Bild: killerturnip
Det har gått 18 månader sedan jag publicerade min första artikel om eurokrisen. Då var det många som väntade på en ”Grexit” vilken dag som helst. Men Grekland har överlevt och senast den 27 november blev det klart med nya stora lån samt en skuldavskrivning på 30 miljarder euro. Nyheten hälsades med stor optimism i Grekland där man nu äntligen ser en möjlighet till andrum för att ta sig ur krisen. Efter alla turer fram och tillbaka har euroländerna visat sin fasta beslutsamhet att hålla unionen intakt. Men vad har egentligen förändrats?
Av: Jonathan Jelves
Tyvärr ser inte den ekonomiska situationen bättre ut i de krisdrabbade euroländerna, särskilt inte i Grekland. Ca 25 % arbetslöshet, prognosticerad negativ tillväxt på 4 % för 2013 och en statsskuld på runt 170 % av BNP är ingen vacker läsning. Och medan euroländerna förhandlar om en bankunion och formerna för nya bailouts förblir frågan om de krisdrabbade ländernas botemedel obesvarad. Som jag tidigare påpekat: i skuggan av destruktiva offentliga åtstramningar blir bailoutpengar bara en likvidetslösning, något som köper tid. Om dessa länder ska bli solventa krävs ekonomisk tillväxt. Denna tillväxt kan bara komma genom stimulansåtgärder från ekonomiskt starkare EU länder, framförallt Tyskland.
Tyvärr finns det lite som pekar på att man kommer att avvika från den inslagna vägen med åtstramningspaket efter åtstramningspaket. Den grekiska tragedin, som jag för två år sedan beskrev den som, har utvecklats till en repetitiv femte uppföljare till en känd skräckfilm [1]. Temat fortsätter att upprepa sig: Grekland uppfyller inte sina ekonomiska åtaganden, Trojkan [2] erbjuder stöd mot löfte om åtstramning, åtstramningen fortsätter att väga ner den grekiska ekonomin, Grekland uppfyller inte sina åtaganden och så börjar skräckkarusellen igen.
Samtidigt på andra sidan Atlanten växer oron för vart den amerikanska ekonomin är på väg. Vid ingången till nästa år utgår Bushs tillfälliga skattesänkningar och tidigare överenskommelser om nedskärningar av offentliga utgifter träder i kraft. Om inga politiska överenskommelser kan ingås kommer detta innebära en rejäl negativ shock för den amerikanska ekonomin.
Även i USA har debatten förts om behovet av budgetdisciplin och sänkt statsskuld kontra offentliga stimulanspaket. I USA är förutsättningarna något annorlunda än i Europa men man kommer till liknande slutsatser där också. Vid normala konjunkturrörelser i ekonomin är det oftast tillräckligt med en aktiv penningpolitik för att skapa stabilititet, dvs en justering av räntenivån anpassad till det ekonomiska klimatet. Så långt är den politiska makten med på notorna, men räntevapnet har för längesedan visat sig otillräckligt. I USA ligger styrräntan redan väldigt lågt på 0–0,25 %. Detta är en stark recession och man behöver inte vara en radikal keynesian för att förstå hur den ska angripas, rejäla offentliga stimulansåtgärder.
Det finns gott om kritiker mot denna idé. Den vanligaste kritiken hävdar att stimulanspaket finansierade av större budgetunderskott bara kommer att tränga undan privata investeringar och höja räntenivån när marknadens förtroende för statspapper går i botten. Dessutom varnar man för en antågande hyperinflation efter all expansiv penningspolitik som bedrivits. Men det har gått ett antal år nu och ingen har sett skymten av varken hyperinflation eller stigande räntor.
Och inte konstigt det. Finanskrisen slog hårt mot hushållens förmögenheter och som rationella individer valde man att dra ner på sin konsumtion till fördel för ökat sparande. De låga räntorna beror helt enkelt på ett sparandeöverskott och det är statens uppgift att motverka det.
På båda sidor av Atlanten behövs alltså en bättre insikt om vilken roll offentliga institutioner bör spela i en ekonomisk kris som denna. Inget av de resonemang jag fört är egentligen särskilt avancerade. Principerna lärs ut redan på grundutbildningen i nationalekonomi. Till och med IMF, den ständige påskyndaren av åtstramningspolitik, har i sin senaste publicering av World Economic Outlook varnat för att åtstramningspolitikens skadliga effekter grovt har underskattats. Men efter flera år av praktisk erfarenhet har dessa insikter fortfarande inte slagit igenom i politiken. Kanske är det naivt att tro att ekonomiska argument ska ges företräde när vi försöker lösa den största ekonomiska krisen sedan depressionen? Då som nu är ju det politiska spelet alltid inblandat i de ekonomiska spörsmålen. Hur ska vi annars förklara fem år av misslyckad politik samtidigt som varenda lärobok i makroekonomi innehåller en bruksanvisning för hur man bekämpar depressioner?
[1] Den bästa filmtiteln jag kan komma på är ”Terror på Med Street – Freddie Euro åderlåter livlösa ekonomier”
[2] Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden
