Den 27/3 var Claes JB Löfgren på plats i Lund för att hålla ett föredrag om sin dokumentärfilm om Somalia, inbjuden av LUPEF utskottet SamPol. Claes JB Löfgren, som till vardags jobbar som nyhetsjournalist på SVT, berättade om hur arbetet bakom dokumentären gick till och vilka lärdomar han fick under resans gång. Panorama var på plats med fem vassa frågor.
Av: Erik Hellqvist
Hur kom det sig att du valde göra en dokumentärfilm om Somalia?
Anledningen till att jag valde att göra en dokumentärfilm om Somalia var på grund av den stora svältkatastrofen i början av augusti 2011. Jag och min fotograf hade varit i Libyen och sedan åkt till Tunisien. Där märkte vi att det var väldigt stort fokus på svältkatastrofen i Somalia. Vi blev intresserade och frågade ledningen på SVT om vi fick göra ett reportage. De gav oss klartecken. Eftersom vi hade hört att Somalia var så farligt räknade vi inte med att kunna ta oss in i landet utan istället göra ett reportage ifrån Kenya. Men när vi väl kom till Nairobi fick vi klart för oss att det var bara att köpa en biljetter till regulärflyg och åka till Mogadishu. Det skulle visa sig fungera alldeles utmärkt. Väl där kom vi tidigt kontakt med en fixare, som bland annat ordnade fram 8 livvakter och efter det var det bara till att börja filma.
Vad beror konflikten i Somalia på och varför har landet så svårt att nå stabilitet?
Konflikten i Somalia beror till att börja med på de kolonialt dragna gränserna. Den somaliska befolkningen återfinns idag i fler länder än bara Somalia på grund av att gränserna inte är anpassade efter ursprungsbefolkningen. Detta bäddar för fler konflikter i framtiden. En annan orsak är klansystemet, ett system som är ett direkt resultat av att det traditionellt inte har funnits en samlad stat. Somalierna pratar samma språk och de har samma religion men har egentligen en väldigt liten känsla för landet. Istället för en stat har somalierna valt att organisera sig inom klaner och även skipa rättvisa inom klanerna. Just gränserna för klanerna och landets gränser går dessutom inte heller ihop. Det som gör det hela ännu mer komplicerat är att ungefär 60- 70 % av befolkningen är nomader. Detta skapar konfliktytor, eftersom befolkningen tillhörande olika klaner rör på sig hela tiden både inom och över gränserna. Den tredje orsaken är stormakterna som har haft stor inflytande i regionen. Från det att Mohammed Siad Barre tog makten över Somalia 1969 upprättades starka band mellan Sovjetunionen medan Etiopen hade ett nära sammarbete med USA. Men i samband med kriget mellan Etiopen och Sovjet började Sovjet stödja Etiopen istället och USA började beskydda Somalia. Kalla kriget var ytterst påtagligt i denna region. När sedan kalla kriget väl tog slut fanns det mängder av vapen kvar, vapen som enkelt hamnade i rebellgruppernas ägo.
Idag finns det en uppfattning att efter Afghanistan är Somalia det största fästet för terrorism. USA agerar därför i Somalia utifrån sina säkerhetspolitiska intressen snarare än Somaliernas intresse. När den somaliaska staten föll samman på grund av klanstriderna i början av 90-talet försökte USA gå in och återställa ordningen 1993. Det hela misslyckades, främst illustrerat genom Black Hawk Down, och Somalia försvann från den globala radarn. När sedan Somalia åter dyker upp igen är när man 2006 försöker återupprätta den somaliaska staten genom islamiska domstolar. Domstolarna lutade sig tillbaks på somalisk tradition att lösa konflikter efter. USA såg det hela som ett hot och genom sitt ombud i regionen Etiopen invaderar man Somalia och kväver det spirande men taffliga försöket att skapa en fredlig utveckling i landet. Återigen blir somalierna offer för krafter som är större än de själva.
Eftersom konflikten nu pågått i över 20 år är det många somalier som under sin levnadstid inte känner till något annat än just konflikt. Det hela resulterar i att en stor del av den somaliska befolkningen är indoktrinerade att leva i en konfliktmiljö. Detta försvårar givetvis vägen till en stabil och fungerande stat.
USA led ju som bekant nederlag under deras närvaro i Somalia 1993. Vad blev arvet efter den amerikanska 
insatsen?
Effekten blev den att det skapades ett begrepp the Mogadishu line. Detta var första gången Chapter 7 användes i FN stadgan, det vill säga peace inforcement. Genom säkerhetsråds vann man stöd för att använda våld för att framtvinga fred, avväpna milisgrupper och säkerställa att bistånd kom fram. I och med att det misslyckades har det blivit väldigt svårt att genomföra den här sortens operationer i framtiden. Detta blev ihågkommit som ett negativt exempel. En annan effekt blev att al- Qaida, som vid den denna tidpunkt befann sig i begynnelsen, såg hur mjuk supermakten var, det räckte med att bara döda några av deras soldater så sticker de iväg med svansen mellan benen. Detta var precis det Usama bin-Ladin ville ha och detta gynnade al-Qaida väldigt mycket. Det var detta som la grunden för ambassads bombningar i Nairobi och Dhar-alsalam och så småningom också 11 september. När vi nu kan blicka 20 år i tiden går det att urskilja att USA närvaro fick väldigt omfattande konsekvenser.
Vad är bekymret med den biståndshjälp Somalia får?
Det är viktigt att skilja mellan katastrofhjälp och utvecklingshjälp. I det här fallet talar vi om katastrofhjälp. Det stora problemet är att det inte finns någon kontroll över hur biståndet distribueras. När man ger hjälp har man ett ansvar att se till att hjälpen kommer fram. Det ansvaret tar inte de internationella hjälporganisationerna i allmänhet och FN:s organ i synnerhet. Man måste vara på plats för att se till att livsmedel, mediciner och övriga resurser också kommer till de som behöver det. Är du inte på plats utan överlåter det åt lokala agenter tappar man kontrollen. Detta är precis vad som har skett i Somalia. Det innebär att effektiviteten när det gäller att leverera hjälp är väldigt liten. Man brukar räkna med att 50 % kommer fram. De andra 50 % kommer så småningom också fram, men då får befolkningen istället köpa biståndshjälpen på de lokala marknaderna. Det andra problemet är att de som får kontrakten att distribuera biståndshjälpen får mycket pengar i somaliska förhållanden mätt. Pengarna går väldigt ofta rakt in i krigsekonomin. Samma personer som ska se till att hjälpen kommer fram köper vapen och soldater för pengarna och spär på konflikten. FN men även de andra biståndsorganisationerna system gynnar konflikten, faktum är att de göder den med pengar. De som får dessa kontrakt har inget intresse av stabilitet eftersom deras affärside kräver instabilitet
Vad är det som krävs för att hjälpa Somalia hamna rätt?
Somalia måste bli stabilt. Först och främst måste man ha en långsiktig plan men även en bra motpart. Motparten just nu i Somalia är den sittande federala övergångsregeringen som är en extremt korrupt institution som inga somalier överhuvudtaget litar på. Vad som krävs förutom en långsiktig plan och en bra motpart är att man kordinerar politiken så att alla inblandade parter har ett långsiktigt uthålligt mål. Det tror jag är viktigt. Sedan måste omvärlden också finnas på plats. Om det nu är så att stabiliteten är det stora problemet för att kunna få igång någon form av utveckling i landet måste det finnas en fredstyrka på plats. Du har runt 10 000 afrikanska soldater från Uganda, Burundi och andra länder, ge de mer resurser! Skaffa fram 10 000 soldater till och bättre vapen. De är ingen dålig styrka, jag hade fördomar om dem innan men efter att ha åkt med dem några gånger har jag insett att de är skickliga. Får de bara mera pengar, mer resurser mer vapen, bättre vägledning och ett tydligare mandat så kanske du kan röka ut de här milisförbanden. Det är en bra början just för att nå stabiliteten.
Claes JB Löfgrens nyhetsdokumentär finns att se på svtplay.se fram tills 20 mars 2013.
Text: Erik Hellqvist
Foto: Sofia Åström
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.