I dag, tisdagen den 18 oktober, hade LUPEF sitt höstmöte och det är därför lägligt att vi väcker en liten diskussion om framtiden och utvecklingen av organisationen. Denna artikel har för avsikt att ta upp frågor om LUPEF för diskussion så att organisationen kan ta lärdom och fortsätta att utvecklas. Organisationen är i grund och botten väldigt bra men likt allt annat är den inte perfekt.
Under Magnus Vøllos tid som ordförande har mycket bra skett inom organisationen. Det är lite av en allmän känsla (framförallt bland de långvariga medlemmarna) att hela organisationen fått ett ordentligt lyft under det senaste året. Bland annat sker det i dag ett mycket mer aktivt arbete med att försöka aktivera nya medlemmar. Den kanske viktigaste förändringen är att det nu för tiden är årsmötet som utser valberedningen och inte styrelsen som det var förr. Detta är en tydlig utveckling för en ökad demokrati inom organisationen. Trots detta är det viktigt att vi inte nöjer oss utan att vi fortsätter arbetet med att förbättra och utveckla föreningen även i fortsättningen.
Som det ser ut idag finns det 14 styrelseposter i LUPEF. Ordförande, vice ordförande, sekreterare och ekonomiansvarig är grundstommen som kompletteras med representanter från alla organisationens utskott. Jag anser att man bör minska antalet styrelseposter till 12. Det handlar inte om att jag tycker styrelsen är för stor, utan det handlar om att jag är kritiska till att två utskott har fler poster i styrelsen än de övriga. Som jag ser det är utskottens ledare utskottens förlängda arm i styrelsen, personen som är ledare för ett utskott har ansvaret att föra fram sitt utskotts åsikter och viljor. Om man ser på saken på samma sätt som jag gör blir det väldigt ologiskt att vissa utskott har två representanter i styrelsen, jag menar varför behöver vissa utskott två personer som framför viljor och åsikter medan andra klarar sig på en person. I mina ögon finns det ytterligare en dimension i det hela och det är maktbalansen i styrelsen. Att två utskott har två poster i styrelsen leder per definition till att de har mer makt styrelsen än de övriga, exempelvis får dessa utskott mer att säga till om vid en eventuell omröstning.
Under novischperioden fick vi se ett exempel på att organisationen har problem med informationsutbytet och kommunikationen mellan styrelsen och utskotten. Det är i hög grad vi som utskottsledare som bär det största ansvaret för detta utbyte av information, men vi drar redan i dag ett stort lass och då faller ibland saker mellan våra fingrar. Vissa saker glömmer vi medans andra saker missuppfattar vi, vi gör misstag precis som alla andra. Därför tror jag det är viktigt att vi försöker förbättra kommunikationen mellan utskott och styrelse, vi bör även försöka leta efter andra kommunikationsvägar än dem vi använder i dag. Jag tror till exempel att det skulle vara smart att protokollen från styrelsemötena lämnas till utskotten så att våra aktiva kan få ta del av de beslut som fattas i styrelsen. Jag tror helt enkelt att en lösning på problemet kan vara att göra organisationen mer transparant.
Studietiden är en kort men viktig del av våra liv. Många av oss läser bara tre år här vid Lunds Universitet. Då en mandatperiod i styrelsen är på ett år utgör detta en tredjedel av mångas studietid i Lund. LUPEF är en organisation som får ett par hundra nya medlemmar om året och jag tror det är väldigt många som gärna vill få chansen att sitta i vår styrelse. Då alla människor har egna idéer och tankar som kan utveckla denna organisation så är det viktigt att så många som möjligt därför får chansen att sitta i styrelsen. På en personlig nivå kan jag tillägga att man lär sig väldigt mycket av det arbete vi gör i styrelsen, dessutom är det en fantastisk merit att ha i sitt CV. Jag vill därför öppna för en diskussion om att sätta upp en maxtid som en person får sitta i styrelsen. Jag anser att maxtiden bör vara längre än en mandatperiod, jag tycker detta främst med hänsyn på ordförandeposten. Att vara ordförande är inget jobb man lär sig över en natt utan det krävs ofta att man varit med i styrelsen tidigare så att man lär känna det arbete styrelsen gör. Just därför tycker jag att maxtiden bör vara längre än en mandatperiod, men frågan är hur mycket längre?
Ett stort problem för organisationer av LUPEF slag är att valberedningen i hög grad ”bestämmer” vilka som kommer in i styrelsen, trots att det per definition är årsmötet som fattar detta beslut. Problemet ligger i att årsmöten ofta blir till en formalitet där medlemmarna klubbar igenom valberedningens förslag utan att vidare tänka på saken. Processen med att välja nya styrelsemedlemmar börjar med att valberedningen intervjuar personer som är intresserade, sedan väljer dem ut dem som de anser vara mest lämpade för jobbet och presenterar sedan dessa på årsmötet där det slutgiltiga beslutet tas. Det är så det funkar i LUPEF och det är så det funkar i de allra flesta föreningar och studentorganisationer. Kanske det skulle behövas ett nytänk kring hur denna process går till, vi lever trots allt inte i 50-talet längre. Ett förslag kan vara att valberedningen i framtiden föreslår två personer till varje post och att dessa sedan får starta ”kampanjer” för att ta sig in i styrelsen.
För att klara av att göra förändringar krävs det att våra medlemmar vågar och vill kandidera till styrelsen. Personligen tror jag det krävs ett mer aktivt arbete med att få folk att kandidera än det som sker i dag. För det första tror jag utskottsledarna måste vara bättre på att ha en interndiskussion inom utskotten för att på så vis motivera och informera medlemmarna om möjligheten att gå med i styrelsen. Jag tror det skulle vara nyttigt att informera de aktiva i organisationen om vad en styrelsepost kan innebära rent personligt för deras framtid efter studierna. Genom att, exempelvis, informera folk om att en styrelsepost gör ens CV mer attraktivt så tror jag man kan få folk att våga kandidera.
