar onekligen motvilliga till klimatomställningar rakt i händerna.
00-talets miljökamp och miljökatastrofer
2000: En av östra USA:s största miljökatastrofer någonsin var ett faktum när cirka 1,16 miljarder liter kolslam läckte ut i flodsystemet. Kolslammet var restprodukter från kolbearbetning och förvarades i en damm byggd av sten och jord. Vattentillgången för 27 000 människor förorenades och allt djurliv i vattnet dog. Bushradministrationen har anklagats för att försöka mörka olyckan. (Babich 2003). COP 6 (Conferences of the Parties 6) hålls i Haag. Utbredda oenigheter i flertalet frågor gjorde att förhandlingarna till slut kollapsade och fick återupptas i COP 6 bis i Bonn året därpå.
2001: Bushadministrationen tar det slutgiltiga beslutet att inte ratifiera Kyotoprotokollet. Den stora klimataktivistgruppen Campaign against Climate Change (CCC) startades som respons till detta. 9/11. USA invaderar Afghanistan. Terrorkriget som i mångt och mycket definierar 00-talet är inlett. Kanske skulle kriget mot global uppvärmning prioriterats högre. Bjørn Lomborgs bok The Skeptical Environmentalist utlöser kraftig debatt och kontrovers. Slutsatsen är att andra problem än global uppvärmning är viktigare att ta itu med. 2002: UN World Summit on Sustinable Development, informellt kallat Rio +10, hålls i Johannesburg. Mötet anses allmänt ha givit ett relativt svagt avtryck i praktisk politik. En stor CCC-marsch i London går förbi Essos kontor på sin väg mot USA:s ambassad.
2003: USA invaderar Irak och sätter därmed mycket av den internationella politikens dagordning, eller i alla fall det mediala fokuset på den. En kraftig värmebölja drabbar Europa. Många tusentals dör.
2004: Tsunamin i Indiska oceanen kräver minst 230 000 dödsoffer. 40 000 dör i en jordbäving i Pakistan.
2005: Hurricane Katrina dödar över 1500 människor och orsakar ekonomiska skador för nästan 100 miljarder dollar. Kyotoprotokollet börjar äga laga kraft efter att Ryssland skrivit under. Global Day of Action anordnas av bland andra CCC för att sätta press på politikerna vid COP 11/MOP 1 (Meeting of the Parties 1) i Montreal där Kyotoprotokollets medlemsstater träffas för första gången sen 1997. Diskussionerna om hur Kyotoprotokollets uppföljare kan komma att se ut inleds.
2006: An Inconvenient Truth släpps. The Stern Review on the Economics of Climate Change publiceras. Nicholas Stern är före detta klimatchef på Världsbanken. Slutsatsen är att det bästa även ur ekonomisk synpunkt är att agera kraftigt mot global uppvärmning redan nu. Boken Heat: How to Stop the Planet Burning av den kontroversielle George Monbiot kommer ut. I den beskrivs hur Storbritannien genom ändringar i boende, elanvändning och -tillverkning samt transport skulle kunna uppnå en utsläppsminskning på 90% utan att dramatiskt sänka levnadsstandarden.
2007: Den ömsom hyllade, ömsom sågade men likväl extremt inflytelserika IPCC Fourth Assessment Report: Climate Change 2007 släpptes och ledde till mild panik och hätsk debatt världen över. En stor värmebölja härjar i Europa och dödar tusentals människor. Al Gore och IPCC får Alfred Nobels fredspris. I boken The Chilling Stars: A New Theoy of Climate Change lägger Henrik Svensmark fram en fysikalisk förklaring till sin två decennier gamla och ofta åberopade teori om att variationer i solens magnetfält på omvägar styr jordens temperatur. COP 13/MOP 3 hålls i Bali. Bali Road Map antas. Den innehåller närmare beskrivningar för de processer som ska leda fram till ett klimatavtal 2009.
2008: En jordbävning i Kina dödar 70 000 människor. Ett kolslamsläckage vars volym överträffade det år 2000 inträffade i USA. FN publicerar rapporten Green Jobs: Towards Decent Work in a Sustainable, Low-Carbon World. Bygget av världens största elgenererande anläggning, dammen Three Gorges i Kina, slutförs. Dammen innebär ett stort steg mot förnyelsebar energi men har också resulterat i ekologisk rubbning och tvångsförflyttning av mer än 1,24 miljoner människor. Målet för Kyotoprotokollets första formella kontrollår skulle ha uppnåtts. Det gjorde det inte.
2009: Hela året är en upptakt inför COP 15/MOP 5 i Köpenhamn i december. Under parollen att 350 ppm koldioxidekvivalenter är den maximalt tolererbara koncentrationen av växthusgaser i atmosfären hålls International Day of Climate Action den 24 oktober. Organiserat av 350.org gör 5200 aktioner i 181 länder gemensam sak mot koldioxidutsläppen. Byggandet av det första nya kolkraftverket i England på 20 år beslutas att läggas ner, mycket tack vare de Greenpeace-aktivister som 2008 i domstol friades för den skadegörelse de ålagt verket med motiveringen att de på så sätt hindrade större förstörelse för klimatet. Detta var bara en av många framgångsrika Greenpeace-kampanjer under 00-talet.
Referenser
Associated Press, 2007. ”U.K. Judge Finds Problems in Gore Film”. http://www.sfgate.com/cgi-bin/article.cgi?f=/n/a/2007/10/11/international/i191454D09.DTL&hw=british+judge&sn=001&sc=1000, hämtad 27 oktober.
Babich, Phillip, 2003. ”A Dirty Business”. http://reclaimdemocracy.org/articles_2003/martin_coal_slurry_spill.php, hämtad 27 oktober.
Holdren, John P., 2008. ”Convincing the climate-change skeptics”. http://www.boston.com/bostonglobe/editorial_opinion/oped/articles/2008/08/04/convincing_the_climate_change_skeptics/, hämtad 27 oktober.
Illustrerad vetenskap, ”Is avslöjar framtidens väder”, nr 12 2007.
Illustrerad vetenskap, ”Kosmisk strålning kyler ned jorden”, nr 7 2007.
Lomborg, Bjørn, 2009. ”Smartare klimatlösningar behövs”.http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article559073/Smartare-klimatlosningar-behovs.html, hämtad 27 oktober, hämtad 27 oktober.
Lomborg, Bjørn, 2007. ”Varningar för katastrof hjälper inte världen.” http://www.dn.se/opinion/kolumner/varningar-for-katastrof-hjalper-inte-varlden-1.448446, hämtad 27 oktober.
Rose, Joanna, 2009. ”Hela livet i hetluften”. Forskning och framsteg, nr 3 2009.
Stilbs, Peter, 2007. ”Al Gore är en cynisk lögnare.” http://www.sourze.se/Al_Gore_är_en_cynisk_lögnare_10612777.asp, hämtad 27 oktober.
av Tim Isaksson
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.