När Tea-party-rörelsen började ta fart i USA för ett par år sedan belystes åter frågan om hur omfattande staten och dess budget bör vara. Tea-förespråkarna var minst sagt indignerade över statens hjälp till krisdrabbade banker och tyckte även att staten inte borde haft så mycket pengar att bistå bankerna med i första läget. Man ville skära ner på både statens intäkter och utgifter på klassiskt libertarianistiskt vis.

Av: Wilhelm Ast

Vid ett annat debattbås vill man istället höja skatterna. På senare tid har en högst intressant grupp bildats i skattehöjabåset. De är ca 200 medborgare som gått samman under budskapet: ”Please do the right thing for our country, raise our taxes”.  Det något anmärkningsvärda i det hela är inte budskapet i sig utan att det kommer ifrån 200 av de rikaste i landet och kallar sig Patriotic Millionaires for Fiscal Strength (PMFS). Denna grupp har aktivt debatterat och lobbat för att framförallt de som tjänar över en miljon dollar om året måste få höjda skatter. Man vänder sig i synnerhet emot de skattelättnader för dessa höginkomsttagare som president Bush den yngre genomdrev. Denna sammanslutning av miljonärer är inte ensamma om att ta ställning för högre skatter för de riktigt rika. De två rikaste medborgarna i USA har även de uttalat sitt missnöje med det befintliga skattesystemet. De heter Bill Gates och Warren Buffet och efterfrågar ett betydligt progressivare skattesystem. Buffet är även i motsats till Tea-rörelsen och väldigt positiv till hur staten hanterat den finansiella krisen.

USA har idag en BNP på 15 000 miljarder dollar och en statsskuld på lika mycket.  I slutet av sommaren tillsattes en superkommitté i den amerikanska kongressen som skulle försöka nå konsensus mellan demokrater och republikaner i den helt relevanta frågan: Hur ska USA göra för att inte gå i konkurs? Nyligen kastade superkommittén in handduken. Att enas om att skära ner 1500 miljarder dollar blev dem övermäktigt. Något som förmodligen leder till automatiska nedskärningar i budgeten inför 2013.

Hur löser man då problemet med statsfinanserna? Vi har libertarianerna, som önskar dra ner på det mesta vad gäller staten, och vi har välfärdsförespråkarna som vill öka statens intäkter och införa ett allmänt sjukförsäkringssystem. Vill man något gladlynt beteckna dessa sidor kan man kalla dem: ”Skatt är stöld” och ”Vi har inte råd att inte ha en stor stat”.

Sjukförsäkring

En faktor som i stor utsträckning påverkar hur stor ett lands budget blir är hur social- och sjukförsäkringssystemen är reglerade. I USA lägger man årligen 16 % av BNP på sjukvården. Man har inte bara en ordentlig statsskuld, utan saknar även – som enda i-land i världen – ett allmänt sjukförsäkringssystem. Det finns ett system som täcker de fattigaste och de gamla, men det förutsätter dock att man anmäler sig till systemet, vilket inte alla gör. Detta har lett till att nästan 50 miljoner amerikaner idag saknar sjukförsäkring. Detta har debatterats flitigt i politiken och var en av de saker som president Obama gick till val på att förändra.

Sambandet mellan sjukförsäkring och hälsa är dock svårt att belägga empiriskt och därför handlar diskursen ofta om hur man ska tolka statistik. Intuitivt känns det dock som att det borde finnas ett positivt samband mellan tillgång till sjukvård och folks hälsa. Ser man till vanliga kvalitetsmått på ett lands hälsa och välstånd ligger också USA förvånansvärt dåligt till. Jämfört med Kanada och många andra I-länder har man trots en väldigt dyr sjukvård med både väsentligt lägre medellivslängd och högre spädbarnsdödlighet. Detta kan delvis bero på andra faktorer, men klart är att USA har fler allvarliga problem än statsskulden.

Ett allmänt sjukförsäkringssystems vara eller inte vara ses av många som en rent ideologisk fråga. Enligt ekonomisk teori är det dock fullt möjligt att ett social-/sjukförsäkringssystem kan göra det bättre även för lågriskindivider som får betala ett högre pris relativt sin risk att tvingas lösa ut försäkringen. Detta beror främst på de kostnader som ett privat sjukförsäkringssystem har i att göra riskanalyser och anpassningar för varje enskild individ.

Skulle inte ett allmänt sjukförsäkringssystem bara öka statens utgifter och spä på statsskulden, undrar någon. I ett initialt omställningsskede skulle det kosta mer, ja. Givetvis skulle utgifterna öka och skatterna höjas, men landets totala skuld skulle inte påverkas på sikt då det i stort vore en transferering ifrån privata utgifter till statliga.  Kan man i en reform även reglera bort de patetiskt stora juridiska kostnaderna i det amerikanska sjukvårdssystemet, hade reformen kunnat ge upphov till ytterligare positiva sidoeffekter. Som 2008 års nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman uttrycker det: ”The simplest way to give everybody health insurance is just to give everybody health insurance”.

Incitament

En annan fråga man lätt kommer in på när man diskuterar särskilt höga skatter för särskilt rika medborgare rör incitament och arbetstillfällen. Libertarianerna med idéer från välkända tänkare som John Locke, Robert Nozick och Milton Friedman menar ofta att man genom att skatteutsätta de rika, minskar dessas incitament att investera i näringsverksamhet som ger samhället viktiga arbetstillfällen. Enligt PMFS är vikten av detta incitament en myt och de om några borde ha insyn i drivkrafterna bakom företagsamhet.

Man kan invända att PMFS skulle kunna tänkas ha en annan eller en alternativ agenda. För givetvis är det bra för dessa dollarmiljonärer och deras företag att det finns fungerande vägar, frisk och välutbildad arbetskraft, men framförallt: Vilka är de stora ekonomiska förlorarna i en misskött ekonomi där valutan tappar en fjärdedel av sitt värde på några få år?

Hur man än vrider och vänder på det så får man inte in Tea party-rörelsen och Patriotic Millionaires for Fiscal Strength i samma fåra. Båda utgör sig för att värna om sitt land. Båda är för ett politiskt klimat där folk gärna får vara välbärgade. Ändå har man så diametralt skilda förslag på hur man ska ta sig ur skuldkrisen och hur stora statens medel ska vara.

Av: Wilhelm Ast