Den nionde februari anordnade LUPEF-utskottet SamPol tillsammans med Statsvetenskapliga institutionen en föreläsning på temat USA:s minskande roll i Mellanöstern. Föreläsaren John Hagard, som tidigare har arbetat som ambassadör i Slovenien, gjort utlandstjänstgöring i både USA och flera länder i Mellanöstern samt tjänstgjort vid riksdagens utrikesutskott, gav under föreläsningen sin syn på den arabiska våren och den kommande utvecklingen. Innan föreläsningen passade Panorama på att ställa några frågor.
Av: Erik Hellqvist
Hur har relationen mellan ledarna i arabvärlden och USA varit? Har de varit goda eller mindre bra?
När det gäller Assad i Syrien har relationerna varit näst intill obefintliga. I fallet med Egyptens förre president Mubarak så har de varit påfallande nära, vilket bevisades med ett generöst bistånd på miljarder dollar årligen som främst var syftade till militära ändamål, men delar av biståndet gick även till demokratistärkande åtgärder. Detta bistånd har blivit problematiskt i och med det nya militärstyret i Egypten och att USA vill minska biståndet. När det gäller Libyen och Gaddafi har relationen varit oerhört ansträngd under lång tid. Under president Reagans tid vid makten (1981-1989) var det stundtals så pass kyligt att USA attackerade Libyen med missiler. Relationerna blev dock betydligt bättre när Gaddafi närmade sig framförallt Västeuropa men även USA då han slutade kräva en fullständig abdikation från europeiska och amerikanska intressen i Libyen. USA har inte haft fullt så stort inflytande i libyenkriget utan det har främst varit Europa som har varit mest pådrivande. Detta var viktigt för den legitimitet anfallen hade, om USA hade haft större roll i kriget skulle människor i Libyen kunna tro att anfallen bara var för att värna amerikanska intressen. När det kommer till Algeriet har relationerna endast varit korrekta, och inte särskilt mycket mer än så. Med Ben Ali i Tunisien har relationerna varit bättre än i både Syrien och Algeriet, men framförallt har Frankrike och Tunisien länge haft en bra relation tillvarandra. I Marocko har relationerna också varit korrekta, men inte mycket mer. Dock har USA alltid haft ett stort intresse i Marocko på grund av deras viktiga strategiska läge.
Vad har varit mest positivt för USA med den arabiska revolutionen samt det mest negativa?
I början fanns det från amerikanskt håll men även från Europa närmast revolutionsromantiska drömmar om att den arabiska våren skulle innebära en demokratisering i regionen. Denna demokratisering skulle i sin tur leda till en stabilitet och minskat krig, eftersom demokratier gärna inte för krig med andra demokratier. Vad det senare skulle visa sig var att utvecklingen inter alls har blivit såsom vi drömde om att den skulle blir. Istället har utveckling inneburit en militarisering i Syrien, militären i Egypten har fått en starkare position än vad de hade innan revolutionen, det råder ett militär kaos i Libyen. Det enda möjliga positiva undantag av Tunisien. Pessimismen kring svårigheterna av att etablera en demokrati har blivit ytterligare förstärkt. Vi i väst har haft orealistiska förhoppningar om demokratisering är en snabb process, och detta i länder som aldrig heller haft demokrati. Frågan är hur gott ställt det står till med demokratin i Europa egentligen. Vi har en tendens till att inte se inte längre än vad näsan räcker. Vi gör nödvändigtvis inte allting rätt heller i Europa. Kolla exempelvis bara på utvecklingen i Ungern. Jag tror att den ekonomiska krisen och sociala oron av det som följer i spåren av den europeiska krisen inom sig bär på mycket större bekymmer än vad vi hittills under Eus historia har kunnat observera. Det är farligt att tro att vi Europa alltid gör rätt men att man på annat håll gör fel.
USA inställning till demokrati har ju under decenniernas gång visat sig vara aningen paradoxal, stundtals demokratins främste försvarare, men ibland har man ju också tillåtit sig rucka på den demokratiska principen för att gynna sina egna intressen. I vilken utsträckning har USA i mellanöstern tillåtit sig själva att strunta i den demokratiska principen för att värna sina egna intressen i mellanöstern?
Mycket! För det första, jag tillhör de som anser att USA är en demokrati men demokratin i USA har stora bekymmer. Det är påfallande många som inte deltar i valen, därför är det demokratiska underskottet ytterst stort, långt större än i Europa. Demokratisträvande utanför Förenta Staterna kolliderar alldeles för ofta med supermaktsambitionerna. Det har ofta i USAs historia visat sig vara svårt att kombinera rollen som världspolis och samtidigt alltid stå upp för demokratin. Kolla bara på Chile, Guantanamo och Irak, för att nämna ett fåtal. Mubarak är ett tydligt exempel på hur USA har åsidosatt den demokratiska principen för att värna sina egna intressen. Ett annat exempel som alltför ofta hamnar i skymundan är USA inställning till den israeliska bosättningspolitiken.
Hur jobbigt var det för USA när man förlorade några av sina bundsförvanter i dessa arabstater?
Jag vill inte påstå att det inte var jobbigt utan snarare nödvändigt. Det kostar pengar att vara stor och ha världspolis ambitioner. USA har inte längre råd, speciellt inte med tanke på sin dåliga ekonomi. Man har dragit dra ner på sin krigsmakt och skapat en ny krigsdoktrin som bara tillåter att föra krig i ett land om gången. Detta handlar på sätt och vis inte om att det här är bra eller dåligt, utan istället mer om att det var nödvändigt. Ur många aspekter går det till och med att påstå att detta var självförvållat!
När kom det till den punkten att USA förstod att de inte på något sätt kunde försvara Egyptens
förre diktator Hosni Mubarak?
Jag tror att när demonstrationer på Tahrirtorget blev så stora och så uthålliga som de blev i januari förra året, så kunde man redan tidigt på USAs största ambassad, placerade just i Kairo se att Mubaraks tid var ute.
Jag skulle vilja påstå att det generellt fanns lite kännedom hos många svenskar om de nu störtade ledarna i arabvärlden, och då framför allt om Hosni Mubarak. Varför var det så? Går det att påstå att Mubarak fick mindre kritik och medialt utrymmer för att han var mer västorienterad än andra diktatorer runt om i världen?
Sett i relation till Syrien, Libyen och Iran så framstod Mubaraks regim som mer stabil. I USA har man varit intresserad av att minska hotet mot Israel, och därför har man genom bistånd haft omfattande samarbete med Egyptens militär. Mubarak var ju själv militär och biståndet Egypten fick var för att man ville bibehålla lugnet i regionen och minska hotet mot Israel.
Hur ser USA på att Kina och Ryssland lagt in sin vetorätt i mot att fördöma den syriska regimens våld mot protestanterna?
I USA tycker man att det är avskyvärt! Varför man i Ryssland håller Syrien under sina vingar är komplicerat och det hela går tillbaka till Sovjetunionen. Men någon Rysslands expert är jag inte och kan egentligen inte heller besvara frågan fullt ut.
Att USA är i en djup kris är ingen nyhet. Det är ett flertal som under årens lopp har försökt förutspå att USA kommer gå under, men hittills haft fel. Tror du att det möjligtvis kan finnas skäl att tro att USAs kris och deras nu minskade inflytande i mellanöstern i framtiden kommer minska deras hegemoniska position?
Absolut! Förenta staternas minskade inflytande i mellanöstern är bara en del i det i ett globalt minskat inflytande. USA:s ekonomi går dåligt, dels med ett stort budgetunderskott men även ett stort handelsunderskott. Samtidigt har Kina lagt mycket mark under sina fötter de senaste åren. I Beijing är man otroligt medveten om vilken position USA sitter i och har nu börjat diktera villkor för den amerikanska politiken. Under finanskrisens mest akuta skeende 2008 tvingades USA socialisera bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie May på grund av att storebror Kina annars hotade med att plocka ut stora investeringar gjorda i USA. Den amerikanske hegemonin är helt enkelt inte det den var för 10- 15 år sedan.
Av: Erik Hellqvist
1 kommentar
Kommentarer är stängda.