The Six-Year Itch

Är man en ”political junkie” och har hjärtat på andra sidan Atlanten vet man att 2014 inte är året då Sveriges Riksdag byter färger eller en ny uppsättning ledamöter svärs in i Bryssel, utan året för det amerikanska mellanårsvalet. De s.k. ”Midterm-elections” äger rum vart fjärde år då endast respektive delstat håller val utan att dela valsedel med nationellt omspännande presidentkandidater. Då 2014 äger rum sex år efter Obamas tillträde, 15 av 17 osäkra senatposter hålls av demokrater, varav många representerar illröda stater, och nationens aptit för presidentens politik mättats något av den katastrofala lanseringen av Obamacare-hemsidan, är läget bäddat för det beryktade ”Six-Year Itch”.

Av: Alexander Dannerhäll

Detta fenomen har kommit att användas för att beskriva det bakslag som drabbar det parti som innehar Vita Huset i dess sjätte år av presidentskap, där partiet vid i princip varje mellanårsval förlorar kongressplatser (Bill Clinton undantagen). Populära förklaringar brukar vara att allmänheten efter sex år av samma president är så utleda på denne att de straffar hans parti oavsett politiskt läge eller prestation. Ett kännbart exempel på när ett sådant val troligtvis avgjordes av politiska händelser är mellanårsvalet 2006, då en alltmer ursinnig amerikansk befolkning i Katrinas och Irakkrigets kölvatten bjöd demokraterna på rungande majoriteter i både senaten och representanthuset.

Som nämnt i ingressen är detta års val synnerligen intressant och detta gör sig gällande specifikt i senatsammanhang. För er som inte är bekanta med det amerikanska valsystemet väljs man som senator till en mandatperiod på sex år och en tredjedel av kammaren ställs till val vartannat år. Blickar man sex år tillbaka i tiden ser man att de senatorer som idag ställer upp för omval måste ha valts 2008 då Obama-vågen medförde att det generellt var gynnsamt att vara demokrat. Som följare av amerikansk politik borde vara beredda att hålla med om är detta inte fallet i dessa dagar i vilket fall inte i de lite rödare regionerna av USA. Stater som Alaska, North Carolina, Louisiana och Arkansas som traditionellt är republikanska fästen rycktes med i Obama-frenesin efter åtta långa år under Bush och sände demokratrepresentanter till senaten trots att de inte varit nära att ge Obama en majoritet i presidentvalet. Som nämnt är 15 av 17 osäkra senatposter (osäkra innebär här att de potentiellt kan skifta kontroll) i demokratisk besittning, dock ska nämnas att graden av osäkerhet varierar så pass att man kanske egentligen borde tala om 10 poster totalt, varav republikanerna behöver göra en nettovinst på sex poster för att återta kontroll av senaten. De behöver alltså bara vinna poster i exempelvis Arkansas, North Carolina, South Dakota, West Virginia, Louisiana och Alaska, vilka samtliga är stater som med påtagliga majoriteter tilldelade Mitt Romney sina elektorsröster i senaste presidentvalet. Subtraherar man stater där republikanerna kan tänkas förlora representation (emellertid ganska osannolikt) som Kentucky eller Georgia kan de ändå segra om de övertar besittningen av Montanas öppna post (vanns också övertygande av Romney) eller i exempelvis en s.k. ”swing-state” (en stat som inte har en tydlig partiidentifikation) som Mark Warners i Virginia, eller den som kommer att efterlämnas av Tom Harkin i Iowa.

Djupdyker man i några av de mest intressanta valrörelserna kan det tydligare förstås varför demokraterna ligger så pass risigt till i år. Mary Landrieu invaldes i senaten under vad som borde varit Bill Clintons ”Six-Year Itch” 1996 för att företräda staten Louisiana. Som medlem i en av Louisianas mäktigaste politiska dynastier sedan familjen Long bidrar hennes politiska nätverk, stämpeln som en av senatens mest konservativa demokrater, en kanske alltför intim relation med diverse oljebolag verksamma i den mexikanska golfen, samt ordförandeskapet i den mäkta utskottet för energi och naturtillgångar, borde hon kunna segla till omval i november. Förutom för det faktum att hon är demokrat, och nästan mer betydande, hjälpte till och röstade igenom Obamas sjukvårdsreform. För tillfället ligger hon i underläge med 1,5 procentenheter gentemot kongressledamoten Bill Cassidy enligt Real Clear Politics opinionsundersökningsgenomsnitt, vilket inte brukar båda gott så tidigt i en valrörelse då hennes utmanare knappt har hunnit introducera sig själv ordentligt inför hela staten. Louisiana är definitivt en av det republikanska partiets hetaste måltavlor och skulle mycket väl kunna byta färg i november.

Ännu tuffare för demokraterna är det däremot i två stater där den sittande senatorn avgår inför nästa val och där Obama knappast gjorde något besök i valkampanjen för två år sedan. Dessa är South Dakota och West Virginia där Tim Johnson respektive Jay Rockefeller för närvarande sitter sina sista mandatperioder. När Tim Johnson strider ut ur kammaren för sista gången lämnar han över sitt partis fana till Rick Weiland, som med sina 161 000 insamlade dollar i 2013 års sista kvartal troligtvis inte kommer bjuda republikanernas Mike Rounds på någon vidare dans (då en kandidats förmåga att samla in pengar ofta är en barometer på dess potential och dragningskraft) i det rubinröda South Dakota. Washington Posts ”The Fix” rankar denna post som mest trolig att skifta partikontroll.

West Virginia brukar tillsammans med vissa delar av Pennsylvania och Ohio ingå i det s.k. ”kolbältet”, vilket innebär att dessa delar traditionellt har förknippats med kolindustri. När samtalet glider in på politik, diskuteras ofta Obamas ”War on Coal” där den demokratiske presidentens miljöagenda ofta beskylls för kolindustrins allt dystrare framtidsutsikter. När statens andre senator, demokraten Joe Manchin, kandiderade 2010 pekar kampanjreklamen, där han med ett hagelgevär pulvriserar det samtidigt angelägna lagförslaget om handel med utsläppsrättigheter, på vilken typ av representant som eftertraktas. West Virginia, vars slagkraftiga arbetarrörelse gjorde staten till en pålitlig demokratisk stat för några årtionden sedan, har liksom bl.a. Arkansas i södern inte riktigt fullgjort den omvandling från blått till rött som präglade framförallt just sydstaterna efter 1960-talet. Obamas 35% av röstantalet 2012 kanske vittnar om att omvandlingen är på väg att fullbordas då gamla skolans demokrater som Rockefeller och den legendariske Robert Byrd lämnar scenen. Republikanerna har en stark kandidat i kongressledamoten Shelley Moore Capito, med 14 procentenheters ledning (enligt RCP) över demokraternas Natalie Tennant samt ett insamlingsövertag på 4 miljoner dollar, vilket kan förklara varför The Fix rankar sammandrabbningen som näst mest trolig att utmynna i ett partiskifte.

Den vaksamme läsaren kanske frågar sig varför denna artikel hittills fokuserat endast på senaten, inte representanthuset där ju faktiskt samtliga 435 platser måste lämnas i väljarnas händer. Faktum är dock att ett genomsnittligt valresultat vittnar om att ungefär 90% får återvända till representanthuset och även om allmänheten må ha surnat på politiker generellt och den sittande presidentens parti i synnerhet, tycker de oftast att deras egen kongressledamot förtjänar omval. Emellertid ska inte de 10% som inte gör det nonchaleras då ett sådant skifte mycket väl kan stjälpa en majoritet. I nuläget kontrollerar demokraterna ca 200 platser mot republikanernas 239, och behöver då endast 17 platser för att uppnå det magiska talet 217 som ju ger en majoritet. Vanligtvis skulle detta också vara fallet men vad som förändrar ekvationen är de efterverkningar som 2010 års amerikanska folkräkning hade. Folkräkningen, som utförs vart tionde år, räknar om hur många platser i representanthuset varje stat är berättigad (då fördelningen ju beror på delstatsbefolkningsmängd). Den ger också varje delstat rätten att rita om sina valdistrikt, och det är här kruxet ligger. 2010 års ”Tea Party”-våg medförde att rekordmånga delstater röstade in republikanska majoriteter i sina parlament och guvernörspalats och eftersom befogenheten att tillsätta tjänstemän till de kommittéer som ansvarar för att konstruera distrikten tillfaller den exekutiva makten (guvernören), kom folkräkningen ytterst behändigt för ”the GOP”. I en manöver som brukar kallas ”gerrymandering” ritade kommitteérna i många av dessa stater smått befängda valdistrikt i hopp om att försäkra att det egna partiets representanter får de mest förmånliga demografiska förutsättningarna. Ett av de mest absurda exemplen är ett distrikt där konturerna nästan bildar formen av en kräfta. Detta kan förklara att trots att demokratiska kongressledamöter sammanlagt på ett nationellt plan fick fler röster än deras republikanska motparter förblev representanthuset i republikanska händer. Det kan även förklara varför Cook Political Report ger demokraterna en nästan 0-procentig chans att återta majoriteten.

2014 års slag utkämpas alltså över kontrollen över den primära symbolen för den amerikanska demokratin, ”the greatest deliberative body in the world” och även om betydelsen av att majoritetsledaren heter Mitch McConnell eller Harry Reid kan verka minimal och av esoterisk natur, vet vi som följer amerikansk politik att kontroll över kongressen kan vara av avgörande betydelse för vilken riktning USA tar. Icke att förglömma är att Nationernas Förbund (League of Nations) aldrig kom till skott endast tack vare en handfull senatorer.