Klimatförändringar har de senaste decennierna varit ett hett debatterat ämne. De flesta forskare är idag överens om att medeltemperaturen kommer att stiga och att medelnederbörden kommer att variera i större uträckningen till följd av bl.a. koldioxidutsläpp. I vår uppsats utgick vi ifrån tidigare forskning och gjorde en sammanställning över hur Afrikas jordbruk påverkas av klimatförändringar. Utifrån dessa undersökningar belystes vilka möjligheter och anpassningsmetoder som bör vidtas för att minska de negativa effekterna av klimatförändringar i Afrika. Vi beskrev tre vanligt förekommande forskningsmodeller som används för att beräkna klimatförändringarnas ekonomiska påverkan på jordbruket, dessa är: Agronomiska modellen, Ricardianska modellen och Landzon modellen.
Vi drog slutsatsen utifrån tidigare studier att klimatförändringar påverkar jordbruket negativt men med hjälp av anpassningsmekanismer, humankapital och investeringar kan Afrika vända den negativa trenden och öka sin livsmedelsproduktion.
Bakgrund
Nästan två tredjedelar av världens undernärda människor bor i Afrika (USDA, 2010). Det afrikanska jordbruket har under längre tid haft en lägre produktionsnivå och avkastning på livsmedelsproduktionen, om man jämför med resten av världen. Det kan till viss del förklaras av bl.a. låg teknologisk nivå, svag organisering och oklara äganderättigheter. Jordbrukssektorn står nu inför utmaningen att anpassa sig efter klimatförändringar. Klimatförändringar bidrar till högre medeltemperatur, högre havsnivåer, längre torkperioder och mer varierande nederbörd.
Syfte och huvudfråga
Syftet med uppsatsen var att analysera hur den afrikanska jordbruksproduktionen har och förväntas påverkas av klimatförändringar.
Uppsatsens huvudfråga var: ”Vilka möjligheter finns det för den afrikanska livsmedelsproduktionen att utvecklas utifrån klimatförändringen?” Vi kompletterade vår frågeställning med delfrågor för att besvara huvudfrågan. Uppsatsens delfrågor var:
- Vilka förändringar har skett och kommer att ske inom jordbrukssektorn som en följd av klimatförändringen?
- Hur ser forskningen kring klimatförändringarna och jordbruksutveckling i Afrika ut?
- Vilka möjligheter finns det för det afrikanska jordbruket att utvecklas trots klimatförändringar?
Ökande medeltemperatur
Historiskt sett visar klimatet oroväckande tendenser för de flesta länder i Afrika. Under 1900-talet har det skett en uppvärmning på ca 0,7 ºC över större delen av kontinenten. Medeltemperaturen förväntas att öka med ca 0,05 grader per decennium med något högre uppvärmning i juni-november än i perioden december-maj. Det kommer att ske en minskad nederbörd över stora delar av Sahel (det halvtorra området söder om Sahara), och en ökad nederbörd i östra Centralafrika. Även om dessa medeltemperaturökningar kan anses vara marginella, ska man som läsare förstå vilken stor klimatpåverkan det blir ifråga om av ökad avdunstning, minskad regnmängd och ökenspridning.
Figur 1, Medelluftstemperaturen för den afrikanska kontinenten
(Källa: Pak Sum, Low, 2005, s 31 ur boken Climate Change and Africa)
Figur 1 visar medellufttemperaturen för den afrikanska kontinenten, 1901-1998, uttryckt i förhållande till 1961-1990 i genomsnitt per år med fyra säsonger (DJF – december, januari, februari, MAM – mars, april, maj, JJA – juni, juli, augusti, SON – september, oktober, november)
För att få en översikt kring det Afrikanska klimatet tog vi Afrikas åtta klimatzoner som är Tropiskt regnskogsklimat, Ekvatorialt klimat, Tropiskt savannklimat, Savannklimat, Stäppklimat, Ökenklimat, Medelhavsklimat och Marint klimat.
Avvikande klimat finns, i Östafrika – främst i Kenya och Uganda där nederbörden är jämnt fördelad och små skillnader i medeltemperaturen över året – samt på högplatån i Södra Afrika där klimatet är tempererat.
Om klimatzonerna kan även nämnas att 50 % av Afrikas yta har otillräcklig nederbörd, 92 % av kontinenten upplever klimatkontraster såsom vattenbrist i områden där det finns störst behov och överutbud där vattentillgången inte kan användas till fullo. 8 % av den Afrikanska landytan har tropiskt klimat med 10 till 12 månader nederbörd.
För att skapa oss en bild av växtligheten i Afrika, valde vi att nämna de nio vegetationszonerna, som är: Ökenvegetation, Ökenstäpp, Grässavann, Tropisk savann, Oasvegetation, Tropisk regnskog, Högplatå och tempererad vegetation, Medelhavsvegetation och Sahel.
Källa: Dinar et al, 2008, s 19 ur boken: Climate change and agriculture in Africa: impact assessment and adaptation strategies.
Det afrikanska jordbruket
Utveckling av det afrikanska jordbruket de senaste 10-15 åren präglas i stora drag av utveckling från självständighetsperioden under 1950-talet, då en stor del av jordbruket reglerades av statligt styrda institutioner. Jordbruket formades under denna period av statliga uppköp, låg ersättning till bönder för livsmedelsgrödor, subventioner på insatsvaror som utsäde och handelsgödsel, och satsning på exportinriktade grödor. Dessutom förekom en utbredd korruption och misshushållning. I slutet av 1980-talet ställde Världsbanken omfattande reformkrav på de afrikanska länderna i syfte att marknadsanpassa jordbruket. Detta skifte gick till en början trögt eftersom det saknades fungerande marknadsaktörer, infrastruktur och kommunikation. Sedan mitten av 1990-talet har läget för den afrikanska ekonomin förbättrats vilket i sin tur påverkat jordbruket, genom en ökad livsmedelsproduktion och förbättrad konkurrenskraft för exportgrödorna. Sedan 2001 har tillväxttakten i jordbruksexport, såväl i volym som värde, överstigit medelvärdet för samtliga länder i världen. Afrikas andel av den totala jordbruksexporten i världen har stabiliserats kring 2-3 % och förväntas öka.
Struktur
Många länder i Afrika har en dualistisk lantbruksstruktur som består av små familjelantbruk och stora plantagelantbruk. Regeringarna är i stor mån den formella ägaren av all mark på landsbygden.
Av kontinentens totala areal på 30 miljoner km2, används ca 6 % till produktivt jordbruk, och ytterligare 26 % används som betesmark. Förutsättningar för det afrikanska jordbruket skiljer i många avseende från andra världsdelar. Dels genom att stora arealer inte alls eller enbart marginellt passar jordbruk, beroende på öken, savann eller låg bördighet i jorden, dels genom större årsnederbördsvariationer, med över 2000 mm i Västafrikanska kustområden och nära 0 mm i de inre delarna av Sahara.
En stor del av de afrikanska jordarna är näringsfattiga. Tidigare användes svedjejordbruk för att tillföra näring till jordarna, men för att upprätthålla ett mer produktivt lantbruk krävs näringstillförsel i form av handelsgödsel, framförallt behöver de afrikanska jordarna få en ökning av fosfor.
Av de prognoser som ställts för att bedöma jordbruksproduktionen uppskattar livsmedelsforskare att veteproduktionen kommer att försvinna från Afrika omkring 2080-talet och majsproduktionen kommer att minska kraftigt, främst i de södra delarna av Afrika. För många lantbrukare blir det en stor utmaning att hitta nya grödor att odla när temperaturen och nederbörden påverkas av klimatförändringen.
Viktiga grödor för kontinenten
Storleken på jordbruksproduktionen beror till stor del på om det är små familjelantbruk eller stora plantagelantbruk. De små familjejordbruken svarar för ca 60 % av jordbruksmarken och ca 40 % av produktionsvolymen. Vid båda dessa typer av lantbruk odlas livsmedelsgrödor för den inhemska marknaden samt exportgrödor, s.k. cashcrops, som kaffe, te, kakao, jordnötter, cashewnötter, tobak och bomull. Viktiga livsmedelsgrödor i stora delar av Afrika är majs, ris, durra och hirs. I en majoritet av länderna odlas även rotfrukter som kassava, jams och sötpotatis, främst för hushållsbehovet men med en ökad försäljningsvolym de senaste åren. Veteproduktion och odling av sockerrör förekommer i huvudsak på de stora plantagejordbruken.
Odlingsmönster och grödkombinationer varierar stort över kontinenten, men gemensamma drag finns. I stor grad kombineras livsmedel och exportgrödor på små enheter som en försäkring mot prisvariationer för exportgrödorna och missväxt för livsmedelsgrödorna. I många länder har jordbrukarna utvecklat ekologiskt anpassade odlingssystem för att bevara jordens näringsinnehåll och minska erosionen. Ett exempel är s.k. intercropping där olika grödor kombineras på samma fält.
Agroekonomiska modeller för att beräkna klimatförändringens påverkan jordbruket
Förändringar i CO2-värden, temperatur, nederbörd och jordfuktighet, kan individuellt eller tillsammans förändra jordbruksproduktionen. Genom datamodeller kan forskare beräkna effekterna av klimatförändringarna på jordbruksproduktionen och grödopriserna. Dessa agroekonomiska modeller involverar en stor mängd variabler för att uppskatta förändringarna på matproduktion, konsumtion, inkomster, sysselsättning och bruttonationalprodukt.
Det vanligaste tillvägagångssättet är att först länka klimatförändringsmodeller med grödmodeller. Detta för att uppskatta förändringen av grödavkastningen som påverkas av klimatförändringar. I nästa steg används den uppskattade grödavkastningen, dess inverkan på utrikeshandeln tillsammans med influenser som påverkar utbuds- och efterfrågepriset som variabler i en agroekonomisk modell som förutspår arealförändring och ekonomiska konsekvenser. Som alla uppskattningar innehåller resultatvärdena ett mått av osäkerhet.
De modeller som vi valde att jämföra var: Agronomiska grödmodellen, Ricardianska modellen och Landzon-modellen. Nedan finns en beskrivning av dessa effekter och resultat.
Anpassningsmetoder
För att tackla de utmaningar som lantbrukarna förväntas ställas inför kategoriserade vi tre olika anpassningsmetoder . Jordbruksanpassning, handelsanpassning och monetär anpassning.
Jordbruksanpassning
Anpassningsstrategier är nödvändiga för att lindra de förväntade negativa effekterna av högre temperaturer och förändrade nederbördsmönster. Om temperaturen är varm kommer jordbrukarna odla grödor som är värmetoleranta. Den viktigaste lokala anpassningsmetoden till klimatförändringarna är att byta grödor. Beroende på om nederbörden ökar eller minskar kommer jordbrukarna att välja odla grödor som klarar en ökad vattenmängd eller torka. I och med klimatförändringarna kommer en del nuvarande grödor att försvinna eller konkurreras ut av klimatanpassade grödor. De afrikanska jordbrukarna är i många fall fullt medvetna om klimatförändringarna och väljer ofta en kombination av grödor som kommer att överleva de hårda villkoren i Afrika. Resultatet förväntas bli att jordbrukarna matchar framtida grödor med framtida klimat.
Monetär anpassning
Med monetär anpassning menas att den ökande kapitalmängd som hjälporganisationer satsar i Afrika på bästa sätt fördelas och används för att förbättra jordbrukets produktivitet, kunskapshantering och marknadsvillkor.
Handelsanpassning
En viktigt framtida anpassningsmekanism är en utökad och bättre fungerande handel och handelsavtal inom jordbrukssektorn mellan afrikanska länder och de internationella aktörerna, exempelvis EU.
För att försöka öka afrikanska länders handelsmakt har handelsländer tecknat ett ekonomiskt partnerskapsavtal, EPA. Det är EU och sex AVS-regioner (Afrika söder om Sahara, Västindien och Stillahavsområdet) som förhandlat fram en ökad handelsvolym och utveckling för att minska AVS-regionernas marginalisering enligt Cotonou-avtalet. I Cotonou-avtalet bestämdes att EPA skall vara kompatibelt med WTO, för att bygga en mera förmånlig handel mellan EU och länder i Afrika.
Parterna vill stärka samarbetet på alla områden som är relevanta för handeln och gynna en hållbar jordbruksutveckling i AVS-länderna. För att komplettera EPA är EU en av de främsta leverantörerna av Aid for Trade. Ett brett initiativ som omfattar bistånd för att främja handel, förenkla handelsregler och bygga upp handelsrelaterad infrastruktur såsom fungerande logistik mellan producenter och marknader.
Framtida handelsavtal, såsom en avslutad Doharunda, kan gynna klimatanpassningen för det afrikanska jordbruket eftersom jordbruksprodukter då förväntas få en ökad prioritet samt mer kapital- och humaninvesteringar.
Resultat
Många klimatstudier visar att fördubblingen av växthusgaserna är en av de viktigaste orsakerna till en ökning i den globala medeltemperaturen. Förändrad medeltemperatur och vattentillgång kommer att drabbade den afrikanska kontinenten avsevärt. En ökad medeltemperatur mellan 2 och 4 grader uppskattas bidra till en nedgång i vattentillgången med mellan 30 till 50 procent. Enligt IPCC:s rapport från 2007 kommer den nuvarande befolkningsutvecklingen och mönstret för vattenanvändningen betyda att flera afrikanska länder kommer att överskrida gränserna för sina vattenresurser före år 2025. Författarna till IPCC-rapporten beräknar samtidigt att mellan 75 till 250 miljoner människor kommer att utsättas av ökad vattenbrist till följd av klimatförändringarna redan så tidigt som 2020.
Klimatförändringarna har varit en bidragande orsak till att livsmedelsproduktionen per person minskat med 5-13 % de senaste fyra decennierna i Afrika. Dock har en viss förbättring kunnat märkas det senaste decenniet. 2009 gav en åker i Afrika bara hälften så stor avkastning som en genomsnittsåker i andra utvecklingsländer och endast en femtedel så stor avkastning som en åker i i-länderna. Avkastningen på livsmedelgrödor beräknades samtidigt vara 20-60 % lägre än vad som bör uppnås om bättre förutsättningar ges. Med hjälp av anpassningsmekanismer kan de negativa effekterna av klimatförändringarna lindras och i bästa falla öka grödavkastningen.
Faktorer för ökad livsmedelsproduktion
De faktorer som har störst inverkan på det afrikanska jordbruket och förväntas bidra till en ökad grödavkastning tillsammans med klimatanpassning är: förbättrad fysisk infrastruktur (framför allt på transportområdet), bättre mark- och vattenhushållning, ökat bevattningsjordbruk, tillgång till förbättrat och klimatanpassat utsäde, ökad tillgång till handelsgödsel, effektivare användning av naturgödsel, tillförsel av fosfor i jorden, förbättrad rådgivning kring klimatförändringar på nationell, regional och lokal nivå, effektivare organisation och produktionsmetoder, investeringar av humankapital, aktiva val av grödor samt ökade resurser till forskning och utveckling inom lantbruksområdet. För ökad jordbruksproduktivitet krävs dessutom att de afrikanska jordbrukarna får bättre betalt för sina produkter både lokalt och internationellt samt förbättrade handelvillkor.
Anpassning – det viktigaste klimatredskapet för lantbrukarna
De viktigaste redskapen för de afrikanska jordbrukarna mot klimatförändringarna är att anpassa sin produktion. Genom att plantera värmetoleranta eller torkresistenta grödor, ändra datum för plantering, skörd och bevattning, göra aktiva grödoval samt större tillgång till information om klimatet, genom väderleksrapporter och utbildning. Dessa redskap går hand i hand med att jordbruksforskningen i många afrikanska länder på senare tid fått ökade ekonomiska resurser vilket lett till klimatanpassade grödor, modellutveckling för optimala planterings- och skördeperioder samt grödokombinationer som anpassats till olika klimatzoner. En av dessa modeller är den Ricardianska modellen som uppskattar det ekonomiska värdet när klimatförändringarna påverkar jordbruket. Modellen beräknar avkastningsvärdet på grödor/grödoval och landvärde. Utifrån dessa uträkningar kan lämpliga grödor identifieras till respektive klimatzon vilket är en viktig anpassningsmetod.
I uppsatsen uppmärksammade vi en positiv trend för grödor som anpassats till klimatförändringarna med en ökad produktion av majs, potatis, kassava och durra. Dock antog vi utifrån gällande forskning att majs, vete och andra spannmålsväxter beräknas minska eller i vissa områden försvinna fram till år 2080. Ifall rätt anpassningsmetoder används och tillräckliga kapitalresurser tillförs jordbrukssektorn ansåg vi att det finns goda möjligheter, trots klimatförändringar, för den afrikanska kontinenten att öka sin livsmedelsproduktion vilket i sin tur kan leda till minskad andel undernärda människor, minskad fattigdom samt långsiktig ekonomisk tillväxt.
Av: Martin Pehrson
För vidare läsning:
Uppsatsen i fulltext: http://www.lu.se/o.o.i.s?id=19464&postid=1670847
7 kommentarer
Kommentarer är stängda.