Mikroekonomi i vardagen

Mikro A hade tenta i morse och Mikro B har det om tio timmar när det här skrivs. Men ni är väl inte för trötta på det för att inte läsa lite till, eller?

Förra veckan ringde jag för att säga upp en tidningsprenumeration. Pojkvaskern på andra sidan linjen körde sitt vanliga korsförhör om varför jag vill sluta prenumerera. ”Studentekonomi”, svarar jag, sanningsenligt eftersom jag gillar tidningen. ”Ja men i så fall ska vi nog se att vi kan hitta ett upplägg som passar dig. Som trogen prenumerant kan vi sänka styckkostnaden med två kronor om du förlänger prenumerationen med tolv månader.”

Yeah right.

Tjugo minuter senare hör jag att han börjar bli trött på mig, och då har jag ändå bara fått ner styckpriset tio kronor och bara för fyra nummer (inklusive det som uppenbarligen redan var på väg till mig). Jag är lika trött jag och går halvt motvilligt, halvt triumferande med på villkoren. Jag har ju ändå gjort en bättre affär, intalar jag mig – jag har handlat efter mina preferenser, i alla fall mer än pojkvaskerns dito.

Nu i efterhand är jag inte så nöjd längre. Jag kommer ha det trevligt med tidningen, men vad är alternativkostnaden? Hur mycket kostade det mig uttryckt i falafel? Vad är min MRT? MRS? Nyttomaximerar jag?

Så klart att jag blev lurad. Det blir man (jag) alltid. Lurad, i alla fall i bemärkelsen att tidningen redan från början kostar ett kraftigt överpris.  Tidningsförlag(och teleförsäljare) försöker allt för att prisdiskriminera så effektivt som möjligt. Detta är inget nytt. Skillnaden är att åtminstone jag känner att deras inövade retorik kan bemötas på ett helt annat sätt med lite mikroekonomisk teori i ryggen. ”Vad är egentligen gemonsnittskostnaden”, skulle jag ha frågat. ”Anser du, som företrädare för en aktör i en monopolistisk konkurrensmarknad, att er produkt är tillräckligt differentierad för att betinga sådant högt pris?” ”Jag tror nog att er ATC-kurva ligger en bit under efterfrågans pris vid MC=MR, lite bättre erbjudande kan ni allt ge mig.”

Eller kickern: ”Borde ni inte jobba lite mer kapitalintensivt, kan inte du ersättas med talsvar?”

It goes without saying att prutningskonsten ges helt nya dimensioner. Vad ska de svara liksom? Tänk på det nästa gång någon stör ert ”pluggande”.

För övrigt, se till att ”plugga” så mycket ni kan. Lev för dagen. Åtminstone lite varje dag. Man vet aldrig när allt tar slut. Och var glada att Viktoriahallen inte har parkettgolv. Den 23-åriga brasilianen Robson Roja Costa dog förra veckan när han spelade inomhusfotboll. Han fick en golvplanka genom buken. Det är så osannolikt att det vore en förolämpning att inte lära sig en läxa av hans tragiska öde. R.I.P.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9aQ_Iamw1iM&hl=sv_SE&fs=1&color1=0x234900&color2=0x4e9e00]