Nationalekonomisk filosofi – hur extrema tänkare utvecklar studiet av nationalekonomi

Efter att under ett antal terminer ha plöjt igenom ett stort antal kurser i nationalekonomi vid Lunds Universitet undrar man om det inte finns ett alternativt sätt att fundera kring ämnet än den som propageras i olika läroböcker. Där det främst argumenteras för det keynesianska tänkandet, d.v.s. statliga reglering och inblandningen vid konjunkturens bottnar och toppar, blandat med den nyliberala tanken om att marknadsekonomins effektiva ”osynliga hand” låter goda, nödvändiga och kreativa företag blomstra och icke konkurrenskraftiga och omoderna företag låts gå i konkurs.

Av: Martin Pehrsson

I ett av årets första nummer av tidningen The Economist (numret mellan den 31/12 och 6/1), hittar man på sidan 49 under rubriken Marginal revolutionaries, en ingress som förklarar att ”Krisen och bloggosfären har öppna11t upp för attacker mot ledande forskare/professorer/nobelpristagares tidigare teorier kring nationalekonomi”

Artikeln tar upp tre ekonomiska tankeskolor som sällan nämns på NEK-föreläsningar.

1Den första som nämns är Neo-chartalism, eller som den ibland kallas Modern Penningteori (Modern Monetary theory). Anhängare av denna inriktning anser att pappersvalutor är en skapelse av stater och därför bör regeringar ta sig större finansiell frihet än de gör. Finansiella myndigheter är fria att spendera vad som krävs för att få ekonomin på rätt spår och få hög sysselsättning. Staterna kan alltså spendera utan att först samla in skatter dessutom kan de låna utan rädsla för att inte kunna betala tillbaka.

Utifrån ekonomisk teori borde ett så frikostigt förhållningssätt kring penningmängden på lång sikt leda till en ökad inflation (prisnivå) och att pengarnas värde urholkas. Om staten då fortsätter att trycka pengar kan det leda till hyperinflation, (d.v.s. minst 50 % inflation per månad) som hände i Tyskland under 1930-talet och i Zimbabwe under 2000-talet. Neo-chartalister menar att detta kunde hända eftersom staten och den privata sektorn ville köpa mer än ekonomin kunde producera. De menar att en ökning av penning mängden istället ska ses som ett alternativt sätt att finansiera ett underskott, genom att människor med mer pengar köper mer, vilket håller upp sysselsättningen men att ökningen av penningsmängden är tillräckligt liten för att hålla priserna stabila.

Den andra inriktningen som nämns är Market Monetarism, som föredrar mer djärvhet inom den penningpolitiska styrningen. De menar att återstramning av penningmängden orsakade USA:s finansiella kris och att lättnader av penningmängden, d.v.s. öka penningmängden, kan avsluta den. Anhängare till denna inriktning tycker inte att de finansiella myndigheterna kan eller bör rädda ekonomin, utan att det istället är centralbankernas uppgift. Samtidigt anser de att centralbankerna borde ha den nominella inkomstnivån i ett land som främsta riktmärke, istället för inflation arbetslöshet eller något annat ekonomiskt mått. Detta eftersom de anser att marknaden reagerar direkt på framtida förväntningar och att hushållens rationella förväntningar är viktigt för hur politiken utformas idag. 

Denna inriktning utgår från Monetarismen, som menar att penningmängden spelar roll för ett lands produktion på kort sikt och prisnivåerna på långsikt. Skillnaden mellan dem är att Market monetaristerna menar att Centralbankerna borde ta större hänsyn till inkomstnivån vid utformandet av räntepolitik.

Den tredje inriktningen är den Österrikiska nationalekonomiska skolan, som har sina rötter i 1800-talets Wien, menar att mer förbud är receptet för ekonomisk framgång. Dess anhängare anser att det är nödvändigt att vissa delar av ekonomin lider, som en följd av tidigare års överkonsumtion. De tror inte att centralbankerna kan rädda ekonomi, utan att ekonomin måste räddas från Centralbankerna. Eftersom de tenderar att sätta räntan för lågt för länge vilket resulterar i en överdriven kapitalmängd, som i sin tur leder till spekulationsbubblor och för lågt sparande. Samtidigt intresserar sig dess anhängare mer kring människor interagerande i ekonomin och vad som kan sägas med säkerhet om individen.

Dessa tre inriktningar kring det makroekonomiska tänkandet uppvisar stora skillnader men har också mycket gemensamt, de har alla legat i bakvattnet i förhållande till ”mainstream” nationalekonomi, och de har alla gynnats och fått utrymme att diskuteras inom blogosfären.

Ledande mainstream-nationalekonomers bloggar som Paul Krugman och Greg Mankiw har under en längre tid haft en stor nätpublik. Men efter den senaste finanskrisen har flera ledande nationalekonomer hånat varandra för okunnighet och galenskap. Vilket har öppnat upp för perifera nationalekonomers bloggar, en av de mest uppmärksammade är neo-chartalisten Warren Mosler blogg ”The center of the universe” samt marknadsmonetaristen Scott Summers ”The money illusion”.

Dessa bloggars främsta inflytande har varit att samla alternativa tänkare. De har under en längre tid fokuserat på nivån av spenderandet på amerikanska produkter; USA:s inhemska produktion, värderad i priset som konsumenter betalar, som brukar kallas nominella BNP istället för reala BNP som tar bort effekten av inflation. Ledande nationalekonomer förespråkar nu att man använder nominell BNP istället för real BNP för att bestämma inflationsmål, vilket också diskuterats inom centralbankerna. Inflytande har och varit dessa tankeskolors varierande inställning till centralbankerna roll i ekonomin.

The Economist avslutar artikeln med att berätta att det för ett antal decennier sedan så liknades makroekonomi med en intellektuell häxblandning. Den innehöll en mängd ingredienser, några exotiska, många insikter men också en stor andel förvirring. Sedan blev saker mer rigorösa och omformulerade inom vissa gränser. Tack vare blogosfären kokar och bubblar den ekonomiska debatten igen.

Denna slutsats för mig osökt vidare till Klas Eklunds inlägg i Dagens nyheter från den 14/1 om utvecklandet av Kapitalism 4.0, som en följd av finanskris, skuldkris, ökande inkomstklyftor och klimathot. Eklund målar upp tre stadier som västvärldens kapitalism har genom gått:

1. Den Laissez-faire-kapitalism som byggde på Adam Smiths verk om att marknaden reglerar sig själv genom den osynliga handen, som varade fram till börskraschen 1929.

2. Den Keynesianism med stabiliseringspolitik som havererade under 1970-talet med oljekriser och stagflation (hög inflation utan BNP-tillväxt).

3. Den avreglerade finanskapitalismen som till en början innebar en stor dynamik i ekonomin men som ledde fram till finanskraschen 2008.

Eklund menar att Kapitalism 4.0 har som uppgift att stabilera finansmarknaderna för att undvika nya ekonomiska krascher samt att utveckla ett system som är mer uthålligt, miljövänligt, ansvarstagande och inkluderande, där utanförskapet och segregation minskar.

Han nämner en rad ekonomiska reformer för en mer ansvarstagande och inkluderande kapitalism;

– Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar, genom att b.la. vidareutbilda sina 1anställda, driva på den tekniska utvecklingem och arbeta med långsiktigt miljöarbete.

–

Bankerna skulle tjäna på att bli mindre spekulativa och istället utnyttja sin roll att omvandla sparande till investeringar.

– Den höga ungdomsarbetslösheten skulle kunna minskas genom att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, genom lägre ingånglöner, lärlingsjobb samt att fören1a rörlighet på arbetsmarknaden med trygghet, s.k. flexicurity.

– Sverige måste anta utmaningen från nya tillväxtländer genom att bygga upp en sysselsättning som står på två ben, delvis genom spetskompetens, kunskapsspridning och innovation samt utveckla tjänstejobb som inte kan omlokaliseras till andra länder.

Eklund menar att en stor del av framtidens jobb finns inom vård och omsorg, när befolkningen blir äldre och kostnaderna stiger krävs nytänkande, konkurrens och effektivetet inom denna sektor kombinerat med bättre upphandling- och kvalitetskontroll.

För att stimulera miljövänlig teknik menar Eklund att det mest effektiva medlet är att ändra priser och belöningssystem för att det ska kunna löna sig för hushåll och företag att satsa grönt. Samtidigt som det måste kosta att smutsa ned, använda fossila bränslen och använda miljöskadliga varor och tjänster.

Här har, menar Eklund, Sverige en chans att utveckla det omoderna begreppet BNP genom att utveckla nya analytiska mätmetoder som innefattar humankapital och naturkapital i form av grön BNP samt bli ett föredöme för andra länder med en mer ansvarstagande och inkluderande kapitalism.

Utvecklandet av en Kapitalism av modell 4.0 kräver en del eftertanke om hur vi vill att det ekonomiska systemet ska fungera. 2000-talet amerikanska bostadsbubbla, finanskris och den eurokris som vi just nu upplever kan tolkas olika beroende på vilket perspektiv man har. Hur vi ska undvika liknande kriser finns det många svar på. Men som en följd av det debattklimat som alternativa nationalekonomiska inriktningar skapat, har vi alla möjligheter att utveckla och använda deras ekonomiska idéer tillsammans med annan ledande ekonomisk forskning för att utforma ett mer stabilt ekonomiskt system. Ekonomiskt beslutsfattande handlar till stor del om förväntningar om vad som kommer att hända. Eftersom det ekonomiska system är skapat av människor, borde människor även kunna lösa de samhällsekonomiska problem som uppstår.

Av: Martin Pehrsson