Media rapporterar då och då om somaliska pirater som kapar fartyg i Adenviken och kidnappar besättningar för att sedan begära lösensumma. Senast för drygt en månad sedan kunde man höra om ett sådant fall efter att pirater kapade en segelbåt och kidnappade besättningen, beståendes av en dansk familj. Då, som oftast, var rapporteringen inriktad på själva händelsen. Mer sällan rapporteras om bakgrunden till piraternas handlingar. Situationen är mycket komplex och om den överhuvudtaget avhandlas så görs det ofta i en mycket förenklad version. Det är kanske lättast så. Kanske är det enklast om den stora massan nyhetskonsumenter får leva med uppfattningen om att de inhumana piraterna kidnappar oskyldiga människor, och på så vis hålls borta från diskussionen om huruvida sjöröveriet är någonting som de västerländska länderna, tillsammans med andra, kan ha bidragit till att skapa och kanske även bidrar till att upprätthålla.
Somalia har kallats världens farligaste land och har en besvärlig och blodig historia. 1960 blev landet självständigt från kolonialmakterna Storbritannien och Italien och därefter följde en tid av svag ekonomisk utveckling, korruption och stridigheter mellan olika klaner, innan militären tog makten 1969 under ledning av den blivande diktatorn Mohamed Siad Barre.
Barre störtades 1991 och samtidigt upphörde landets författning att gälla. Sedan dess har landet saknat ordentligt styre. Övergångsregeringar har styrt under kortare perioder, men har i bästa fall bara lyckats kontrollera delar av landet. Inre konflikter har pågått sedan dess och vapen har aldrig varit någon bristvara. Regimen försvann -91, men kvar i landet fanns alla vapen som USA och Sovjetunionen hade försett diktatorn med under kalla kriget.
Somalia har en kuststräcka på 300 mil. Efter 1991 blev den, liksom resten av landet, i princip laglös. Utländska fiskefartyg utnyttjade situationen och började bedriva illegalt fiske på Somalias vatten, vilket slog ut den inhemska fiskeindustrin. Det var här någonstans som piratverksamheten började. De inhemska fiskarna började beväpna sig när utländska fiskare förstörde deras fiskebåtar och nät. Syftet var till en början bara att skrämma iväg de utländska båtarna, men sedan började dessa gå till motattack. De första kapningarna ägde rum redan under 90-talet, och snart insåg man hur lönsamma kapningarna kunde vara, idag är det vanligt att lösensummorna är på flera miljoner dollar. Med tiden blev piratverksamheten organiserad kriminalitet. Därtill kommer också att Somalia under 90-talet blev något av världens soptipp. Det blev vanligt att andra länder började dumpa giftavfall, bland annat kärnavfall, längs landets kust. Bolag från både Europa och Asien har dumpat avfall här och det har lett till stora hälsofaror för befolkningen i området.
2009 kom en dokumentär av den danske äventyraren Rasmus Krath som fått den svenska titeln Hos Somalias pirater. Det här är en film som lyfter problematiken i landet och som erbjuder en annan vinkel av situationen än den som så ofta förmedlas genom media – om de hänsynslösa somaliska piraterna som härjar i Adenviken som livnär sig på att kidnappa oskyldiga. En förenklad bild som gör det lätt att ta avstånd och fördöma. Krath dokumenterar på egen hand när han reser runt, ständigt omgiven av minst sju legosoldater, i Somalia och träffar både civilbefolkning och den dåvarande presidenten. Men det är mötet med piraterna som är det verkliga målet.
Han reser till Eyl, beläget i nordöstra delen av landet, som tidigare var en fiskeby men som numera är ett näste för pirater. Filmen visar Kraths möte med en handfull av dem. Det kanske inte är förvånande att flera av dem beskyller det rika väst för situationen i Somalia, som tvingat dem till sjöröveriet, men det förekommer en del tänkvärda dialoger. En av de intervjuade piraterna menar att Somalia har kunnat utnyttjas för att landet saknar regering, och syftar till andra länders dumpningar av giftavfall. Detta berättigar, menar han, folket att ta lagen i egna händer. På Kraths påstående att resten av världen tar avstånd från piraternas handlingar svarar han att det är de rika länderna som ligger bakom det och frågar sig vad de gör i Somaliska vatten istället för att hjälpa landet att få en riktig regering. De internationella krigsfartyg som nu finns i området för att bekämpa piraterna skrämmer honom inte. Så länge internationella fartyg passerar i Somalias vatten kommer piraternas verksamhet att fortsätta, säger han.
Självfallet ska kriminalitet inte accepteras. Men att acceptera är inte samma sak som att förstå. Vad man måste förstå är att Somalia är ett land som saknar styre och har i princip varit en anarki i två decennier. 73 procent av befolkningen lever i fattigdom. Landets fiskeindustri, som urholkades av det illegala fisket, anses central för landets ekonomiska utveckling. Den som inte har upplevt hunger kan heller inte förstå sjöröveriet. Ungefär så säger en av de intervjuade piraterna i Kraths film. Visst är det så, men om man har en bakgrund så kanske det är lättare att förstå varför människor tar till kriminella metoder för överlevnad.
När Krath hävdar att omvärlden uppfattar Somalia som en anarki och en fristad för pirater, då svarar den dåvarande presidenten att verklighetens Somalia inte är som folk utanför landet beskriver den. Han har fel i den mening att han syftar till att läget i landet inte är så illa som det ofta ges sken av. Samtidigt har han rätt eftersom den bild som förmedlas ofta är väldigt förenklad i det avseendet att orsaker utelämnas, vilket gör piraternas verksamhet oerhört lätt att fördöma.
Somalias situation måste lösas på land. Att fördöma piratverksamheten hjälper knappast. Inte heller hjälper det att fartyg från EU-länder fiskar illegalt utanför Somalia eller att EU ger ekonomiskt stöd för fiske som sker i andra länders vatten. Ett fiske som inte sällan bedrivs i fattiga Afrikanska länder.
Av Jennie Wadén
4 kommentarer
Kommentarer är stängda.