Samhällsvetenskapen bygger på (i bästa fall medvetna och explicita) stipulationer som forskarna själva svarar för. Är det möjligt att finna en fast(are) punkt? En utväg kunde vara att gå till människans biologi som den avspeglas i evolutionstänkande. Om man väljer ett centralt problem som den politiska ordningen kan resultatet bli en biologiskt anknuten organisationsteori.
Inom vetenskapliga discipliner pågår ständigt diskussionen om disciplinvetenskap kontra tvärvetenskap och flervetenskap. Oftast är ambitionen att använda granndiscipliner. För statsvetare betyder det att t.ex. inkorporera ekonomiska eller psykologiska aspekter. Lite mer äventyrligt blir det om man söker sig över fakultetsgränser. Möjligheterna är så gott som obegränsade. Jag har tidigare i boken Att hantera humanvetenskapens tudelning (2007) skisserat de metateoretiska problemen vid användning av evolutionstänkande i samhällsvetenskap och har nu ett färdigt manus (Flocken i massamhället: den politiska ordningens villkor och utryck) för att visa aspektens tillämplighet i empirisk forskning. Jag redovisar här några resonemang ur detta manus.
Problemet
Ett centralt samhällsvetenskapligt problem är hur man ska förklara den sociala ordningen: Vad är det som gör att människor kan leva tillsammans? För statsvetaren gäller frågan i första hand den politiska ordningen som är en integrerad del av den sociala. Problemet har intresserat filosofer och forskare i alla tider. Det är viktigt hos de stora klassikerna; Platon, Aristoteles, Machiavelli, Hobbes, Locke, Montesquieu, Rousseau, Marx osv. ägnar det stor uppmärksamhet. Även nyare samhällstänkare, som Habermas, Rawls och Castells, utvecklar det i ljuset av sin tids samhällsutveckling.
Några grunddistinktioner gjordes tidigt. En sådan är huruvida social ordning är något medfött, som kan tillskrivas en social instinkt, eller något konstruerat, t.ex. uttryckt i ett (fiktivt) socialt kontrakt. Det finns också de som menar att både medfött och konstruerat spelar in. Redan Aristoteles tillskrev politisk ordning både naturliga sociala relationer och relationer skapade genom lag och sedvana.
Då man för in begrepp som “naturlig”, “medfött” och “social instinkt” kommer biologin in som tänkbart användningsområde. Den tar upp en företeelse, som samhällsvetenskapen normalt väjer för, nämligen människans kropp. Vår kropp spelar en stor roll för oss i vardagen, men i samhällsvetenskapens värld är den helt underordnad. När genomsnittsforskaren konfronteras med tanken på att biologin kan påverka hennes studieobjekt blir den omedelbara reaktionen ofta avståndstagande.
Grunden för reaktionen är att biologin leder till reduktionism till det fysiska. Så enkelt är det inte. En av mina lärare brukade, ställd inför att välja mellan två ståndpunkter, svara med både–och vilket då retade mig oerhört. Med åren har jag förstått att han hade rätt. De motsättningspar vi ofta ställer upp som analysinstrument existerar bara i en analytisk värld – i realiteten gäller alltid blandformer. Det vore väl ändå förvånande om inte vår tillvaro bestämdes av kulturella och biologiska faktorer i ständigt samspel?
Förslag till lösning
Hur ska denna insikt hanteras för analys av den politiska ordningens problem? Människans historia har till överväldigande del utspelats i smågrupper. Fram till för mindre än tiotusen år sedan levde vi i flockar på ett trettiotal personer som ständigt hade kontakt med varandra ansikte mot ansikte. Hur kan detta faktum hjälpa oss att förstå massamhället som förenar hundramiljontals människor? Förklaringen kan vara att den långa vistelsen i flocksamhället på ett avgörande sätt påverkat vår genetiska utrustning. Den amerikanska socialpsykologen Linnda Caporael har en idé om hur man ska kunna förena ett evolutionsbiologiskt och ett samhällsvetenskapligt synsätt:
Även om gruppers innehåll och karaktär förändras förblir de sinnets naturliga omgivning. Det storskaliga samhället är ett koordineringssystem som inte har någon riktig evolutionshistoria; i den mänskliga historien är det en nyhet, bara 6 000 till 8 000 år gammal. Det måste verka med sociala, kognitiva processer som utvecklats för kärnformer ansikte mot ansikte, och de relevanta processerna måste vara möjliga att ”väva om” för koordinering på högre nivåer. Som i det förflutna fortsätter människor att återkommande samlas ansikte mot ansikte i grupper för reproduktion och överlevande. (Caporael 2001: 255)
Den sociala och politiska ordningen har enligt resonemanget sin grund i små enheter där individer lever ansikte mot ansikte. Hur ska man “väva om” dessa för det storskaliga samhällets behov? Två former spelar en viktig roll för denna uppgift, nämligen institutioner och organisationer. Termen “flock” låter lite avlägsen för oss, och jag använder istället individnätverk. Även individer verkar som aktörer i det storskaliga samhället. Idén är nu att föra samman dessa fyra komponenter – individnätverk, individer, institutioner och organisationer – till en modell som jag kallar styrsystemet. Komponenterna relateras till policyprocessen i vilken de konfronteras med varandra (figur 1).
Komponenterna fördelas på två kategorier: formell (med institutioner och organisationer och reell (med individer och individnätverk). Många samhällsvetare ser vikten av att beakta både formellt och informellt (Misztal 2000). Komponenterna går in i varandra. En organisation blir ett antal individer och individnätverk som mer eller mindre precist styrs av organisationsregler. Motsvarande gäller för institutioner. Den politiska makten kan relativt enkelt manipulera det formella men kan också bidra med individer och individnätverk. Ofta ser samhällforskningen individer och individnätverk som ett hot mot institutioner och organisationer. De informella komponenterna kan emellertid också fungera som stöd för de formella och alltså se till att dessa fungerar enligt reglerna.
Styrsystemen kan vara av mycket olika slag och den realitet som de representerar är oerhört komplicerad. Dessutom förändrar den sig ständigt:
Social verklighet är en inter-individuell (interpersonell) verklighet, det som sker mellan eller bland mänskliga individer, ett nätverk av förbindelser, band, beroenden, utbyten, lojaliteter. Med andra ord, den är en specifik social vävnad eller social struktur som binder människor samman. Ett sådant inter-individuellt fält är i konstant rörelse: det expanderar och drar sig samman … stärks och försvagas … smälter samman och löses upp … blandas ihop med eller skiljer sig från andra segment av fältet … Det finns särskilda knippen, knutar av sociala relationer vilka vi har lärt oss att skilja ut som avgjort viktiga för våra liv, och vi förmår behandla dem i ett reifierat språk; de är vad vi kallar grupper, samhällen, organisationer, institutioner, nationalstater. Det är en illusion att de har en objektliknande existens. Vad som faktiskt existerar är ständiga processer av gruppering och omgruppering snarare än stabila enheter som kallas grupper; det finns processer för organisering och omorganisering snarare än stabila organisationer; det finns processer av ”strukturering” … snarare än strukturer; formande snarare än former; fluktuerande ”figurationer” … snarare än stela mönster. (Sztompka 1993: 10)
Argumentationsföljden för konstruktion av styrsystemet framgår av figur 2:
Grunder för den fasta(re) punkten
Ett syfte med att ta upp evolutionstänkandet är att få en fast(are) punkt för modellresonemangen än stipulationerna i den relationistiska variant som jag kallar intersubjektivismen (samhällsvetenskapens så långt enda seriösa epistemologi) (Lundquist 2007: 2.1).
I styrsystemet aktualiseras biologin med individer och individnätverk. Hur vet jag att den valda punkten – liten grupp med ansikte mot ansikte-relation – ger säkrare mark att stå på än stipulationer från samhällsvetenskaplig forskning? Det beror på insikten att gruppen är en förutsättning för människors överlevnad och reproduktion:
Samhället existerar inte för att vi medvetet har uppfunnit det, utan för att det är en uråldrig produkt av våra utvecklade predispositioner. Det finns bokstavligen i vår natur. [… ] Samhället uppfanns inte av resonerande människor. Det utvecklades som en del av vår natur. Det är lika mycket som våra kroppar en produkt av våra gener. (Ridley 1996: 5f)
Människan är försedd med kognitiva förmågor för att tillåta ansikte mot ansikte-kommunikation med vissa kvaliteter. Vårt sinne är inte isolerat och oberoende. Omedvetet interagerar vi med andra personer som om vi var förenade av osynliga länkar. Vi är ”i konstant dialog med alla vi interagerar med, varenda känsla och rörelse anpassas till deras. Åtminstone för ett ögonblick är vårt mentala liv samskapat i en ömsesidig tvåperson-matris”:
När två personer interagerar ansikte mot ansikte sprids smitta genom flertaliga neurala kretslopp som arbetar parallellt inom var och en av personernas hjärna. Dessa system för emotionell smitta rör sig i hela området för känslor, från ledsnad och oro till glädje. (Goleman 2006: 39)
Kommunikation ansikte mot ansikte har flera nivåer – verbala, fysiska, kontextuella, intentionella och icke-intentionella – som är viktiga för överföring av komplicerad, tyst kunskap. Koordineringsproblem minskar och snyltarproblem synliggörs. Möten i små nätverk verkar socialiserande och ger oss möjlighet att lära känna andra och bedöma deras kompetens. Detta gäller inte bara effektivt informationsutbyte utan en hel värld av föreställningar som höjer kvalitet och kvantitet på informationen. Mötet är även källa för psykologisk motivation.
Tätheten i relationerna minskar i större kollektiv men finns även där mellan vissa individer i subenheter och kotterier. Vi får en informell, osynlig stat genom överlappningen av sammanhållna smågrupper över flera administrativa nivåer. Länkar mellan individer verkar som ett socialt lim för hela styrsystem och förmår också överbrygga olika styrsystem. Ett minimum av kontakt ansikte mot ansikte förefaller vara nödvändig för att sociala enheter ska fungera effektivt. Att hindra en individ att ha ansikte mot ansikte-kontakt kan verka socialt kastrerande på denna.
Dessutom kan man med biologisk anknytning uppnå ultimata (till skillnad från omedelbara) förklaringar.
Några reflexioner om biologi och samhällsvetenskap
Då samhällsvetenskap bygger på mycket gammal forskning har den av vissa upplevts som efterbliven. Så behöver det inte vara. En skola inom kognitivt tänkande menar att människans stora hjärna utvecklats för att hon ska relatera sig till sina medmänniskor. För att överleva måste människan förstå och förutse andra människors beteende. Varför skulle hon då vara så mycket bättre som naturvetare än som humanvetare? Svaret är kanske, att det är hon inte alls. Vi vet mycket om människan, sannolikt mer än naturvetare vet om naturen. Kunskapen är samlad i mänsklig erfarenhet och har uttryckts under årtusenden men har inte alltid haft vetenskapen som form. Den mest avancerade kunskapen om människan i samhället finns sannolikt i konsten. De antika grekiska tragöderna och Shakespeare förmedlar en kunskap om människan som är svår att överträffa, och till denna har litteraturen, bildkonsten och musiken fortsatt att bidra. Vad humanvetenskapen inte förmår är att, bokstavligen, ta sig in i den mänskliga hjärnan, avläsa processerna där och relatera resultatet till mänskligt tänkande och beteende. Det verkar som om neuro- och kognitionsforskningen sedan 1970-talet är på god väg att uppnå just detta.
Dock påverkas vi av både biologiska och kulturella faktorer. Entusiasmen inför utflykter i biologiskt tänkande är hos det stora flertalet samhällsvetare högst behärskad – för att uttrycka det milt. En förklaring är att det krävs inläsning i en materia som samhällsvetare är ovana vid. Allmänt sociala förklaringar är dels att man av politisk korrekthet undviker biologisk anknytning – socialdarwinisters arv känns obehagligt – dels att man inte vill hamna i religiösa konflikter som darwinismen verkar vara predisponerad för. Avståndstaganden grundas också i övertygelse om att biologin inte har mycket att bidra med till studiet av människan i samhället. För statsvetare kan t.ex. masspolitik framstå som mer kultur- än biologibetonad. En cartesiansk syn hindrar också (det är kroppen och inte sinnet som är föremål för evolution). Kanske den verkliga stridsfrågan är politisk. Det starkaste motståndet verkar komma från ”kulturell vänster”.
Biologiska perspektiv inom humanvetenskap har just nu en av sina återkommande höjdpunkter sedan Darwin för etthundrafemtio år sedan publicerade sitt stora arbete Om arternas uppkomst. Bakgrunden är viktiga upptäckter inom evolutionsforskning, neuroforskning, kognitionsforskning och genetik. Intressant är att framstående samhällsvetare i en äldre generation, som Robert A Dahl och Douglass C North, anknyter till biologiskt tänkande i sina senaste större arbeten. Samhällsvetenskapliga tidskrifter har allt oftare uppsatser med evolutionsperspektiv (Lundquist 2010). Det finns goda skäl att hoppa på vagnen.
av Lennart Lundquist
Litteratur
Caporael, Linnda R 2001: Parts and Wholes: The Evolutionary Importance of Groups, i: Constantine Sedikides & Marilynn B. Brewer (red.) 2001: Individual Self, Relational Self, Collective Self, Philadelphia, PA: Psychology Press, s. 241-258
Goleman, Daniel 2006: Social Intelligence: The New Science of Human Relationships, New York: Bantam Books
Lundquist, Lennart 2007: Att hantera humanvetenskapens tudelning, Malmö: Liber
Lundquist, Lennar 2010: Statsvetenskap och biologi, i: Magnus Jerneck & Björn Badersten 2010: Kontraster och nyanser, Lund: Statsvetenskaplig Tidskrift, s. 437-453
Lundquist, Lennart 2011: Flocken i massamhället: den politiska ordningens villkor och uttryck, (Manus)
Misztal, Barbara A 2000: Informality: Social Theory and Contemporary Practice, London: Routledge
Ridley, Matt [1996]: The Origins of Virtue, London: Penguin Books 1997
Sztompka, Piotr 1993: The Sociology of Social Change, Oxford: Blackwell
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.