Fram till för ett par veckor sedan närmade sig Ukraina ett samarbets- och frihandelsavtal med EU. För stora delar av det internationella samfundet kom det som en chock när president Janukovitj plötsligt svängde runt och avblåste avtalet. Konflikten mellan ryskvänliga öst och EU-vänliga väst kokade över, och den liberala respektive nationalistiska oppositionen har ockuperat såväl Självständighetstorget i Kiev som Europas löpsedlar. Janukovitj, nu mer impopulär än någonsin, slits mellan å ena sidan Ryssland med dess oljereserver och den eurasiska tullunionen, och å andra sidan EU, som erbjuder frihandelsavtal i utbyte mot respekt för mänskliga rättigheter och ett fungerande rättssystem. Dragkampen är ett faktum, och Ryssland verkar vinna. Men varför?
Av: Blanche Jarn
Redan före finanskrisen var Ukrainas ekonomi instabil – beroende av en tung industri, och långt ifrån återhämtad efter åren som sovjetisk planekonomi. När sedan den ekonomiska depressionen drog in över Europa drabbades Ukraina hårt; bara under 2009 minskade landets BNP med nästan 15%. Även om en viss återhämtning har skett är ekonomin fortfarande dålig, vilket i kombination med beroendet av handelsutbytet med Ryssland gör Ukraina väldigt utsatt för östliga påtryckningar. Samtidigt är president Janukovitj själv utsatt för påtryckningar från mäktiga affärsmän i det otransparenta, korrupta ukrainska systemet. Dessutom kommer han från östra Ukraina, där modersmål, kyrka och politiska sympatier delas med Ryssland. Att han gav efter för påtryckningarna är därför inte så konstigt.
Rysslands intresse av Ukraina sträcker sig bortom ett småpatologiskt kontrollbehov gällande f.d. Sovjetstater. Ukraina är nämligen ett av Rysslands viktigaste importländer, och att landet genom EU-samarbete skulle få möjlighet att öka exporten västerut ses som en fara för rysk ekonomi. Alltså hotar man med att dra in de gas- och oljeleveranser som är essentiella för industrin såväl som hemmen. När Ukrainas regering svängde i EU-samarbetsfrågan var en uttalad huvudorsak just att de ryska sanktionerna skulle bli alltför kostsamma. Sergei Glaziev, Putins ekonomiska rådgivare, klargjorde exempelvis att ett samarbete med EU skulle eliminera Ukrainas möjligheter att gå med i ryskstyrda Eurasian Customs Union.
Ryssland är dock inte den enda tävlande i dragkampen som ställer villkor. För ett samarbetsavtal krävde EU att Ukraina skulle anamma dess juridiska ramverk för transparens och rättssäkerhet, något som av uppenbara skäl skulle gynna både landet och dess medborgare. Dessutom skulle detta ramverk i kombination med avskaffandet av diverse skeva marknadsregleringar ge Ukraina ökad trovärdighet på både den ekonomiska och politiska arenan, vilket hade öppnat upp för utländska investeringar och ett större kapitalflöde in i landet. Michal Krol vid den belgiska tankesmedjan ECIPE förutspådde att ett frihandelsavtal med EU skulle kunna öka Ukrainas BNP med hela 20-30%.
Med andra ord: hade dragkampen mellan Ryssland och EU verkligen varit om landet Ukraina hade EU antagligen vunnit på walkover. De ryska sanktionernas effekt hade blivit kortvarig när Ukraina etablerat handelsrelationer västerut. Men det är inte Ukraina som gör valet, det är Janukovitj, och det är honom dragkampen gäller. Även om Ukraina i längden skulle ha vunnit mer på att ingå avtal med EU, så skulle Janukovitj förlora stort på ökad transparens och rättssäkerhet. Det har länge spekulerats i presidentens relationer till Moskva, den mäktiga affärsgruppen ibland kallad ”Familjen”, och till och med kriminella nätverk, något som han antagligen inte önskar kasta ljus över. Ökad rättssäkerhet kan å sin sida lägga kraft bakom ifrågasättandet av oppositionsledaren Julia Tymosjenkos fängslande.
Samtidigt hade en kortsiktig följd av handelsavtalet med EU troligen blivit en grop i Ukrainas ekonomiska kurva, i form av ryska sanktioner. Detta skulle ha minskat Janukovitjs redan krympande chanser att bli omvald. Och ett beklagligt samhällsvetenskapligt fenomen är att uppfyllelsen av politiska mål alltid verkar komma i andra hand efter makten. I valet mellan att bli omvald och att gynna landets framtida ekonomi, valde Janukovitj helt enkelt det förutsägbart kortsiktiga. Nu återstår att se om det kommer att rädda hans politiska karriär. På de fler än 200 000 demonstranterna i Kiev verkar det inte så.
3 kommentarer
Kommentarer är stängda.