Riksdagen nästa

I måndags bjöd LUPEF på en paneldebatt i AF-borgen mellan riksdagens allra yngsta ledamöter. Det var en paneldebatt mellan sex ledamöter från olika partier som diskuterade hur det är att vara ung i riksdagen och hur man når dit.

William Petzäll kan ha varit den första Sverigedemokraten någonsin som använt ordet mångfald i en positiv bemärkelse. Han pratade om vikten av mångfald i riksdagen för att ha ett parlament som representerar en hel befolkning. Det var hans svar på en fråga som handlade om ifall avsaknaden av akademisk utbildning var något som hämmade ungas arbete i riksdagen. Han syftade på att befolkningen i stort är i olika åldrar och har olika utbildning något som han anser skall representeras i vår riksdag. Alla närvarande ledamöter var mer eller mindre av samma åsikt.

Det talades en hel del om den förändring av riksdagen som skett under de senaste decennierna. Kristdemokraten Andreas Carlson berättade att man för 20 år sedan förväntades vara tyst och inte delta i debatten under sitt första år i riksdagen, något som är totalt förändrat i dag. Som ett bevis på förändringen berättade Andreas att han själv höll sitt första tal i riksdagen bara några veckor efter valet. Alla ledamöterna verkade vara övertygade om att det i dag är mer accepterat och omtyckt att vara ung i riksdagen. Det är inte samma gamla betongsossementalitet med gamla gubbar som sitter på sina platser år efter år. Utan i dag måste man vara allärd och på tå vilket Centerpartisten Emil Källström tror banar vägen för unga. Socialdemokraten Adnan Dibrani poängterade dock att det fortfarande är tufft att vara ung i riksdagen då den gamla mentaliteten inte är helt bortspolad.

Hur skall man som ung kunna komma in i riksdagen? var en fråga jag tror fanns på alla åhörares läppar innan paneldebatten inleddes. I mångt och mycket fick vi svar på frågan i ledamöternas öppningsanföranden, då de berättade om hur de kommit dit de är i dag. Vi fick bland annat höra om Moderaten Anton Abele som brunnit för frågan om minskat gatuvåld vilket i slutändan fått honom att nå riksdagen och om Emil Källström som mer eller mindre var född in i politiken. Men hur olika historier och bakgrund de än haft så fanns det gemensamma nämnare i deras historier. Trots olika åsikter så tycks det ha funnits en glöd och passion för en samhällsförändring hos alla ledamöterna. Dessutom tycks det för unga vara extra viktigt att vara framåt och våga ta för sig. Vare sig man gör som Andreas Carlson då han vid 20 års ålder fällde en koalitionsbildning i sin hemkommun Mullsjö eller om man gör som William Petzäll som vid 18 år ålder satt ensam från sitt parti i kommunfullmäktige spelar ingen roll. Det viktiga som ung är att vara kaxig och våga visa att man finns och att man inte är rädd för att ta plats.

Maria Ferm från Miljöpartiet belyste vikten av uppbackning och stöd, något som hon ansåg att man var väldigt skickliga på inom Miljöpartiet, kan det vara därför som deras ena tillträdande partiledare bara är 28 år gammal?

Av: Fredrik Sundqvist