Euron i kris

Den fortfarande idag pågående europeiska skuldkrisen inleddes i början av 2010. Marknadens bristande förtroende för de offentliga finanserna i Grekland, Portugal, Irland och Spanien har skakat eurosamarbetet. Eurons omedelbara öde har i stort sett lagts i Tysklands händer, Europas starkaste ekonomi och det enda land som kunnat axla ledarrollen när flertalet euroländer stått vid ruinens brant. ”The engine of Europe” har genomfört ”the bailout of Europe”. Men om euron ska överleva på längre sikt måste eurozonen integreras både politiskt och ekonomiskt.

Den grekiska tragedin

Det hela tog sin början i Grekland. Landet hade åtnjutit stark tillväxt under 2000-talet och utländskt kapital strömmade in. Låga räntor på statsobligationer kombinerat med stark tillväxt utgjorde goda förutsättningar för regeringar som behövde finansiera statliga budgetunderskott. Det har påpekats att budgetunderskotten i Grekland använts för att finansiera den sociala freden i samhället; sedan demokratins genombrott 1974 har dessa extra medel använts för att utöka antalet offentliga jobb och förbättra sociala förmåner, och därigenom blidka de vänstersympatiserande segmenten av befolkningen.

Finanskrisen kom att slå hårt mot ekonomin. Budgetunderskotten och den stora statsskulden som sedan 1993 varit större än landets BNP blev inget man längre kunde ignorera. Det kom dessutom att uppdagas att grekiska regeringar medvetet rapporterat felaktig ekonomisk statistik till omvärlden. Lägg där till avslöjandet att de betalat Goldman Sachs och andra banker hundratals miljoner dollar för att arrangera transaktioner som effektivt dolde deras egentliga upplåning.

När marknaden började upptäcka att inte allt stod rätt till med de grekiska statsfinanserna steg som förväntat obligationsräntorna, vilket speglar den extra risk som långivarna såg i dessa värdepapper. Under månaderna som följde blev stämningen mer pessimistisk på marknaden. Misstänksamheten steg mot de grekiska finanserna, skulle staten verkligen klara av sina räntebetalningar? Det blev så småningom uppenbart att Grekland inte skulle klara av skuldbördan själv.

Räntor på statsobligationer med 10 års löptid under månaderna före krisens utbrott

Dock hände inte mycket under de första månaderna. Allas blickar vändes mot Tyskland, men där var man avvaktande och märkbart kyliga till uppmaningarna att rädda Grekland. Stämningen var tidvis bitter. Greklands vice statsminister berättade för BBC att Tyskland fortfarande var skyldiga dem pengar efter att ha stulit guld under andra världskriget. Parlamentets talman Filippos Petsalnikos hade möte med den tyska ambassadören för att diskutera den ”aggressiva” rapporteringen av krisen i tysk media. Tidskriften Focus hade till exempel den 22 februari publicerat ett provocerande omslag med rubriken ”bedragare i eurofamiljen”.

”The bailout”

I slutet av april efter att räntorna på grekiska statsobligationer skjutit i höjden blev situationen ohållbar. Den 2 maj annonserades en överenskommelse mellan den grekiska regeringen, euroländerna och IMF. De sistnämnda skulle ställa upp med €110 miljarder i lån till 5% ränta, förutsatt att regeringen genomdrev ett kraftigt sparpaket som bl.a. skulle innebära försämrade löner och pensioner för offentligt anställda.

Nödlånen löste emellertid knappast krisen och misstänksamheten spreds dessutom vidare till Irland och Portugal, två länder som led svåra ekonomiska bekymmer i finanskrisens kölvatten.

Det blev uppenbart att euroländerna behövde visa större handlingskraft för att lugna marknaden. Den 9 maj kom EU:s 27 medlemsländer överens om att skapa en nödfond, European Financial Stability Facility (EFSF). Denna säljer obligationer, garanterade av euroländerna, till allmänheten och använder insamlade medel för utlåning till krisdrabbade EU länder.

De grekiska nödlånen kom att följas av lån till Irland (€85 miljarder) i november. I nuläget pågår förhandlingar om nödlån till Portugal efter att regeringen där den 6 april sett sig nödsakad att krypa till korset och be om hjälp. Även i detta fall kommer lånen vara villkorade på kraftiga offentliga sparpaket.

Fortfarande är krisen dock inte löst och det som ligger och oroar i bakhuvudet nu är Spanien. Grekland, Irland och Portugal är relativt små ekonomier och deras sammanlagda BNP är knappt tre fjärdedelar av Spaniens. Spaniens statsskuld ligger inte på de höga nivåer som krisländernas, men man dras med oroväckande budgetunderskott. Dessutom lider de, likt krisekonomierna, av svag tillväxt och hög arbetslöshet. Om Spanien hamnar i svårigheter kan situationen bli akut, landet är nämligen förmodligen för stort för en ”bailout”.

Hur ska vi tolka krisen?

Krisen har av många, och i synnerhet Tyskland, setts som ett resultat av bristande budgetdisciplin. Något som inflammerat relationerna mellan länderna i norr och de i söder, och väckt gamla stereotyper till liv. I nuläget pågår förhandlingar om att skärpa kraven och efterlevnaden av tillväxt- och stabilitetspakten. Pakten kräver att inget lands statsskuld överstiger 60 % av BNP och att budgetunderskott inte ska överstiga 3 % av BNP. Dessa krav har knappast åtnjutit någon större respekt de gångna åren. Här har dock även Tyskland felat och likt andra medlemsstater upprepade gånger överskridit gränserna för tillåtna budgetunderskott. Att få till stånd sanktioner mot regelbrytande medlemmar har visat sig omöjligt och pakten har därför haft föga effekt. I pågående förhandlingar, där Tyskland driver den tuffa linjen, ämnar man dock ändra på detta.

Men kommer detta verkligen att vara tillräckligt? Är bristande budgetdisciplin den enda boven i dramat? Det kan knappast ha undgått någon att inse att om dessa länder haft egna valutor så hade valutadeprecieringar och en självständig penningpolitik avsevärt kunnat underlätta krishanteringen. Man bör också rimligen ställa sig frågan om vilken roll valutasamarbetet haft vid tillkommandet av skuldkrisen. Euroområdet är nämligen inte tillräckligt politiskt och ekonomiskt integrerat för att utgöra ett optimalt valutaområde, där fördelarna med en gemensam valuta överstiger nackdelarna. Hög integration minskar riskerna med en ”one-size-fits-all”-penningpolitik. Om ekonomier är starkt integrerade rör sig kapital, varor, tjänster och människor lätt mellan dem, vilket minskar riskerna för överdriven stark tillväxt (inflation) i vissa områden och stagnation (deflation) i andra.

Europeiska Centralbanken i Frankfurt am Main, Tyskland

Att länderna i eurozonen måste anpassa sig till en centralbanksränta, fastställd i Frankfurt, är betydelsefullt för att förstå krisens ursprung. Vid införandet av EMU var ekonomierna knappast tillräckligt integrerade för att klara en gemensam räntepolitik. Räntan var för hög för den tyska ekonomin vilket satte käppar i hjulet för den inhemska efterfrågan. Räntan var dock för låg för de snabbväxande höginflationsländerna som nu hamnat i svårigheter. Negativa realräntor i höginflationsländerna uppmuntrade till överdriven belåning (till konsumtion och investeringar). Dessa länder sög åt sig importvaror och drog på sig stora handelsunderskott medan tysk export till dessa länder kom att växa kraftigt. Belåningen kom dock inte att användas till produktiva investeringar och då euron gjort tyska varor billigare i södra Europa har den gemensamma valutan förstärkt de strukturella skillnaderna mellan ett högproduktivt Tyskland och de lågproduktiva länderna i Club Med .

De nödvändiga botemedlen

För att undvika den typ av obalans som nu existerar måste man utöver en integrerad varu- och tjänstemarknad även ha en flexibel arbetsmarknad. När devalveringar inte längre är en möjlighet måste reallöner kunna anpassas för att justera skillnader i konkurrenskraft mellan länder. Länderna i syd kan inte konkurrera med nuvarande reallöner och en flexiblare arbetsmarknad är nödvändig om inte dessa länder ska dras med kroniskt hög arbetslöshet och låg tillväxt.

Dessutom behövs en samordning av ländernas ekonomiska politik för att obalanser tidigt ska kunna åtgärdas. Till exempel är krisländerna så illa tvungna till sparåtgärder i nuläget fastän det hämmar en välbehövlig tillväxt, men man kan ifrågasätta att Tyskland, som befinner sig i ett mycket gynnsammare läge gör likadant. En stimulans av tysk efterfrågan skulle ju kunna få igång den tillväxt som man är beroende av i de krisdrabbade länderna.

Kanske också en ”federal budget” som kan slussa pengar till problemområden är nödvändig. Eurozonen kommer aldrig att vara perfekt integrerad och likt man gör i USA kan det vara önskvärt att kunna stötta regioner som faller efter. Detta skulle dock inte tilltala de mer välmående länderna i valutasamarbetet som förmodar sig bli huvudsakliga finansiärer av en sådan budget.

Ett initiativ som tagits i riktning mot ökad politisk integration är införandet av en ny myndighet, tillfälligt kallad ”the European treasury”, som ska överse medlemsländernas skattepolitik och koordinera deras statsutgifter. Detta lär dock endast bli ett organ för genomdrivande av sträng budgetdisciplin om tyskarna får sin vilja igenom.

Problemet med svag tillväxt och dålig konkurrenskraft är viktigt för krisens lösning. Stödpaketen är nämligen endast tillfälliga lösningar. De löser dessa länders omedelbara likviditetsproblem, men problemet är egentligen en fråga om solvens. För hur ska dessa länder kunna betala tillbaka sina gigantiska statsskulder utan någon tillfredsställande tillväxt?

Av: Jonathan Jelves