Dumpster diving-trenden blomstrar i Lund. Fattiga, miljömedvetna och spänningssökande studenter genomsöker containrar utanför snabbköp i jakt på slängd, fräsch mat. Bakom fenomenet döljer sig en sönderreglerad marknad, som tillsammans med kräsna konsumenter ger upphov till att närmare trettio procent av maten vi svenskar köper slängs igen. Men är dumpster diving verkligen svaret på miljöproblemen och avfallsöverflödet, eller krävs något annat?
Av: Blanche Jarn
Det är strax efter midnatt, mörkt ute och nära fryspunkten. Parkeringsplatsen i Lunds utkant är helt öde, med lite effektfull dimma ruvande i hörnen. Vi parkerar bilen vid snabbköpets varubrygga och gräver fram pannlampor, gripklor och varsin uppsättning diskhandskar ur bakluckan.
En text jag läst tidigare under dagen manifesterar sig i mitt huvud när vi går mot containrarna: ”There’s something about going through a dumpster that gets your blood pumping. You know you aren’t really doing anything wrong since you’re not taking anything of value to someone. But you still get a rush like you’re trying to pull off the heist of the century.” Mannen bakom citatet, Grifter, åsyftar visserligen en annan sorts dumpster diving: ungdomar som inspirerade av kultfilmen Hackers från -95 gräver igenom data- och elektronikaffärers avfall i jakt på spännande uppgifter. Även om vi bara är ute efter mat, är den där adrenalinruschen definitivt närvarande.
Calle* har dumpstrat i ett år, kanske trettio gånger sammanlagt. Hans kompis Ned* är med för tredje gången. När de öppnar luckan till containern och lyser in möts vi av en veritabel skattkammare: fräsch sallad prydligt inpackad i plastpåsar, högar av frukt, ett par ProViva-paket och drivor av brödlimpor med utgångsdatum en halv vecka framåt i tiden. Trots allt jag läst om vilka gigantiska mängder livsmedel som slängs helt i onödan, av affärer såväl som privatpersoner, blir det verkligt på ett helt annat sätt när jag står framför det här matberget och inser att en fjärdedel fortfarande skulle kunna säljas i affären.
”Jag tror det beror på oss bortskämda konsumenter. Vi är så vana vid att allt ska finnas i överflöd i butiken och att det ska se precis rätt ut”, säger Calle och sträcker sig efter ett paket äpplen med gripklon. Dessutom är datummärkningen ofta missledande: bäst före-datumet behandlas ofta som ett sista förbrukningsdatum, vilket är fel – bäst före-datum garanterar att maten är fräsch fram till dess, medan sista förbrukningsdatum anger att maten sannolikt inte är fräsch därefter. Affärer är förbjudna att sälja mat som passerat sista förbrukningsdatum, inte bäst före-datum.
Detta är bara en av många orsaker till all mat som slängs. Eftersom storpack är billigare köper många småhushåll mer än de hinner äta upp, och ofta lagar man större portioner än man orkar äta. Men resultatet av dessa många bäckar små är att 27 procent av all mat som köps i Sverige slängs. Enligt Konsumentföreningen Stockholm är två tredjedelar av denna mat fortfarande fullt ätbar. I en rapport beskrivs en ”ond fräschetsspiral”, där affärerna strävar efter att erbjuda mat som ser perfekt ut av rädsla för att uppfattas som ofräscha. Som resultat vänjer kunderna sig vid gigantiska polerade äpplen och bröd som helst inte hunnit svalna efter ugnen. Just därför slängs skrämmande mycket mat för att lämna plats åt ännu fräschare varor, eller helt enkelt för att den inte överensstämmer med den estetiska idealbilden. Och det förklarar varför jag står och tittar ner på en hög rågbröd med gula lappar som klart och tydligt basunerar ut att brödet är färskt i fyra dagar till.
Samma rapport visar dock att den onda spiralen kanske bara är teoretisk. Det finns nämligen visst efterfrågan på de mindre perfekta varorna, och utförsäljning av exempelvis frukt och grönt skulle troligen leda till gott anseende snarare än dåligt rykte för butiken. I så fall behöver efterfrågan bara bli tillräckligt stark för att sådana varor också skulle kunna säljas i butik – kunder skulle kunna välja billigare mat, och plåtcontainrar runt om i landet skulle inte fyllas av mat som växt på gigantiska åkrar, besprutats och transporterats långa sträckor för att sluta i ett avfallssystem som inte har något alls med metabolismen att göra.
”Det är ännu värre med kött”, kommenterar Calle. ”När jag ser en bit fläsk i en container så tänker jag på djuret som har slaktats för att ge oss mat, och sedan bara hamnat i den här containern.” För honom är det viktigt att ha ett gott samvete, medan andra jag intervjuar framhåller spänningssökande, miljöintresse eller rent ekonomiska motiv. Men oavsett om man vill värna om dyrbar miljö eller vara nöjd med varifrån maten på ens bord kommer, så måste man ställa sig den uppenbara frågan: Gör dumpstring verkligen någon skillnad?
Jonna*, en relativt ny dumpstrare, är skeptisk. ”Det är ju konsumentköpkraften som avgör hur mycket som produceras, och där krävs extremt stora förändringar för att göra skillnad. Jag tror att det man måste göra är att avskaffa alla onödiga lagar kring hur olika livsmedel ska se ut, och därigenom försöka minska det gigantiska svinnet som sker under produktionen.” Och visst har hon en poäng, även om några av de allra löjligaste reglerna (EU:s särskilda handelsnormer mot exempelvis ”för” böjda gurkor och ”för” raka bananer) lades på komposten 2009. Ju mer reglerad en marknad är, desto mindre möjlighet har man att som konsument påverka genom sitt fria val.
Istället för att väcka debatt kring avreglering har dumpster diving-fenomenet hittills främst givit bränsle åt vänsterorienterade freegan-organisationer, som i enlighet med sin politiska inriktning skyller överflödet på ”systemet”. Detta får följden att de som egentligen är skyldiga till de otroliga mängderna avfall, och därför har möjligheten att minska dessa mängder, fråntas ansvaret. Jag syftar på politikerna som har beslutat om livsmedelslagarna, individerna som väljer att slänga fräsch mat, och konsumenterna som är för kräsna. För visserligen kan man hävda att vi agerar enligt inlärda mönster, men i grunden slängs inte färsk mat för att ett ondskefullt system säger åt oss att göra det, utan för att vi fattar medvetna val. Att skylla allt överflödigt avfall på ett abstrakt system istället för att titta på de faktiska orsakerna är ett extremt ohållbart sätt att angripa problemet.
Den överflödiga produktionen minskar kanske inte för att man smyger runt på tomma parkeringsplatser om natten i jakt på utsorterade matbitar att ta till vara, men dumpster diving-trenden skapar åtminstone medvetenhet om problemet. Att en dumpstrare jag intervjuat lever nästan helt på mat som slängs bort av affärer är en väckarklocka, på samma sätt som det är en väckarklocka att titta ner i en container med avfall och se en potentiell måltid till femtio hungriga studenter.
Som konsumenter har vi ett ansvar att göra genomtänkta val. Konsumentmakten är precis lika stor som ens demokratiska väljarmakt – vi väljer vilka företag det ska gå bra för precis som vi väljer vilka partier som ska få styra. Ju mer avreglerad marknaden är, desto större blir konsumenternas makt, men en viss möjlighet att påverka finns fortfarande. Även om dumpsting inte är mer än en samvetsfråga, kan vi konsumenter visa en vilja att prioritera miljön över den estetiskt perfekta matkassen, och uppmuntra affärerna där vi handlar att göra detsamma. Det fria valet är trots allt det viktigaste vi har – använd det!
*Samtliga namn i artikeln är fingerade.
Ett urval av Calles och Neds fångst under natten.
6 kommentarer
Kommentarer är stängda.