Bild: Håkan Dahlström
Så här i Nobelpristider blir mina grubblerier kring samhällsvetenskapernas styrkor och svagheter kanske än djupare än annars. Vi samhällsvetare har blott ett enda Nobelpris och detta är inte ens ett ”riktigt” Nobelpris skulle vän av ordning snabbt trycka ner oss med. Dessutom delas detta pris i ungefär 70 fall av 71 ut till ekonomer. Förmodligen har det något att göra med att det är ett ekonomipris. I brist på formella Nobelprisambitioner gäller det att vi ”andra” samhällsvetare inte slappnar av för mycket utan försöker bedriva våra studier och vår forskning på så solid grund vi bara kan. Målet sätter jag upp här och nu, vi ska sno så många Nobelpris vi bara kan framöver. Kunde statsvetaren Ellinor Ostrom knipa ett ekonomipris så kan också vi!
Av: Wilhelm Ast
”Fysikerna ska vara glada att partiklar inte lär sig över tid!”
Assar Lindbeck-citatet ovan sätter huvudet på spiken när det gäller att visualisera den vidunderliga skillnaden mellan natur- och samhällsvetenskap. Det är även djupt rotat i det naturvetenskapliga komplex som tyngt ner och utmanat samhällsvetenskapliga forskare i generationer. Men vad kan då vi samhällsvetare och tillika möjligen framtida forskare göra för att på bästa sätt handskas med dessa problem och eventuella mindervärdeskomplex?
Genom att ignorera begränsningarna underminerar vi möjligheterna
Ofta kommer jag som samhällsvetare på mig själv med att tala mig varm om samhällsvetenskaperna. Lika ofta kommer jag på mig själv med att uttrycka skepticism och uppgivenhet över samhällsvetenskaperna. Detta kan mycket väl ha att göra med huruvida jag låter vetenskapens möjligheter eller begränsningar dominera mitt sinne. För givetvis har samhällsvetenskaperna stora möjligheter. Tyvärr ignoreras dock ofta de många begränsningar som finns, vilket ibland kan leda till ytterst tveksam forskning. Detta för tankarna direkt in på vad vetenskap egentligen är. Definitionen av vetenskap kommer inte att redas ut i denna artikel, men klart är att om de samhällsvetenskapliga begränsningarna inte finns med och problematiseras i forskningsprocessen suddas gränsen på sikt ut mellan vetenskap och icke-vetenskap.
I denna artikel kommer jag ta upp en rad av dessa ignorerade problem som ofta förekommer både på låg och på skrämmande hög nivå inom den akademiska samhällsvetenskapen. Den som kommit långt i sin akademiska utbildning kommer känna igen problemen, medan den som just börjat studera kommer introduceras för en del nya begrepp.
Att forska på det oforskbara
Många frågeställningar är av sin natur ytterst problematiska och i värsta fall inte ens möjliga att arbeta med på ett vetenskapligt sätt. Tyvärr ser man rätt ofta forskningsansatser som är så ambitiösa att man vet redan när man läser frågeställningen att de kommer vara fyllda av validitetsproblem och tveksamma antaganden. Låter det för bra och bombastiskt så är det i regel så.
Ett mycket talande exempel är Lena Wägneruds artikel ”Testing the Politics of Presence: Women’s Representation in the Swedish Riksdag” som bl.a. används som kritiskt exempel i metodundervisning i statsvetenskap i Lund. Wägneruds frågeställning rör sig om huruvida kvinnor i högre grad än män representerar kvinnors intressen i riksdagen. Vid en första anblick en väldigt intressant och spännande fråga. Representativitet och frågan om vem som egentligen representerar vem är central och har länge gäckat forskare eftersom den är både komplex och svårutredd. Alla människor representerar ju t.ex. fler än en samhällsgrupp. Rätt fort börjar man också rynka ögonbrynen när man frågar sig hur Wägnerud ska lyckas besvara sin fråga. Inte nog med att man får ha överseende med att kvinnors intresse är homogent och att Wägnerud gör sig själv till tolkningsföreträdare för det ’kvinnliga intresset’, när man inser hur hon tänker undersöka detta tror man knappt på det man läser. Tänker hon undersöka hur propositioner eller motioner undertecknade av manliga respektive kvinnliga riksdagsledamöter ser ut? Nej, Wägnerud har kommit över ett material där riksdagsledamöter svarat på frågeenkäter 1985, 1988 och 1994 och baserar hela sin rapport på detta material. Problemet är såklart att man inte kan likställa en politikers svar på frågan: ”Hur viktigt anser du det är att företräda kvinnors intressen?”, med den verkliga politiken som dessa politiker bedriver i riksdagen. Min gissning är att Wägnerud hittade ett väldigt intressant material som hon ville använda till något i sin forskning och sedan tvingade in materialet i sammanhanget. Resultatet blir att Wägnerud undersöker något helt annat och betydligt mindre storslaget än sin frågeställning.
Redan vid frågeställningen är det alltså lätt att hamna på en trasslig stig som aldrig riktigt har en sportslig chans att komma fram till det självuppsatta målet. Här har såklart de olika samhällsvetenskapliga institutionerna ett stort ansvar att genom en god forskningskultur fostra sina studenter och anställda till ett välutvecklat sinne för frågeformuleringar och dessas koppling till metod och teori.
Tydlighet & övertolkning
Man kommer (förhoppningsvis!) inte många högskolepoäng in i sin samhällsvetenskapliga utbildning innan man introduceras för begreppet intersubjektivitet. Eftersom objektivitet är lika verklighetstroget som tidsmaskiner har den samhällsvetenskapliga forskningen istället valt att förstärka sin trovärdighet genom att redogöra för de tillvägagångssätt som används så tydligt som möjligt. Intersubjektiviteten ska vara så tydlig att en utomstående forskare ska kunna komma in och göra om samma forskning och komma till väldigt liknande resultat. Detta kan gälla t.ex. vilken metod som används, vilka teorier som används eller vilka som intervjuats och hur detta gått till. Men, det ska även gälla för de tolkningar forskaren gör i sitt arbete. Allt för ofta stöter man tyvärr på uppsatser eller till och med texter av erkända akademiker som missat just detta med tolkningen. Det kan finnas två problem rörande tolkningen. För det första rör det författare som gör för subtila tolkningar som sedan överdrivs och för det andra görs tolkningar av övergripande karaktär allt för ofta. När man som opponent på en uppsats frågar uppsatsförfattaren hur denne kommit fram till en viss observation i sin textanalys och får som svar: ”jag tyckte mig läsa det mellan raderna”, är det inte utan att det går en ilning av uppgivenhet ner längs ryggraden.
Små ämnen har i regel mindre intern polemik och utsätts för mindre kritisk granskning. Risken är därför större att dessa problem är vanligare och mer utbredda inom de små samhällsvetenskaperna. Höga metodologiska krav är därför direkt nödvändiga för samtliga samhällsvetenskapliga utbildningar. Att, som en lösning på detta, bedriva standardiserade metodkurser för hela samhällsvetenskapliga fakulteten har dock visat sig problematiskt på andra sätt. Kanske främst för att dessa kurser infinner sig först på avancerad nivå, men också på grund av skillnader och kompetens mellan de olika samhällsvetenskapliga disciplinerna.
Pseudovetenskap – en akademisk titel är inte allt
All forskning bör vara kumulativ. Eller åtminstone får vi lära oss det. Detta betyder att den bör bygga vidare på tidigare forskning samtidigt som den i sin tur bör gå att bygga vidare på för kommande forskning. Ofta talar man också om detta som ”inomvetenskaplig relevans”. Kanske låter detta självklart, och bör så vara för en del forskning, men man måste samtidigt se det farliga i att klumpa ihop idéer och material ifrån olika tider och miljöer. I alla fall om man vill fortsätta kalla sitt arbete för vetenskap. Allt för ofta stöter man på arbeten som inte alls problematiserat sina operationaliserade indikatorer över tid och rum. Det läskigaste exemplet på denna form av begreppstänjning i modern tid är antagligen psykologen Richard J. Herrnsteins och statsvetaren Charles Murrays uppmärksammade bok ”The Bell Curve” ifrån 1994 där författarna jämför olika rasers IQ med hjälp av ett IQ-test framtaget för amerikanska soldater. Boken slutar inte där utan drar sedan långtgående slutsatser om vad dessa skillnader kan leda till. Även om Herrnstein och Murray gör ett hästjobb för att leda över samhällsvetenskapen på pseudo-forskningens stig förekommer dessa problem ofta i mindre utsträckning både här och där. Att jämföra siffror för olika fenomen i olika land över tid är ett vanligt exempel. Jag förespråkar givetvis inte ett avskaffande av sådana jämförelser. Däremot önskar jag att både författare och läsare förhåller sig mer kritiskt till dessa problem och har dem i lättillgänglig åtanke. En bra idé är inte alltid en bra idé för alltid, eftersom det inte kommer vara samma idé över tid och rum.
Alfred Nobel
Förenklingsmanin – till försvar för nationalekonomin
Ekonomer får ofta utstå kritik ifrån andra samhällsvetare för att homogenisera verkligheten och förenkla den tills det endast finns ett fåtal komponenter kvar. Egentligen är detta dock en bredare kritik av mer positivistiskt orienterad forskning. Kritiken kan i vissa fall vara en relevant, men lika ofta beror den på missförstånd eller att kritikerna själva gör just vad de anklagar ekonomerna för; förenklar ekonomiämnet till en homogen massa där alla totalt underkastar sig (vanligtvis) neoklassisk teori. Alla ekonomer anser dock inte att t.ex. arbetslöshet är, och bör analyseras som, ett frivilligt val av fritid. Dessutom – och detta är lite min poäng i detta stycke – är de andra samhällsvetenskaperna, även de, väldigt glada i att homogenisera och kategorisera verkligheten. Den stora skillnaden är att man inte lika ofta gör det i siffror, diagram och funktioner. För att förstå vad jag menar kan man bara titta på hur ofta en samhällsvetenskaplig forskare använder sig av två, tre eller fem teoretiska kategorier eller varför inte den över allt älskade fyrfältaren! Att verkligheten för det mesta skulle gå att förklara genom såpass få indelningar tror jag ingen egentligen tror på. Däremot börjar det bli svårt att ta till sig och hantera kategorierna när de blir för många och vår mänskliga instinkt att söka sammanhang börjar då gå förlorad. Den första och enda kvinnliga och pristagaren av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne; Ellinor Ostrom, emotsatte sig denna förenklingsmani på ett träffande vis med orden: ”Complexity is not the same as chaos, complexity is not the same as chaos”.
Jag efterlyser här en ökad förståelse, även inom andra samhällsvetenskapliga discipliner än ekonomi, för att man faktiskt förenklar verkligheten väldigt mycket även i kvalitativ forskning. Avvägningen mellan förenkling, förklarning och förståelse måste alltid göras med stor fingertoppskänsla.
Det finns givetvis fler problem än de som tagits upp i denna artikel, precis som att det även finns en massa möjligheter att skriva om i en annan artikel. Men till dess, fundera gärna lite på vilka du anser vara samhällsvetenskapens största bedrifter och vilka samhällsvetenskapens övergripande mål idag bör vara. Fundera även, med ovanstående kritik i åtanke, på hur vi ser till att i framtiden hålla isär samhällsvetenskaplig forskning och löst tyckande eller obehaglig pseudovetenskap. Men framför allt, fundera på hur just du ska knipa ett framtida Nobelpris!
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.