Kaukasien är som en mosaik av olika folkgrupper med egna språk och kulturer. Dessa grupper har ofta levt som diskriminerade minoriteter under imperialmakters styre; perser, turkar och ryssar har turats om med att härska och plundrat området vilket lett till stora motsättningar mellan de olika folkgrupperna. Mitt i denna mosaik, omringad av andra konfliktområden så som Tjetjenien, Dagestan och Kurdistan, ligger Georgien med de två utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien.
I Georgien är över 80 procent av befolkningen etniska georgier, därutöver finns stora grupper av azerbajdzjaner och armenier ifrån grannländerna samt en relativt stor rysk minoritetsbefolkning. Utöver dessa grupper utgörs den resterande befolkningen – ca 2.5 procent – av övriga folkgrupper. Abchazier och osseter utgör således en liten del av den totala befolkningen på 4,6 miljoner. Men abchazier och sydosseter är till skillnad ifrån azerbajdzjaner, armenier och ryssar inte invandrare ifrån ett annat område utan bosatta i sitt historiska hemland. De skiljer sig också ifrån den diversifierade georgiska befolkningen då de talar mycket säregna språk.
Ossetien är delat mellan Ryssland (Nordossetien) och Georgien (Sydossetien) och har så varit i flera århundraden, men då Georgien lytt under ryskt styre under större delen av denna period så har ett förenande av de två delrepublikerna kommit på tal under både tsar- och sovjettiden. Den georgiska centralmakten å sin sida har motarbetat de separatistiska ambitionerna och under början av 1900-talet så drev man en utdragen kampanj för att homogenisera landet och assimilera de två delrepublikerna. De abchaziska och ossetiska språken förbjöds inom administrationen och utbildningsväsendet samtidigt som etniska georgier invandrade.
Efter Stalins död ändrade den sovjetiska centralmakten dock linje, abchaziska och ossetiska blev officiella språk inom republikerna samtidigt som de gavs en viss mån av autonomi vilket i sin tur satte stopp för den georgiska invandringen. När Sovjet sedan föll så var det georgiska inflytandet över delrepublikerna minimalt; ossetiska milisgrupper hade redan tagit makten i Sydossetien och kort därefter tog abchaziska milisgrupper makten i Abchazien. Milisgrupperna var välutrustade och hade vuxit fram under sovjettiden i syfte att beskydda den autonomi som de fått ifrån Sovjet.
Efter abchaziernas maktövertagande startade en etnisk rensning i Abchazien. 1990 fanns där en befolkning på 525 061 varav 45 % var georgier och endast 17 % abchazier. 2004 var befolkningen nere på 162 400 varav 45 % då var abchazier. Någon etnisk rensning inom Sydossetien var det inte tal om, där var osseterna redan majoritetsbefolkning och även om georgierna fortfarande var en betydelsefull minoritet så var motsättningarna inte lika påtagliga.
Efter självständigheten återinförde Georgien den konstitution som rådde under landets kortvariga självständighet i början av 1900-talet. Denna konstitution innefattade en stark centralmakt vilket både abchazier och osseter förkastade då det innebar slutet för den autonomi som rått under sovjettiden. Konstitutionen har sedan förändrats och delrepublikerna har tillsammans med Adzjarien i sydöstra Georgien givits en konstitutionellt mer autonom ställning.
Abchazien och Sydossetien har i praktiken varit självständiga sedan 1992 även om de inte erkänts som det och Ryssland har varit den enda tänkbara samarbetspartnern. Ryssland har dock länge varit tämligen avvisande angående att erkänna republikernas självständighet på grund de separatistiska strömningarna på den ryska sidan gränsen. När Georgien inledde sin offensiv mot Sydossetien sommaren 2008 trots ryska protester och varningar så intervenerade Ryssland till omvärldens förvåning. Efter kriget erkände Ryssland både Abchazien och Sydossetien som självständiga stater.
Men Ryssland är näst intill ensamt i erkännandet, även om republikernas status som stater nu är betydligt starkare än förut. Mest troligt kommer situationen att bestå under en lång tid framöver och frågan är då om de två republikerna med egna parlament, egna språk, egna rättsväsenden och egna militärmakter inte borde betraktas som just egna stater. I nuläget så kan de inte vända sig till någon annan stat än Ryssland vilket cementerar deras roll som satellitstater, med ryska rubel, ryska pass och rysk militär närvaro. Allt detta har gjort att de georgier som fortfarande bor kvar i republikerna flyr från det område som de i generationer har kallat hem. Därför vore det antagligen bäst med ett internationellt erkännande av republikerna för att sedan kunna sätta dem under uppsyn och förhindra en återupprepning av den etniska rensningen på 1990-talet.
av Olof Elfwering
3 kommentarer
Kommentarer är stängda.