Fortsättning följer, men kan klimatet vänta?

Klimatmötet i Cancún lyckades undgå de allra mest pessimistiska prediktionerna och räddade kanske inte klimatet – de utlovade utsläppsminskningarna är långt ifrån tillräckliga och dessutom helt obindande än så länge – men åtminstone FN-processen, tillsvidare: Köpenhamnsackordet blir FN-beslut och Kyotoprotokollets framtid hoppas beslutas om vid nästa års möte i Sydafrika. Panorama redogör för processen, detaljerna och ungefär hur långt åt helvete vi faktiskt befinner oss.

Efter två veckor kantade av pessimism och låga förväntningar, motarbetande från stormakterna och de sedvanliga spänningarna mellan rika och fattiga länder avslutades klimatmötet i Cancún i lördags. Som alltid i toppmötessammanhang var det turbulenta veckor, men efter fiaskot i Köpenhamn förra året gick det inte ens jämföra mediauppbådet och knappt inga demonstrationståg syntes till. Det sistnämnda berodde delvis på en stor polisiär närvaro och att konferensanläggningen låg några mil utanför själva staden och aktivisternas tillhåll.

De sista dagarna började emellertid stämningen lätta något och vissa positiva tecken kunde ses. Konferensen förlängdes därför med en dag för att möjliggöra de framsteg man så desperat eftersöker. Inte förrän sent in på natten mexikansk tid kunde någonting klubbas igenom. Delegaterna var trötta och ville absolut kunna visa världen att FN-processen visst kan möta utmaningarna, vilket många skarpt har ifrågasatt efter Köpenhamnsfiaskot förra året. Länge motsatte sig Bolivia, Venezuela och Kuba texten på bordet och krävde mycket högre utsläppsminskningar av i-länderna. Till slut var bara Bolivia kvar och då körde den mexikanska konferensordföranden tillika utrikesministern Patricia Espinosa helt enkelt över landet. Protesterna om att konsensus ska styra alla FN-beslut mötte hon med ”konsensus ska inte innebära att ett land kan lägga in veto mot de övriga 193 länderna”. Espinosa möttes efter klubbandet av stående ovationer i salen och hon hyllades som hjältinna. Bolivia har dock inte gett upp och förbereder nu att gå till internationell domstol över beslutet.

Anledningen till Bolivias motstånd stavas i hög grad Morales, som sannerligen var det mest extrema statsöverhuvudet att delta i konferensen. Hans indianfolks nära band till naturen avspeglar sig i kraven på det internationella samfundet. Morales med följe menar att målen som satts är långt ifrån tillräckliga för att rädda naturen, som bör tillskrivas rättigheter precis som människan. Medan många gläds över att tvågradersmålet äntligen skrivits in i FN-dokumentet kräver han att vi ska begränsa temperaturökningarna till en grad. Han menar att medan beslutsfattarna sitter i luftkonditionerade rum och hoppas på att kunna fortsätta som vanligt på kursen mot tre, fyra, fem grader lider redan människor och natur i Bolivia och många andra delar av världen. Det är vansinne att då arbeta efter så otillräckliga mål, och att göra det enligt ekonomiska marknaders lagar istället för vetenskapens råd är än värre. Den bolivianska markeringen av detta ledde inte till något konkret men den uppmärksammades i alla fall.

Överenskommelsen

• Jordens medeltemperatur får inte öka mer än 2 grader Celsius.
• I-länderna har åtagit sig Köpenhamnsackordet.
• Kyotoprotokollets framtid ska beslutas senare.
• En grön klimatfond som kommer administrera allt klimatbistånd från i-länderna till u-länder ska skapas. Den ska styras främst av utvecklingsländerna själva med minimal inblandning från Världsbanken. Fonden ska få snabbstartspengar på 30 miljarder dollar om året fram till 2020, då summan höjs till 100 miljarder.
• Ett ekonomiskt kompensationssystem, REDD, ska införas för att hjälpa u-länder att skydda sina skogar och därmed minska sina utsläpp.
• Vetenskaplig granskning av framstegen efter fem år.
• Kina, USA och alla andra stora utsläppsländer ska inspekteras för att försäkra att de efterföljer sina åtaganden.
• Det ska bli lättare att överföra utsläppssnål teknologi och expertis till fattiga länder.

Källor: The Guardian och Supermiljöbloggen

Överenskommelsen är definitivt otillräcklig. Det är de allra flesta forskare överens om. Andra svenskars kommentarer är inne på samma spår. Avtalets otillräcklighet leder för en gångs skull till att Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson i princip säger samma sak som vänsterpolitiska miljöpolitiker och Naturskyddsföreningens ordförande: det är bra att en kollaps lyckades undvikas men avtalet är otillräckligt och det är mycket jobb kvar.

Det är absolut bra att tvågradersmålet slutligen har fastslagits, men det kommer inte att begränsa skadorna på djur och natur till acceptabla nivåer. Att arbeta för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader är betydligt bättre och faktiskt ganska väl förankrat i vissa länder, vilket syns på att överenskommelsen öppnar upp för att undersöka om det målet är mer lämpligt. Som det ser ut idag kommer vi dock inte ens lyckas begränsa uppvärmningen till två grader. De föreslagna medlen leder helt enkelt inte till samma utfall som målet. De löften som länder hittills gett kan enligt Friends of the Earth leda till temperaturökningar på upp till fem grader, vilket vore katastrofalt för oss alla. Beräkningar från forskare på plats samlade av Climate Action Trackers säger 3,2 grader. Detta visar tydligt hur poänglöst det är att sätta mål utan att redovisa hur de ska nås. Mängden utsläppsminskningar som saknas för att nåt två grader kallas för ”the gigaton gap”.

Fonden som ska hjälpa utvecklingsländer att ställa om är en god tanke som nu antagits efter att ha lagts fram i Köpenhamn. Tyvärr är anslagen fortfarande lika små och tyvärr är det fortfarande oklart varifrån pengarna ska komma. Allt från den privata sektorn till skatter på flygets utsläpp och sjöfartens bunkerolja har föreslagits. Mycket återstår att bestämma, som sagt. Till utvecklingsländernas lättnad lyckades de få igenom att fonden ska styras mest av dem själva, med minimalt inflytande från Världsbanken. Oklarheter finns också kring REDD, det beslutade systemet för att skydda skogen i utvecklingsländer, som vi tidigare rapporterat om.

Att avtalet sätter de kinesiska utsläppen under inspektion var en stor vinst för USA som troligtvis inte hade ställt sig bakom avtalet i annat fall. Kina i sin tur var nöjda över att USA tog på sig ett större ansvar. Konkurrensen de två stormakterna emellan var alltså tydlig även i år om än inte lika fientlig som i Köpenhamn.

Värmen i Cancún var troligtvis en bättre motiverare för delegaterna än iskylan i Köpenhamn.

Kyotoavtalets framtid var hela tiden det svåraste ämnet. Eftersom det är det enda bindande avtalet som existerar (som dock inte på något sätt kommer straffa de många länder som inte klarar sina åtaganden) kräver Kina, Indien och andra utvecklingsländer att det ska förlängas. De menar att de rika länderna, som har ett historiskt ansvar, ska ta huvudansvaret för utsläppen. Men eftersom Kina undantogs i egenskap av u-land och USA aldrig ratificerade protokollet samlar protokollet bara länder som står för 27 procent av utsläppen. Detta har Japan, Kanada och Ryssland tröttnat på och hotade därför med att hoppa av avtalet om inte de två största utsläpparna kommer ingå i framtiden. För att undvika katastrof blev resultatet därför att beslutet är skjutet på framtiden genom en medvetet otydlig text som alla parter kunde acceptera.

Därför är det bättre att skrivelserna i Köpenhamnsackordet har antagits i texten och därmed blivit en officiell del av FN-processen, för det öppnar för ett avtal som i framtiden kan omfatta 85 procent av världens utsläpp.

Efter tjugo år av klimatförhandlingar är alltså det enda juridiskt bindande avtalet som finns Kyotoprotokollet från 1997 som inte innefattar några av de allra största utsläpparna och som löper ut om två år. Det kommer att gå hett till i Sydafrika, och det kommer bli väldigt svårt. För trots denna vitamininjektion är pessimismen fortfarande utbredd och det verkar nästintill omöjligt att få till ett avtal som styr oss säkert förbi farliga klimatförändringar. Trots att mer än någonsin står på spel. Trots att tiden rinner ut. Trots att den välansedda International Energy Agency för några veckor sen i all tysthet (efter att tidigare ha försökt mörklägga det helt efter påtryckningar från USA) i sin årliga rapport World Energy Outlook skriver att den fruktade oljetoppen faktiskt inträffade redan för fyra år sen.

Som Mexikos president Felipe Calderon sade:

”Sometimes I think in this respect we fail to understand that we’re all passengers in the same vessel, in the same aircraft, or the same vehicle. Our aircraft has now seen the disappearance of the pilot. Something happened in the cabin. And all the passengers are responsible for the aircraft, and we’re squabbling about these matters–whether the guilt lies with those in the tourist class or those sitting up front in first class–and the plane continues to go down…I think, friends, somebody has to take control of the aircraft.”

Det är bara att hoppas. Och jobba för det. Alla.

av Tim Isaksson

Kan FN-processen verkligen rädda oss?