Kina är ett land som under stora delar av 1900-talet lidit av politisk och ekonomisk oro. Det en gång stolta kejsardömet förbyttes till stagnerande nationalistisk diktatur, för att sedan bli kommunistiskt men med successivt ökande marknadsekonomiska drag. Mycket är dynamiskt i dagens Kina, inte minst tillväxten, men det finns även seglivade strukturella problem.
År 2002 var Kina det land i världen som tog emot mest utländska direktinvesteringar – närmare bestämt 50 miljarder dollar. Tre år senare bestod det årliga investeringsflödet av nästan 80 miljarder, en utveckling som rimligtvis torde komma kineserna till godo. Men det finns bekymmer. År 2008 gick tre fjärdedelar av FDI (Foreign Direct Investments) till provinserna Guangdong, Shanghai och Beijing. Dessa tre regioner står för ca 30 % av Kinas BNP och det speglar tydligt Kinas stora regionala skillnader, som ser ut att växa. De utländska företagen (även kallade joint-ventures) är de största investeringsmottagarna och ger bättre löner och förmåner än i inhemska småindustrier samt inom servicesektorn och jordbruket. I provinserna i de västra delarna av landet ligger den genomsnittliga lönen kring en dollar per dag, vilket är under den absoluta fattigdomslinjen ur ett globalt perspektiv. Dessutom uppnår inte dessa löner ens hälften av timlönen för arbetarna i joint-ventures i tillväxtregionerna. Antalet undersysselsatta eller arbetslösa uppgår fortfarande till ca 200 miljoner människor på landsbygden och den fattigaste provinsen i väst, Guizhou, har en genomsnittlig inkomstnivå motsvarande en femtondel av nivån i Shanghai, den rikaste provinsen i öst.
Kinas fenomenala tillväxtsiffror har resulterat i att fattigdomen har mer än halverats sedan 1990, vilket dock inte hindrar människor från att emigrera från västliga provinser för att söka lyckan i tillväxtzonerna i syd eller öst. Melinda Liu skriver i Newsweek om hur många av dessa migranter möter svåra livsförhållanden i städerna, där de på många vis behandlas som en underklass och inte har samma förmåner som stadsborna. De sociala klyfterna och regionala skillnaderna skapar en politisk oro kring förhållandet mellan landsbygd och stad, samtidigt som de medier eller dissidenter som prövar sig på att kritisera regimens politik omdelbart censureras.
Premiärminister Wen Jiabao
Finanskrisen och dess efterverkningar har fått de ekonomiska problemen att bli synligare, inte minst det stora beroendet av exportsektorn. Liu påpekar att regeringen satsat 600 miljarder dollar på olika stimuleringar i de västra provinserna och att industrier getts olika incitament för att producera rabatterade produkter till landsbygden. Den stora befolkningen på landsbygden måste alltså inkluderas bättre som konsumenter på marknaden, vilket är viktigt för att man skall kunna minska exportberoendet och bygga upp en större hemmamarknad. The Economist beskriver hur premiärminister Wen Jiabao i mars uttalade sig om Kinas ekonomin som varken balanserad, koordinerad eller hållbar. Han menade att den är för beroende av investeringar, för resurstung och fokuserar för lite på den inhemska konsumtionen, samtidigt som Kinas tjänstesektor inte växt så mycket som regimen förväntat sig.
Kinas ekonomi har trots allt upplevt en tillväxt på ca 11 % per år under de senaste fem åren, och ekonomin återhämtade sig fort från finanskrisen jämfört med många andra länder. IMF redogjorde också nyligen över hur Kina år 2016 går om USA som världens största ekonomi, då Kinas del av världens produktion enligt beräkningarna kommer nå 18 %, medan Nordamerikas stannar på 17,7%. Ett decennium tillbaka var USAs ekonomi tre gånger så stor som Kinas, men nu får alltså amerikanerna vänja sig vid att vara nummer två. Samtidigt som den amerikanska statsskulden är större än någonsin och dollarns utveckling låg.
Tillväxt eller ej så fortsätter den politiska diktaturen skapa viss social oro i Kina. Vi blev påminda om det när det nyligen rapporterades om hur en kinesisk student under en föreläsning kastade sin sko på den besökande Fang Binxing, en av arkitekterna bakom den stränga internetcensuren.
Av: Aron Segerström
